Jag är själv lite drygt 40, men relativt ung och fräsch utseendemässigt.
Jag upplever mer och mer, att det är svårt att veta hur gamla tjejer är. Det gäller tjejer som jag ser på stan, på gymet, på fester och rent allmänt i livet. Jag kan se en tjej, och reagera på att hon är attraktiv, och ser henne helt naturligt som en potentiell sex- och/eller livspartner. Sedan kan jag komma på mig själv, och inse att tjejen i fråga kanske är alldeles för ung för mig. När jag tittar efter igen, och försöker bilda mig en uppfattning om tjejens ålder, så blir jag förvirrad. Ibland kan jag inte avgöra om en tjej är 16 eller 36. Oftare kanske jag gissar mellan 23-33.
Jag är inte gift, utan numera singel efter ett antal långa samboförhållanden. Jag har inga egna barn, men det finns gott om ungdomar och unga vuxna, av bägge kön, bland släkt och vänner. Trots det, så tycker jag att det kan vara väldigt svårt att avgöra ålder på tjejer/kvinnor. Och ännu svårare att avgöra vad som är ok, i fråga om "romantik", när man är en 40+ man.
Jag har definitivt inga pedofila drag, utan attraheras av kvinnlighet och fullvuxna bröst och höfter. Däremot så kan jag komma på mig själv med att snegla på tjejer som gissningsvis är så unga som 16-20 år, och tycka att de är skitsexiga. Och jag tänker automatiskt på mig själv som en plausibel partner för dem. Men allt oftare så tänker jag att detta är någon form av "gubbsjuka", och att jag måste slå bort sådana tankar.
I de fall jag av någon praktisk anledning samtalar med unga, snygga tjejer, så har jag vid några tillfällen inbillat mig att de har sett mig som en "farbror", som omöjligtvis skulle kunna vara attraherad av dem (eller de av mig). Vilket säkert är helt naturligt och normalt, men som trots det kraschar min världsbild lite. Jag menar, jag är någorlunda snygg och vältränad, och van vid att ganska många kvinnor sneglar på mig, eller uppvisar åtminstone små tecken på "kvinna-man-respons", i förhållande till mig. Inte så att jag är någon hunk som kvinnor kastar sig över, men jag verkar ofta vara tillräckligt snygg/spännande/whatever, för att få lite mer respons från kvinnor, än genomsnittsmannen. Och min tidigare erfarenhet är att jag har ganska lätt för att få kvinnor, när jag så önskar.
MEN... sanningen börjar smälta in, att jag numera hamnar i facket "gubbe" för många tjejer. Och att det säkerligen kan uppfattas som äckligt eller olämpligt, om jag skulle visa mitt intresse för tjejer under typ 27. Jag minns att när jag själv var typ 18-25, såg på 40+ gubbar som raggade unga tjejer, som äckliga, patetiska och gubbsjuka. Jag ansåg att man borde vara gift och ha barn vid den åldern, och fokusera på att vara en trogen och respektabel familjefar. Och om någon man var ensam, eller blivit frånskild vid 40+, så skulle de enbart söka nya kvinnor i liknande ålder. Och man hör ständigt tjejer uttala sig om hur äckligt det är, när killar som de inte är intresserade av, visar sitt intresse för dem.
Samtidigt så ser man en del 40+ män, med kvinnor under 25. Då talar jag inte enbart om groupies och importfruar, eller om horor, utan om till synes seriösa förhållanden och romanser med till synes normala unga tjejer. Man hör även talas om att det är ganska vanligt bland tjejer i alla åldrar, att de kan attraheras av 40+ män. Även om det kanske mest är tjejer med "daddy issues" som har en uttalad preferens för äldre män, så verkar det som om många tjejer i alla fall ser möjligheten att bli attraherade av 40+ män.
Vad anser ni vara normalt och acceptabelt i fråga om 40+ män i förhållande till tjejer mellan typ 18-30?
Är det helt fel att börja prata med unga tjejer som man finner attraktiva?
Upplevs det som mer negativt än positivt, om man skulle ge en komplimang eller uppskattande blick, till en tjej på 23, när man själv är 40+?
Om en yngre tjej själv visar intresse för mig, är det då fel/sjukt/konstigt att respondera annat än avvisande? (Om vi talar om tjejer på typ 20-25 år).
Sammanfattningsvis, borde jag...
