Religion - en mentalsjukdom

I Mohammed Knut Bernströms tolkning av Koranen översätts versen så här:
Det får en annan innebörd en det mer psykiska begreppet "mad". Vilken översättning utgår du ifrån?

Så det blir mera mentalt legitimt om man får diktat från en förmodat "ängel" (Gabriel) än från en "anda"?


Denna: http://www.skepticsannotatedbible.com/quran/index.htm

Nejdå, det är i första hand inte en fråga om legitimitet utan hur versen ska förstås i en islamsk kontext. Andar (djinner) i Islam ses inte som en psykisk upplevelse utan något verkligt.
"The SAQ uses The Meaning of The Glorious Quran by Mohammed Marmaduke Pickthall." Pickthalls tolkning är en översättning jag tänkt läsa, den ska tydligen vara vacker.

[quote=Myein|55642233] Skulle man då inte kunna var något mer ärligt att benämna det som en pseudoverklighet, genom att man då medvetet fördrivit sig in i koranens livsförklaring... eftersom når man lyfter huvudet ifrån "sin verklighet" , ju ändå måste väl kunna erkänna att man inte känner igen den andra verkligheten där icke-troenden inte drivs av samma lekmedverkligheten.. som är den som inte, talar med djinner..

Eller, att säga som så, att man lever i skilda världar.. att det religiösa driven att ägna sig åt mentala utflykter i livet ch kanske börja applicera det lite som det kommer över andra, kan påkräva.. att du till en början, allienerar dig - frågan är varför det ska va så kontroversiellt med att på ett vuxet moget sätt, klara av att säga ett konkret JA, jag måste fjärma mig lite.. för att börja uppleva i min upplevelsevärld, för mer sensationell mental hypnos, för att börja tala in det koranistiska språket, som ju presenterar "varelser" för mig.. som jag till en början inte har ett smack om.. med mindre jag lever.migin.i alternativ-världen , boken koranen , som upprättar en annan värld-för-mig, att ägna mig åt..


Varför är det så svårt att erkänna då?

Eller är det så illa ställt, att man inte ens.. uppfattar samtalet med djinner, som ett typ alternativspråk?

Att omgivningen, och icke-muslimer eller icke-troenden eller alla som inte ägnar en tanke åt religiöst material, att vi och dem.. behöver verklighetsförankra oss, så vi förstår koranens logik, logik som ju ändå är det som enar, när man får nypa sig i armen,. och bekräftas inte ha tomtar på loftet, logik.. den gemensamma värdebasen... som man alltid kan trippa ifrån, men väl ifrån logiken också inse att tolkniingsbehovet ökar, ju längre bort ifrån logiska förankringen man flyger.

Som jag brukar säga, så är sådana utflykter, av religiös karaktär, en fråga om poesi.. upplevelser som kryddas med verbal poesi eller behovet att dela sina upplevelser, en eskapistisk tripp.. som kulturaliseras, för att statusmarkeras för att många har behov att särskilja sig, kan vara utifrån att islams dogmer annars, är så hårdhänt hänsynslösa... att dessa poetiska utflykter, därför medför så mycket sötma.. och blir nädvändigt och ett till slut behov, för dem som får förminskat livsutrymme... eller mister sin yttrandefrihet,.. då är poetiska ord av drömsk karaktär, säkert en slags lisa för själen, de fängslade själarna vars människovärde kidnappats av dogmens diktatur.

men poesi, är poesi.. de flesta kulturer uppskattar poesi.

Det är jag medvetande om, men det ändrar inte på att detta också kan betraktas som mental dysfunktionalitet ... dock på olika sätt i olika metafysiska systemer. På Muhammeds tid förmodentligen som att det var "fel" sorts övernaturliga varelser, han självutnämnde sig som talesperson för; och i den nutidiga västliga metafysiken, att Muhammed i första hand skulle betraktas som hallucinerande.

Det ärliga är att vara uppriktig mot sig själv och sin egen inställning, vare sig man ser det som verkligt eller pseudoverkligt. Men, när man ändå talar om religion, skadar det inte att försöka förstå religiösa skrifter utifrån religionens egna premisser istället för att se religion som en psykisk åkomma. Det kan i slutändan vidga ens egen förståelse.
Skönhet kan ha andra ändamål än verklighetsflykter. "Beauty is the splendor of truth" - Platon.

För religionskritikern (och religionsfoben) är övernaturliga upplevelser inte övernaturliga utan naturliga, ex. psykiska och följer man den vägen vidare kan man se religion och religiösa som mentalt handikappade om man så vill. Det är logiskt förstås, men ger ingen förståelse för det religiösa perspektivet och den religiösa själv lär knappast hålla med om premisserna.

