Citat:
Ursprungligen postat av
kalkonia
Jordplan över myrmark verkar ha vart det vanliga, ser bl.a. spår av detta norr om Mil O Hkv A1
Dock så verkar dessa antenninstallationer avvecklats för 20-30 år sedan ersattes all kommunikation av FFRL/FTN?
Hur och vart kopplade man ihop allt?
Från HKV-berg rimligtvis vidare till LFC MKC Osv för sedan att därifrån länkas vidare ut till dom stridande enheterna?
Jag vet ju att FV använde FFRL i begynnelsen och att Armén och Marinen hade andra radiosystem.
Vem körde vad?
Hur borde våra HKV-bergs antennparker vart bestyckade för att nå ut till alla försvarsgrenar?
När? Körde alla på samma nät någon gång?
Jag skall försöka förklara saken på det sätt jag förstått att det fungerade på. Man måste känna till hur försvarsmaktens (krigsmaktens) ledningsförhållande fungerade. Central ledning, Högre- och Lägre regional ledning och ledning lägre stående förband. Den Centrala ledningen är i detta fall HKV med ÖB osv. Den Högre regionala ledningen motsvarande MILO och den Lägre Fo. Jag väljer att benämna lägre stående förband för enheter i detta fall.
Man skall komma ihåg att den Högre regionala ledningen, dvs MILO var i det närmsta självbestämmande. Man hade redan i fredstid gjort upp planer och man agerade i det närmsta självständigt till och med på Fo-nivå. Vissa förband tex E1 (ÖB's Klubba) leddes dock på HKV-nivå men, där var en av MILO-befälhavarna hade rätten att hemställa och leda dem. Man hade redan i fredstid bestämt detta förhållande då man 1, ville minska ledtider. 2, var säker på att ledningen skulle störas ut på olika sätt.
Man kan säga förenklat att den centrala ledningen av försvarsmakten hade till uppgift att sammanställa en lägesbild och framställa en inriktning för krigsförbandscheferna att följa. Flygvapnet och Marinen (Flottan) fick också sina direktiv härifrån men var underställda MILO/Marinkomando-cheferna.
HKV och ÖB behövde därför inte sändarannex med olika antenner etc till varje försvarsgren. Man hade ett sändarannex som kommunicerade ut till berört MILO eller i vissa fall lägre stående förbands stab. Vanligast torde vara till ett sändarannex på MILO-nivå. Berört MILO har egna sändarannex att vidarebefordra till tex enskilda enheter i flottan. I varje MILO fanns där ett marinkommando förutom i NN och ÖN som delade på ett.
Min uppfattning är att man huvudsakligen hade fyra olika sätt att kommunicera med underordnade staber.
STAB-STAB
FFRL (FTN)
TRÅD
RADIO (Tal, Krypterad text)
Beroende på vad man skall skicka använder man olika sätt, detta pga olika långa ledtider på olika nät. STAB-STAB för kommunikation mellan Central ledning och Högre regional ledning (MILO), Radio är snabbast men sårbarast, går att använda i alla nivåer. Tråd då man vill skicka längre meddelanden tex orienteringar och framförallt till övriga i totalförsvaret. FFRL (FTN) reservmetod för tråd och STAB-STAB men också metod för att "nyckla" STAB-STAB. Man hade såklart olika antenner för andra nät men detta var framför allt på MILO-nivå och man utnyttjade såklart även annex som användes även i fredstid.
Man skall också komma ihåg att en antenn kan användas i flera nät. Kommunikation är en komplicerad historia då man måste tänka på utbredningsförhållanden, hinder och att inte fylla "rymden" med för mycket trafik. Tex:
Anl 1 har bäst förhållanden att skicka till Anl 2 medelst metod 1.
Anl 2 Tar emot trafik från Anl 1.
Anl 3 försöker skicka till Anl 2 på metod 1 samtidigt men måste vänta på att mottagaren skall bli ledig. Antingen skickar Anl 3 tills Anl 2 är ledig och svarar, alt byter Anl 3 metod och skickar på metod 2. Så länge Anl 3 skickar så kommer dock ingen annan Anl komma in med sitt meddelande,
Anl 3 kan också skicka en engångssändning och hoppas att Anl 2 tar emot meddelandet. Då kan man tex begära att mottagaren skall kvittera inom 24H.
Detta blev kanske rörigt och en "expert" skulle förklara detta bättre. Man kan ha massa anmärkningar på det jag skrev - men kom ihåg, detta är en enkel beskrivning av hur det fungerade.