Jag upplever mer och mer, att det är svårt att veta hur gamla tjejer är. Det gäller tjejer som jag ser på stan, på gymet, på fester och rent allmänt i livet. Jag kan se en tjej, och reagera på att hon är attraktiv, och ser henne helt naturligt som en potentiell sex- och/eller livspartner. Sedan kan jag komma på mig själv, och inse att tjejen i fråga kanske är alldeles för ung för mig. När jag tittar efter igen, och försöker bilda mig en uppfattning om tjejens ålder, så blir jag förvirrad. Ibland kan jag inte avgöra om en tjej är 16 eller 36. Oftare kanske jag gissar mellan 23-33.
Jag är inte gift, utan numera singel efter ett antal långa samboförhållanden. Jag har inga egna barn, men det finns gott om ungdomar och unga vuxna, av bägge kön, bland släkt och vänner. Trots det, så tycker jag att det kan vara väldigt svårt att avgöra ålder på tjejer/kvinnor. Och ännu svårare att avgöra vad som är ok, i fråga om "romantik", när man är en 40+ man.
Jag har definitivt inga pedofila drag, utan attraheras av kvinnlighet och fullvuxna bröst och höfter. Däremot så kan jag komma på mig själv med att snegla på tjejer som gissningsvis är så unga som 16-20 år, och tycka att de är skitsexiga. Och jag tänker automatiskt på mig själv som en plausibel partner för dem. Men allt oftare så tänker jag att detta är någon form av "gubbsjuka", och att jag måste slå bort sådana tankar.
I de fall jag av någon praktisk anledning samtalar med unga, snygga tjejer, så har jag vid några tillfällen inbillat mig att de har sett mig som en "farbror", som omöjligtvis skulle kunna vara attraherad av dem (eller de av mig). Vilket säkert är helt naturligt och normalt, men som trots det kraschar min världsbild lite. Jag menar, jag är någorlunda snygg och vältränad, och van vid att ganska många kvinnor sneglar på mig, eller uppvisar åtminstone små tecken på "kvinna-man-respons", i förhållande till mig. Inte så att jag är någon hunk som kvinnor kastar sig över, men jag verkar ofta vara tillräckligt snygg/spännande/whatever, för att få lite mer respons från kvinnor, än genomsnittsmannen. Och min tidigare erfarenhet är att jag har ganska lätt för att få kvinnor, när jag så önskar.
MEN... sanningen börjar smälta in, att jag numera hamnar i facket "gubbe" för många tjejer. Och att det säkerligen kan uppfattas som äckligt eller olämpligt, om jag skulle visa mitt intresse för tjejer under typ 27. Jag minns att när jag själv var typ 18-25, såg på 40+ gubbar som raggade unga tjejer, som äckliga, patetiska och gubbsjuka. Jag ansåg att man borde vara gift och ha barn vid den åldern, och fokusera på att vara en trogen och respektabel familjefar. Och om någon man var ensam, eller blivit frånskild vid 40+, så skulle de enbart söka nya kvinnor i liknande ålder. Och man hör ständigt tjejer uttala sig om hur äckligt det är, när killar som de inte är intresserade av, visar sitt intresse för dem.
Samtidigt så ser man en del 40+ män, med kvinnor under 25. Då talar jag inte enbart om groupies och importfruar, eller om horor, utan om till synes seriösa förhållanden och romanser med till synes normala unga tjejer. Man hör även talas om att det är ganska vanligt bland tjejer i alla åldrar, att de kan attraheras av 40+ män. Även om det kanske mest är tjejer med "daddy issues" som har en uttalad preferens för äldre män, så verkar det som om många tjejer i alla fall ser möjligheten att bli attraherade av 40+ män.
Vad anser ni vara normalt och acceptabelt i fråga om 40+ män i förhållande till tjejer mellan typ 18-30?
Är det helt fel att börja prata med unga tjejer som man finner attraktiva?
Upplevs det som mer negativt än positivt, om man skulle ge en komplimang eller uppskattande blick, till en tjej på 23, när man själv är 40+?
Om en yngre tjej själv visar intresse för mig, är det då fel/sjukt/konstigt att respondera annat än avvisande? (Om vi talar om tjejer på typ 20-25 år).
Sammanfattningsvis, borde jag...
- Sluta oroa mig, och visa uppskattning och söka kontakt, helt utifrån vad jag själv finner attraktivt.
- Dra en skarp gräns vid typ 33 års ålder, och försöka blockera ut all eventuell attraktion till tjejer i 20-årsåldern?