Den stora tråden om Teodicéproblemet [sammanfogad tråd /mod]

Under medeltiden talade man om intellectus och ratio. Intellektet är en överrationell intuitiv kunskapsväg medan ratio motsvarar förnuftet och det diskursiva tänkandet. Intellektet är inte en individuell egenskap utan något vi kan "delta" i genom kontemplation och religiöst leverne. Det kommer till oss i de ögonblick vi lägger vårt ego åt sidan.

Lägger vi till sinneserfarenheten kan vi tala om tre kunskapsvägar, dessa motsvarar människans natur.

Ande - Intellekt - Metafysik
Själ - Förnuft - Filosofi
Kropp - Sinneserfarenhet - Vetenskap

Genom Intellekt når vi kunskap om Gud eftersom Intellektet i grunden är gudomligt.I västvärlden har insikten om Intellektet gradvist gått förlorat vilket försvårat förståelsen för det. Tydliga tendenser finns redan under medeltiden men med Descartes och den nya tidens filosofi är Intellektet helt bortsopat. Hädanefter kommer kampen mellan rationalism och empirism att utgöra det kunskapsteoretiska underlaget tillsammans med en tilltagande skepticism. Jag kan rekommendera denna länk för en förklaring mellan metafysik, filosofi och tro. http://www.sophia-perennis.com/philo...meta_philo.htm

Edit: Denna intervju med Frithjof Schuon berör också intellektet:

Du har väl en dimension och förmåga att nå kunskap som vi andra saknar och därför inte kan granska.

Ja, vad kan jag säga? Något sådant intellekt har inte jag deltagit i. Och detta är ju naturligtvis bullcrap. Men visst. Ok. Du har väl en dimension och förmåga att nå kunskap som vi andra saknar och därför inte kan granska. Lite förmätet tycker jag, men vi säger så.

Det är inte min avsikt att vara förmäten eller högdragen på något vis. Jag vill bara presentera det jag anser vara nödvändigt för att både Gud och religion ska kunna förstås fullt ut.

Det är inte min avsikt att vara förmäten eller högdragen på något vis. Jag vill bara presentera det jag anser vara nödvändigt för att både Gud och religion ska kunna förstås fullt ut.

Läs min signatur. Det du sysslar med är precis vad det satiriseras om där: Efterrationalisering.

Någon mer filosofiskt bevandrad får rätta mig om jag har fel men är inte ens epistemologi axiomatisk?

Jag förstår det. Men det blir snabbt förmätet när du säger dig använda någon sorts metafysisk intellekt som du "deltar" i. Jag köper det inte för fem öre. Men säger du så, så finns det inte så mycket att diskutera. Jag använder mig nämligen av inrerciouglou. Ett slags intellekt endast jag besitter som säger att gud förmodligen inte finns. Same Bullshit.

Det jag talar om kan kallas för Gnosis, begreppet är inte något hittepå från min sida utan en historiskt förankrad idé om upplevd kunskap. Det har sina rötter i antiken men fortlever in i medeltidens och senare tiders mystiker. Man behöver självfallet inte acceptera det men det bör behandlas med större respekt än egna påhitt vars enda syfte är 'stänga' andras möjlighet till kunskap.

Jo, om man som du försöker dra det hela till solipsism-punkten och desutom låtsas att det hela skall pågå på den (filosofisk) "absoluta planhalvan".

Särskild det sista (att filosofisk absoluthet är exklusivt) verkar vara en tvångstanke blant pådyvlande teister.

Jag förordar ingen solipsism

Men du verkar kräva att något ska vara falsifierbart för att det ska kunna vara sant?

Som gemensam kommunikations-platform: Ja.

Det är ju i sig en ofalsifierbar utgångspunkt.

Där ser du ... solipsismen smygar sig in i din demagogi igen.