Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det duggade tätt med lägesbeskrivningar, prognoser och bokslut från trådens prominenta deltagare runt årsskiftet, men som icke-prominent deltagare känner jag mig fri att göra en sen anmälan. Vad som kan konstateras är att åsiktskorridoren rörande migrationen helt bröt samman under 2015. Det enda tabu som återstår är i princip repatriering av människor med PUT/svenskt medborgarskap. Regeringen kunde göra upp med en nordafrikansk auktoritär monark om retur av gatubarn(-BARN!!!) utan att mötas av annat än tystnad och lättade suckar, i stort. Att SvD och Expressen valde att driva linjen om en restriktiv migrationspolitik under året kom nog att få en del borgerliga väljare att vakna även före september, men frågan är om det gjort någon större skillnad om den enade fronten i media bestått fram tills det att verklighetens järnnäve bankade på porten? Jämför Sverige/Tyskland, en tes om "ju snabbare uppvaknandet desto snabbare reaktionen" saknar ännu tillräckligt med rådata, men är inte osannolik.

YouGov visar att knappt 30% av valmanskåren skulle rösta på SD om det var val imorgon och jag ser ingen anledning till att tvivla på siffran i stort. Ytterligare en hypotes: SD:s väljarstöd ~ alternativmedias genomslag. Att det är ganska få 7K-väljare som tar del av nyheter utanför MSM(utan att det görs som någon slags exkursion i av fienden kontrollerat territorium av div "antirasister") känns rimligt. Möjligtvis en del Thomas Gür-moderater som bara inte kan ta steget(Gür, Sanandaji och Arpi utgör för att vara ärlig ett läger mellan MSM och alternativmedia och har nog ganska stor spridning inom borgerligheten). Samtidigt känns det orimligt att speciellt många SD-väljare skulle leva i en etablissemangsbubbla medialt sett. Med genomslag menar jag här inte regelbundet läsande av dessa medier(jag gör det sällan själv) men en acceptans för en i grova drag korrekt bild av kriminalitet, samhällsekonomi och kulturyttringar och att stora händelser som IKEA-mordet, DN:s mörkande etc når fram även om MSM väljer tystnadens väg. Om hypotesen stämmer har MSMs hegemoni underminerats hos ca 30 % av alla myndiga medborgare. Lägg därtill att den är i alla fall kraftigt försvagad hos borgerliga väljare och att hegemoni betyder dominans, varför etablissemanget inte vinner om siffrorna är 51-49. Svensk MSM har genom sin Full Spectrum Dominance gett upphov till en fristående, fientligt inställd axel av opinionsbildare och nyhetsförmedlare som hellre går i döden än lierar sig med fienden. Metapolitiskt är det ett oerhört nederlag för etablissemanget.

MSM vann slaget om DN:s mörkning, men till en stor kostnad. DN:s märkligt formulerade försvarstal, ryska konspirationsteorier och hängning av den utblottade budbäraren ledde kanske inte till öppen revolt men luktar av desperation och satte ljuset på den *ähum* mediala ägarstrukturens negativa inverkan på samhället för många. Sexattackerna håller dessutom på att undergräva radikalfeminismens ställning i och med att man valde "det är männens fel"-försvaret. Dels lägger man all energi på att förneka kulturens betydelsen i en situation där det är uppenbart att den är helt avgörande(och trots att den egna ideologin är helt baserad på kultur), dels visar man genom sin prioritering hur lite officiell mörkning av sexuella övergrepp på 11-åriga flickor betyder för en "feminist".

Kriget står nu mellan MSM och alternativmedia i vid bemärkelse(inkluderande även aktörer som HAX, cornucopia, ovan nämnda herrar i sociala medier, 6mannen, Det goda samhället, Dick Erixon etc). Expressen, SvD och GP(undantaget en del av Cwejmans snömos) skriver bra saker på ledarplats och tillåter bra debattartiklar, men intrycket är mer av myteri/ockupation än att tidningarna som helhet lagt om kursen. SvD och GP är dessutom döende, varför t ex Arpis insatser mest känns som en språngbräda inför framtida äventyr. Den stora frågan är om politiska aktörer kommer att ha vett och sans nog att gå till attack mot media och undergräva dem: institutionellt genom en överhalning av public service och presstödet, socialt genom att våga håna dem.

Madelaine Levy, som tidigare propagerat för att låta konstnärer lösa flyktingkrisen med "kreativt tänkande" har nu en kreativ lösning på mångkulturen: en reklamfilm från Volvo, som tydligen visar en helt ny värld som vi aldrig har sett förut. Förutom i reklamfilmer från 3, IKEA och Arla. Kanske kan en version dubbad till hebreiska även lösa världsbildsproblemen hos "sekulära, liberalt sinnade, progressiva judar" som oroar sig över ett "Israel som riskerar att glida [dem] ur händerna" och europeisk antisemitism?

http://unvis.it/www.svd.se/volvos-vi...rnas/om/kultur

http://unvis.it/www.svd.se/lat-konst...madelaine-levy

http://unvis.it/www.svd.se/europas-t...madelaine-levy

Styv genomgång, bra!