Det kan jag självklart hålla med om, det är också så den mänskliga faktorn med perception fungerar. Men det ena utesluter inte det andra, att driven in i stilistisk verklighetsbeskrivning, kan bli en last..

Som när det solida underlaget, tenderar att underskattas, för att låta stilistiskt estetisk lockelse börja övertolka och ta sig normativa begär eller vilja ge sig in i tolkningsföreträdande generalisering, ungefär som att säga att det är något, naturligt att låta logiken få förskjutas, som när man börjar propagera för att religiös föreställning behöver ges legitimitet, i t.ex sociual dynamik , hur ska du då veta att .. om... någon lever med alltför rosaskimrade glasögon fastvuxet över den lins som behöver vara lite iakttagande?

Jag förstår det estetiska behovet, att försköning och fallenhet för det vackra eller att ärandet i sig, är ett ofta spontant uppkommet behov, inte alltid stilistiskt.. men allt har en startsträcka, och bromssträcka.. någonstans, är vad som hämtas ur konstruerad verklighetsbeskrivning, också dramatiserat konspiratoriskt i längtandet efter skönhet och omtolkning, ifrån verkligheten som inte förstås... eller är alltför hård... att påbjuda eskapistisk omtolkning.



så det är mest över hur respektive dagdrom, förankrar sig, och legitimerar sig att ses som duglig, enär varje religiuös upplevelse faktiskt inte bromsar sig så där idealt.. inte där ett starkt kollektivt begär, börjar begära att de framlevda sublima tolkningarna, inte... kan närma sig alltför konkret realitet, då tycker jag att det kan ses tendens till allienation, om inte ett teligiöst kollektiv ens behagar skärpa sig och sluta upp med den mer råbarkade teistiska skapelseförklaringen som "den enda" och ge sig in i t.ex konkurrens med den förankrade logiska.. men, med beskyllan om hur andefattig en realistisk livssyn, måste vara.. och sakna det andliga förståndet.. över att intr bejaka varenda dagdrom, som kan överse med lite allt möjligt till slut. och därmed ansvarslöshet. (om det vill sig)

det är det jag brukar kalla för försnillandet...

där gränsen mellan badandet i förhärligandets romantiserande skimmer, och försnillandet av klarsyn.. är hårfin, att det kan bli tunnsått med förståelsen av var ansvaret helt suddas ut... i viljan, och viljekraften är nog det enda som driver sinnen så långt att inte ens kunna landa igen, och förstå vad ett ansvar är, man blickar allför rosaskimrande estetiskt, som blir mentalt artificiellt (osant, men inte upplevelsemässigt förstås, för en sant troende är det ju jesus som sitter framfr den i dialog... för den vill, ha det så) eller om det är "en djinn, som den "umgås-med"





Ansvarslöshet, är när man förlorar kontakten med de stimuli som upprinnligen stod som orsak till t.ex hävdelser om att olika passager i olika s.k religiösa urkunder, INTE är att ses som fabuleringar utan direkt ska kunna implementeras som direkt påbjudande.. att tränas.. i t.ex tolkning.

Så frågan är hur relevant det är, att ses som tillräckligt sansat... att hålla subjektiva upplevelser med den eskapistiska behagfulla omskrivningen av verkligheten, som en kriterie.. i t.ex skolor.. att ha sådant sombedömningsunderlag, för t.ex hur "förståndig" en individ/elev/student är.. då sådant ju fungerat som kriterium när teistisk livssyn, ännu var så förhärskande.

Den teistiska förklaringen, är inte längre den varken gällande, eller företrädande och ses inte längre som tecken på att en person har andlig kvalitet, då man inte kvalitetsstämplar mänskligt tänkande längre utifrån den här mer romantiserade synen på insupandet av ord.. det är ord, som man fritt associerar.. i kontrollerad form. Problemet är att låta det utgöra normativ kvalitetskontroll och därmed tangerar det litegrand, mntalhygien.. i att klassa individer, efter hur mottagliga de är för romantik, beroende på vad för verklighet romantiserandet är tänkt att stå i kontrast till och vad för religiöst präglad men begärlig , religiös dogmatik, som är underlaget , ( för att upprätthålla ordning, eller för att luckra upp ordning, och vilken ordning är gällande, att se romantisk mental eskapad som öht skön? för att denna typ av förskönandet av dogm, börjar leva-sitt-eget-liv.

