Citat:
Ursprungligen postat av
EckhartTolle
Jag tolkade nog farbror fel.
Trodde du menade att det ju finns brudar i porrfilmer i 20 års åldern som knullar 60 åriga gubbar. Och att du använde det som argument för dig att börja ragga på småflickor när du inte vänder papper på revisionsbyrån.
Vilken oerhört långsökt och osannolik tolkning. Har du någon typ av bokstavsdiagnos, som gör att du tolkar saker annorlunda än de flesta andra? Eller är du hårt indoktrinerad med feministisk propaganda, som har byggt upp en märklig världsbild hos dig?
Hur tänker du när du menar att det låter sannolikt att en normal, tänkande man skulle anföra handlingen i porrfilmer som ett argument för någonting i verkligheten? Har du själv svårt att skilja på film och verklighet? Upplever du själv att porr ger en korrekt beskrivning av verkligheten för vanliga parrelationer?
Du verkar mer upptagen av att projicera någon slags inre konflikt, än av att ta till dig fakta och tänka logiskt. Ditt sätt att tolka säger mig något om ditt sätt att tänka. Jag får ett sjukt eller skadat intryck av din person. Förhoppningsvis är det endast relaterat till denna typ av diskussioner.
Citat:
Ursprungligen postat av
EckhartTolle
Du lider nog bara av en kris, i längden är det nog roligare för dig att skaffa en partner som delar fascinationen för inkomstskattelagen och som också maniskt följer Stefan Ingves senaste utspel.
Men alla ska vi dö. Och ålder spelar egentligen ingen roll. Jag kan rekommendera Upplysningen. Eckhart Tolle är en bra guru.
Här har du dock rätt. Jag har haft något av en 40-årskris, som jag just börjat ta mig ur på allvar. Då både du och
Sunimod förefaller väldigt intresserade av min verkliga person, så skall jag dela med mig av lite mer information om mig själv. Observera att texten kan vara helt eller delvis sann, men inte nödvändigtvis.
Efter att det känts jobbigt och stressande under en längre tid, i ett dåligt förhållande, och i samband med separationen, så har jag nu fått mer frid, vilket gör att min livslust är på väg tillbaka. Dock var det jävligt frustrerande och deprimerande under en ganska lång tid, och jag kände mig till slut utbränd och resignerad. När separationen blev ett faktum, så var det både en befrielse, och en skräckblandad känsla av saknad och besvikelse. En extra dimension av separationen, var ju den omvälvande insikten om, att framtiden inte skulle bli så som jag har räknat med under många år. Jag hade inte den bilden för mitt inre, att jag skulle vara singel och barnlös vid 40+. Det var en till att börja med smärtsam process, att inse att min dåvarande version av livsplanen kraschat. Den biten var säkert en ganska klockren 40-årskris.
Men samtidigt så har en känsla av hopp och frihet att vara glad, börjat växa sig allt starkare inom mig. Jag börjar känna mig stabil, och jävligt inspirerad att göra något roligare av min framtid. Världen är öppen, i någon mån, och jag har inte längre något som ständigt sänker mig och håller mig tillbaka. Det går naturligtvis upp och ner, och ibland så tvivlar jag på mig själv. Men det positiva börjar väga över. Och jag känner mig sugen på positiva kontakter med kvinnor. Ett tag var jag trött och besviken på allt vad kvinnor heter, efter mina senaste erfarenheter. Nu känner jag att jag är beredd att ta chansen igen, och logiken bjuder att det finns massor av bra kvinnor, och givande upplevelser, att hämta där ute. Jag behöver bara välja lite mer noggrant innan jag binder mig långsiktigt nästa gång. Och även att vara snabbare med att bryta upp, om jag skulle ha oturen att fastna med någon som förvandlas till konstant energitjuv.
Efter denna uttömmande beskrivning av min person, verklig eller uppdiktad, så är ni kanske redo att släppa den biten nu, och hålla er till själva ämnet om ni önskar diskutera vidare?