Lars Bern:


http://anthropocene.live/2016/01/22/...ljan/#comments

"antietablissemangskrafterna"... Det kan vara adekvat. I alla fall råder det förhållandet att "etablissemanget" - de för tillfället styrande - är mot det egna folket. Kanske "egna folket" är passé...

Därför att makten flyttas från folk och nation till EU-byråkraterna. Samma byråkrater som Löfven alltid håller om ryggen. Det har aldrig varit tydligare än nu och om makten kan mörka massvåldtäkter och mord på sitt eget folk är det riktigt farligt läge.

Det är en juice av mångårig chansering av politikers individuella karaktäristika/karaktär, teknologisk utveckling (och dess potentiella påverkan på samhället, medierna, politikerna) och allmänna strömningar i samhället; det går nog att tala om ett känslomässigt fjärmande för politikerna från ansvarskännande och fruktan gentemot folket, till förmån för självförverkligande och förakt.

MSM har blivit en tämligen umbärlig idisslan, eller extrakurrikulärt inslag - freak show eller metafenomen - för de specialintresserade.

Patrik Engellau:


http://detgodasamhallet.com/2016/01/...ter/#more-3390

Kan MSM:s mörkning av det total problemkomplexet kring invandrare till en början handlat om en missriktad snällhet? Man ville skydda invandrare mot "nynazister" etc.

Lögnen blev sedan större och större, i takt med att problemen blev större och större. Till slut fick lögnen ett helt eget liv, och ett eget ekosystem med allt från Expo till Aftonbladet och den magmunssvage rikspolischefen. Lögnen blev ett monster som åt upp mer och mer av landet. Frågan var bara vad som skulle ta slut först, landet eller lögnens magsäck?

Politiker som genomför en politik dvs försöker omforma samhället efter sin egen smak, vill självfallet *aldrig* lyfta fram negativa konsekvenser av sin egen politik. De vill ju inte sätta krokben för sig själva genom att väljarna blir på de klara över, att deras politik drabbar väljare negativt.

Journalister, som ser sig själva som banérförare för en viss politik dvs lejonparten av svenska s.k. journalister vill (av samma skäl) inte heller lyfta fram negativa konsekvenser av den politik, som de är banérförare för. De skriver ju inte för att informera väljarna, utan de skriver för att påverka väljarna att se ljust på den politik, som de själva förespråkar. DNs Erik Helmesson var mycket tydlig härom dagen liksom Wolodarski tidigare har varit. Helmersson skriver:

"Traditionella medier styrs av humanistiska principer. DN 'verkar i en upplysningstradition'. ... Därför drar vi oss att i onödan publicera uppgifter som kan bidra till ett mer främlingsfientligt klimat. ... vi ska vara försiktiga med att spela främlingsfientliga krafter i händerna."

(länk, arkiverad länk)

Eftersom informerade väljare kan resultera i ett massinvandringskritiskt klimat (vilket enl. svenska s.k. journalister per definition vore ett "främlingsfientligt" klimat), så har de flesta svenska s.k. journalister som övergripande målsättning att dölja för väljarna, hur väljarna drabbas av massinvandringspolitiken.

Enl. svenska s.k. journalister så vilseleder de medvetet väljarna pga sina "humanisktiska principer" - vilka enl. dem trumfar den demokratiska processen. Man kanske (eufemistiskt) kan kalla det för "missriktad snällhet".

På måndag ska Publicistklubben diskutera sin strävan att hålla väljarna oinformerade. Med sedvanligt Orwellskt nyspråk beskriver de sina antidemokratiska ansträngningar att hålla väljarna oinformerade och vilseledda för ett "demokratiskt" [sic] ansvarstagande.

Publicistklubben skriver:



http://www.publicistklubben.se/2016/...-januari-2016/

Professor Inger Enkvist har återkommit med en till klok text som tangerar vad många i tråden har sagt. Hur naivitet och ideologi (dvs drömmerier) har fått råda obehindrade i Sveriges ledning (inom många politikområden). Jag citerar endast ingressen:


http://www.svd.se/ett-system-utan-insikt-om-sin-uppgift

Jag hoppas att Publicistklubben är medvetna om det komiska i deras förkortning.

Att överhuvudtaget ha den frågeställningen, när svaret för en riktig journalist endast är NEJ tusenfalt NEJ, visar med all önskvärd tydlighet var de står. Kan inte tänka mig att det blir så mycket till debatt, frågeställningen är ledande och retorisk. "Debatten" behöver inte ens hållas. PK kommer att komma överens om att fortsätta på den inslagna vägen att mörka, förvränga och rakt upp och ner ljuga.

Som om det är något de utövar just nu men kan komma att förändra i framtiden, när det i själva verket redan har skrotat konsekvensneutraliteten för länge sen. Jag blir äcklad, men inte förvånad.

