Att dejta som 35-årig kvinna

Många här har en jargong som ni verkar blinda inför. Och då avser jag inte bara trollen som växlar mellan några profaniteter, utan även personer som verkar hyfsat intelligenta. Det gör det svårt att hitta saker att ta till sig när man måste vada genom floder av "illaluktande kärrig", luder, hora. Lek med tanken, Skulle ni kalla mig det om vi satt och drack kaffe tillsammans? ( nu kommer väl något i stil med, vem skulle vilja dricka kaffe med ett äckligt luder, men den bjuder jag på)

Nej du, ingen skulle våga säga det ansikte mot ansikte... Det är därför dom skriver det på dator istället för då släpper man alla hämningar.

Vilken ålder på killen är du ute efter? Helt ärligt?

Försöker formulera en frågeställning utifrån mina funderingar. Det pågår många diskussioner kring hur främst män har svårt att hitta en partner, både för enbart sängläge och djupare relationer. Och jämförelsen verkar utgå ifrån kvinnor i åldern 18- ca 28, att de har guldläge och kan välja och vraka. Det är förvisso en extremt snäv mall
Jag är 35, uppfattas visserligen som yngre. Men har varit gift och har ungar på halvtid.

Det mina vänner gör inte något enklare, även om jag tror att jag uppfattas som attraktiv och rolig. Sex, visst. Unga snubbar som har överdoserat milf-kategorin på youporn, och påstötningar från andra. Men det är inte särskilt givande i längden. Män i min ålder och som är skilda verkar mest vilja återuppleva tonåren och är sällan redo för en relation. Är intresserad av att veta om ni kvinnor har liknande erfarenheter, och ni män som verkar bittra över hur svårt det är att hitta kärleken, det är det för de flesta.
Jag längtar efter något verkligt, där svettigt sex ingår. Men inte bara

Du förnekar dig inte, du håller på stil. Iallafall konsekvent. Jag tror helt enkelt att vi ser på saken på olika sätt. Du med flera har försökt "sätta mig på plats", det är rätt så tydligt tråden igenom. Och vet du, jo jag är lite bättre på en punkt. Jag skriver inte en massa nedsättande skit till andra. Jag är en person bakom den här skärmen. Jag kanske inte har lärt mig hur man ska vara i det här forumet, det är möjligt att jag kommer hårdna.

Frågeställningen borde inte vara "Att dejta som 35-årig kvinna" utan "Att dejta som 35-årig förälder".

Kvinnor med barn går bort i nästan alla fall om man är ute efter något som kan bli långvarigt.

Du har rätt i att jag borde valt den formuleringen, men nu blev det så. Som jag skrev tror jag att det försvårar, men inte att det är omöjligt. Har flera i min bekantskapskrets som har nya relationer, där det finns barn med i bilden.

Jamen då har tråden varit till någon nytta ifall att du hårdnar till. Det du behöver är en spark i röven och ta tag i dina relationer till män. Det vore inte dumt om du tuffa till dig och tar för dig, inte sant? Tips har du fått i mängder genom tråden. Vad är det du vill höra egentligen? Hela dejtingmarknaden är som ett smörgåsbord för dig (läs tjej) och ändå misslyckas du någonstans. Det är inte männen det är fel på utan dig det är fel på eftersom det omöjligt kan vara fel på 100-tals män som visar sitt intresse för dig.

Du har flera gånger fått det förklarat för dig att ensamstående morsor inte står högt upp för listan för singelmän som vill binda sig. Därmed bör du sänka dina krav på utseende/status när det gäller män. Är du beredd att göra detta eller vill du sitta vareviga lördagskväll som en stereotypisk singelmorsa ensam med dina snorungar med lets dance på högsta volym kommande år också?

Jag la till lite i mitt förra svar.

Omöjligt är det inte, men det är svårare. Vill du ha det lättare så leta efter män med egna barn redan.

Fint att du tar din Flashback boot camp instructor-roll så seriöst..
Jag är ju som sagt hellre ensam, det är inte lätt att bli kär. Och kärlek måste finnas, något att gro för att det ska kunna bli någon varaktig relation. När jag var yngre "blev man ihop" med någon man hade kemi med och så var det bra med det. Numera kräver det lite mer eftertanke. Jag gillar mitt liv i övrigt, även om det så klart vore roligt att träffa någon. Jag kan iallafall inte bli kär på beställning.

Ja, brukar kolla efter den varianten jag brukar falla för roliga lite smånördiga killar.

Försök då återgå till hur det var när du var yngre. Du förefaller ta dig själv och dina relationen på väldigt stort allvar....gör inte det...spänn av och lek istället.

Du förefaller, enligt vad du sagt tidigare, vara psykiatrisköterska. En smula självinsikt och insikt om män vore på sin plats.