Det estetiska får naturligtvis inte bli ett friserande som ändrar på själva budskapet och doktrinen. Istället för en försköning, dvs. man ger budskapet en skönhet, så bör det plocka fram den skönhet som redan finns dold i budskapet i sig. Det kan bidra till en enklare förståelse av diverse urkunder.

Håller jag också med om, vad som givs från första ansatsen omtalandet om att vara skönt, kan lättare fortsatt smälta in i föreställningsvärlden.

Men du är väl medveten om att det handlar om illusioner och att illusionsskapandet, inte kan vara meningsfullt i att släppa ansvarstagandet som är ett erkännande, om att man driver illusionsskapande mentala eller bildliga eller skriftliga eller andra, eskapader.

Vi kan ta arkitektur.. som sällan tillåts lämna det solida underlaget, där förankringen är kvinvskarp och kompromisslös.. ändå... formaterar en illusionist med kunskap i geometri och byggkonst, fantastiskt drömska verk, där man ser hur illusionerna lekt.. , men den lurar aldrig betraktaren.. så som en dogmatisk eller fundamentalistisk verklighetsförnekande religiöst paket, kan göra..


Religionspaketens olika ståthållare, medger sällan detta.. de är alltför prestigeuppfyllande och begärliga, kanske de förlorat känslan i var egot börjar och var egot slutar.. det gör aldrig den skicklige illusionisten, som utmed varje tripp.. per se, måste ta sitt förnuft till fånga, för att alls skapa något meningsfullt.

Jag ser inte meningsfullhet i reöligiös dogmatik, som tara om otrohet.. som sätter sociala gränser utifrån eskapistisk laglydighet, vilken ska kunna återfinnas enbart ur en bok, med fast fix morallära.. då moral, är något som brukar återfinna i ryggrad, för det första.. och överförs ofta spontant, utan att en teistisk värdegrund.. ständigt korrigerar. Det är ur den fria associationen med tillit till naturen.. som t.ex .. arkitekter leker så fritt, utan att moralisera andra, som inte gör så, och inte vill så och inte kan.. men får fram ibland underbara och samtidigtr funktionella verk, för alla att ta del av, på olika sätt.

Det kan vara så, att de religiöst mer eldfängda.. kanske tycker och känner att deras aura.. behövs så som arkitekter menar att deras fritänkande.. behövs, eller utgör en förutsättning för att inte låsa sig vid den absoluta logiken, som alltså kräver sin skärpa.. för att kunna en dag leka med den.

Utan att gränsverskrida till fastlåsande vantolkningar.

Det beror helt och hållet på hur dessa "upplevelser" presenteras och hur dom tolkas metafysisk. En pådyvlande teist som ... istället för att hålla sig på trosplanhalvan ... försöker smyga sig in på faktaplanhalvan (med retorik, demagog, pseudo-vetenskap, pseudo-filosofi eller rent av lögn) har förlorat verklighets-kontakten till den grad att det kan anses vara mentalt dysfunktionellt.


Ja.


Jag har båda "förståelse" för den (vad jag definierar som) "vettiga" teisten som individ, och "förstår" dennas resonemanger. Vettiga teister anser jag inte vara mer mentalt dysfunktionella än ett demografisk genomsnitt.

(Mitt) dagens fokus på den pådyvlande teisms mentala dysfunktionalitet:

DEN REPETETIVA UPPLÄSNING FRÅN DIVERSE MISSIONSMANUALER.

Nu fanns det säkert en tid där dessa missionsmanualer ... p.g.a. det då existerande kunskaps-underlag ... var mer eller mindre relevanta. Så jag vill inte orda om hurvida alla den tidens exegeter, apologeter, existentialister, filosofer, guruer eller predikanter var mentalt dysfunktionella eller inte.

Men som den observante läsare kanske har noterat, så befinner vi oss numera inte längre i bronsålderen och nutidens kunskapsunderlag (med tillhörande verktyg) har ändrats avsevärd.

Icke desto mindre finns fortfarande die-hard apologeter, som blankt vägrar att ta hänsyn till detta och som istället läsar högt från sina obsoleta missionsmanualer ... som även (det jag definierar som) vettig teism har insett är out-of-date.

Och det är denna statiska missionsmanuals-metafysik (mest tydligt manifesterat i t.ex. islam och ett antal mindra kristna subkategorier) som jag anser vara mentalt dysfunktionell ...

... inte det att vara troende/religiös per se. För det FINNS gap av ofalsifierbarhet även i nutidens metafysik, som legitimerar existensen av TRO.

Jag ser inget konstigt i, att vissa teister o.dyl. spekulerar omkring det ofalsifierbara ... däremot finner jag det helt absurd att spekulationerna är papegoje-snack från bronsålderen.