Citat:
Ursprungligen postat av
kiss74
Självklart inte. De flesta skeptiker påstår dock inte "Gud finns inte". Det vanligaste är att en ateist säger något i stil med "jag tror inte på någon gud eftersom jag inte sett bevis för någon gud". Det är inte att påstå att det inte finns någon gud.
Oxh de flesta skeptiker nekar inte till att "i början var kaos..." man är bara inte riktigt ense om fortsättningen därifrån... och väljer spontant olika vägar och tänkesätt att närma eller att inte ens orda sig det fullständigt okända.
Deet är ju hur man på förhand ordar det kända och okända. Får man inga svar kan man konstatera sig iaf inte ha hallucinerande läggning.. en utgångspunkt som ateister ev värderar högt, jag gör.
Skulle jag vid bön, få konkreta s.k bönesvar, skulle jag inte omedelbart se det som därmed guds närvaro, kan jag redan på förhand säga.

, eller om jag tenderade dagdrömma med irrelevant avbrott, ovanligt mycket.. eller den dagen, jag går till chefen och ber om att få lov att dra budhistiskt mantra utifrån min mer esoteriska livsvy som jag hellre hålelr för mig själv, de få gånger jag drabbas av att kontakta inre intima behov, som jag anser att pkallan av gud, är och inte längre kadaverdisciplin som ska ses som obligatorium, bara för att det var så i antal epoker innan det som är och komma ska - inget som kommer hända för mig.. men ska inte säga så mycket, för man kan inte veta huruvida men en gång börjar hallucinera och höra röster att känna sig i behov att tillmötesgå.
Religion är ju tack och lov inte underförstått självklart att utöva, återstår enbart att också skolsystemen en dag, inser vilket tidsspill, det kan vara.. att det kan gynna vissa, men samtidigt utgöra otroligt hinder för andra.. då religion kan avhandlas på betydligt kortare tid än att det efterhängset ska ses som ämne lika dugligt som det var under 1600-t
Märkligt med religionsfrihetslagen också, måste sägas.. att den har ibland, inte alltid .. men ibland fr den egna fötter och lismar sig in och genomsyrar allt, där man inte ser upp och aktar människovärdet tillräckligt.
Människan är ju konstaterad, stå i behov av etiskt försvarbar förklaring.. vet man då att gud.. handlar om att TRO.. kunde man vara lite mer hänsynsfull, mot något, som inte själv på egna meriter bemedlar sig till isf alla, tills dess är forntida verk, baserade på myt och tradition.
Och man får respektera att utvecklade länder, inte ser det som genomgående företrädande, elelr ens exklusivt med tradition heder och myters bevaranden.
Man måste respektera folkvilja. Den är ju bl.a hungrig om inget annat. Och inte på gud om man säger så. Så naturvetenskap, skjuter man inte åt sidan hur långt som helst, för att pressa in vidskepelse precis bara för att det passar en kompromisslös elit. Ändå görs det, så långt det går.
För människor lever med vanans makt. Sedvänjande, och kan förlora förmågan att ta lite djupare reflektion, det är framförallt betydligt jobibigare att förstå sig på det-som-är, räcker ju tuvärr! inte med dagderömmeri och myssnack. Så att måmga ger upp.. blickar bakåt och drömmer sig bort.. är kanske lite förståeligt.
Men skatteutkrävandet, har jag svårare att förstå och den stora hungern efter de stora pengarna, för att underhålla tron.. att en begravning renderar så mkt som det gör, ser jag inte riktigt står i proportion till hur människor, och då troenden själv, lever och begär medan de är i liv.
Dvs ... man är lite inkonsekvent, men det är sedan gammalt upptrampat att bara vara så.