Ja, sannolikt har det handlat om godhet från början. Vänsterkretsar som i sin ungdom på 90-talet slogs för det "goda": AFA, Syndikalister, Ung Vänster och SSU som jag på den tiden (var en del av miljön, om än något perifert under några år i början på 90-talet) uppfattade som inte så aktiva i utomparlamentariska aktioner (läs allt från sittstrejker till stenkastning, slå på folk på käften) men definitivt gillande och tyst uppskattande.

Sen blir dessa personer äldre och vissa som jag inser "the error of our ways", man utvecklar mer rationella åsikter (att problem inte kan lösas med hjälp av "allt åt alla" för resurser är ändliga, att allt inte är svart eller vitt etc) och lämnar det bakom sig.

Andra inser dock inte utan blir kvar i "kamptillståndet" trots att de närmar sig både 30 och 40. Och deras konflikt blir inte med sina egna åsikter utan med vuxenlivets krav: man måste försörja sig, man kanske skaffar barn och behöver ta ansvar och det finns en social aspekt av att det kanske är legitimt att vara "ung och arg" men en 42-årig småbarnspappa förväntas inte gå på socialbidrag och kasta sten på polisen tillsammans med arga tonåringar.

Så man anpassar sig utan att ge upp kampen, och här kommer det ekonomiska incitamentet in: man gör karriär av kampen - som politiker av det lite gapigare slaget (gärna då inom Fi, V eller MP som åsiktsmässigt funkar och antagligen har störst tolerans), skribent/debattör/journalist/opinionsbildare eller annat.

Just Researchgruppen tycker jag verkar vara ett utmärkt exempel på hur man kan fortsätta föra en slags närmast militär kamp, men inte med gatsten och kravaller utan med infowar - och samtidigt försörja sig och eventuell familj genom att plocka ut lön.

När man väl lyckats nå sin våta dröm (försörjning utan att behöva kompromissa med kampen) hamnar man i ett låst läge: man kan bara köra på rakt in i väggen - alternativet är ju att göra upp med i princip hela sitt vuxenliv och erkänna för sig själv att man var fel ute (och det är svårt att erkänna att man haft fel när man investerat kanske 10-20 år av sitt liv) samtidigt som man riskerar förlora sin inkomstkälla.

Och detta utsträcks naturligtvis till att gälla många fler än bara den hårdaste kärnan av aktivister: det gäller mängder av journalister, politiker, myndighetsföreträdare med mera som också "hoppade på tåget" om än i mindre militant utsträckning.

Felet som gjordes var just att denna minoritet av militant opinionsbildande extremister tilläts få för stort inflytande, som gjorde att alltför många drogs med av bara farten och tappade kompassen helt. Och som nu har mycket svårt att svänga tillbaka. Och i takt med att debattklimatet fortsätter utvecklas mot mer öppenhet och tolerans för kritiska röster kommer de som ännu inte "hoppat av", den hårdaste kärnan, att bli allt mer desperat och högljudd.

Det som hotar med det nya debattklimatet är inte främst att rasismen skulle öka eller något sådant - nej, nu är själva inkomstkällan för den enskilde opinionsbildaren och allt denne byggt upp åt sig själv under 10-20 års tid hotat! Det kan bli mycket smutsigt framöver när "de numera medelålders och före detta unga arga" ska försvara sig. Jag utesluter inte att mediekriget kan ta sig utanför tidningskolumnerna och tillbaka till gatan - dvs ren vänsterextremistisk terror kan intensifieras. En brevbomb levererad till Ivar Arpi känns faktiskt inte helt osannolikt. Skrämmande nog.

Sakine Madon följer upp:

"Journalister ska inte bli aktivister"


Nu verkar hon få mothugg för att ha lyft fram sanningen.


Uppenbarligen retar det många journalister att bli granskad själva. Ändå måste man fråga sig varför den nästan sd-hatiske Madon lyfter detta ämne just nu? Det kan inte ha undgått henne tidigare och hon bör vara medveten om att hennes undersökning och därpå artiklar gynnar de som röstar på SD eller de som tänker göra det. Troligtvis har Madon samspråkat med Dahlberg om att vara med i de som vill ha en förskjutning från relativism till realism. Det skulle gynna Madon som vill lyfta fram extremismen i förorterna och de muslimska kvinnorna.

Det som upprör journalister så till den milda grad tror jag är lite av "eftertankens kranka blekhet". Våra nuvarande journalister har genomfört ett monumentalt journalistiskt svek samtidigt som deras självbild är den av "sanningens ensamma riddare".

Jag tror det handlar om personliga kval och försvarsmekanismer. Det som skulle bli så bra, blev så inihelvete illa. Hur kunde dessa ädla sanningssägare och kunskapsspridare bli journalismens motsvarighet till alkoholfeta pösiga lata och korrumperade lådvinsalkisar?

Försvaret som vi ser från journalisterna är inte olikt det som man får av en alkis när man påpekar att den faktiskt är alkis. En störtflod av indignerat känslomässigt trams.

"Vi kan börja skriva med konsekvensneutralitet när vi vill!" - är exakt samma som narkomanen eller alkisen som kan sluta när den vill. Men det funkar inte riktigt så.