Vilken film såg du senast?

Narnia filmerna är riktigt bra.


The Nun's Story
www.imdb.com/title/tt0053131/

Ytterliggare en klassisker för mig. Riktigt tråkig och långsam. Drama är i övrigt inget för mig. Nominerad för 8 Oscar så det är nog bara jag som tycker den är dålig.

1.5/5

Armadillo.

10 spänn blu-ray på ginza
Trodde det var en film iaf. Visade sig vara en dokumentär om danskar i afghanistan.

Man får en bra kännsla över hopplösheten som råder i landet när civilbefolkningen kommer i klämm med västerlänska soldater, och talibanerna. Intressant också att se det ur ett danskt perspektiv. Dokumentärfilmaren har ballar av stål.

7/10 får den iaf

Se hellre "This is what winning looks like" av Vice om ni vill se något om Afghanistan. USA ska lämna över makten/ansvaret till afghanerna, men allt är bara skit. Vilken jäkla soppa det är där borta. Riktigt jävla bra den iaf.

Tittade på Afternoon Delight enbart för att återigen få se Juno Temple vara sexig och även lite naken.

Filmen får 4/10 och Juno får 8/10

Scarface

Tappade snabbt intresset för karaktären Tony Montana. Överspelad och urusel accent fick en att rygga tillbaka med avsmak stup i kvarten.
Från att vara absolut ingenting till att helt plötsligt vara nån jävla drogmogul utan nån som helst koppling kändes det som att filmen tappade greppet lite.

Slutscenen var även den kass. Nån pajas i glasögon hade "smugit sig fram" när han i en tidigare scen hittar ett rep från en balkong. Iklädd solglajjer under natten.

2/5.

Memories of Murder (2003)
Detta sydkoreanska kriminaldrama har jämförts med Zodiac och i vissa kretsar beskrivits som den bästa filmen i sin genre. Något som gjorde mig oerhört nyfiken. Dels har jag aldrig sett en sydkoreansk film, det närmaste är ett fåtal japanska, och dels så älskar jag stämningen i Zodiac.

I filmens inledningsskede kände jag att det här var helt rätt. Jag hade 130 minuter framför mig och filmen hade inte bråttom att få till någon action, utan tittaren vaggades in i en stämning som jag antog skulle bli allt mörkare.

Men så var det ju det här med knas-stilen. Jag tänkte att det kanske bara var Japan som höll på med sådant här, men det gick igen i samma utsträckning i denna koreanska film. Crazy-humorn. Den stör jag mig på när det inte bara är små instick, utan knas-handlingar som innebär konsekvenser för karaktärerna. Jag tycker bara att det är välkommet när två fumliga poliser ramlar på samma ställe vid en brottsplats, men jag tycker inte att det är lika välkommet när en polis sparkar den misstänkte i huvudet bara för att den sa något polisen inte gillade. Ska jag se filmen med mina västerlänska ögon som är ovana vid ostasiatisk stil, vilket är de enda ögon jag har, så drar hela knas-stilen ner filmens betyg när den tillåts för mycket utrymme.

När filmen hettar till så blir den riktigt bra. Det är oerhört intensivt och spännande stundtals, att följa det svåra polisarbetet på de regntunga vägarna. Men när filmen väl är över så kan jag nog inte säga att jag var helt nöjd. Jag ger den betyg 3/6.

Oktoberprojekt - Film #6: Dagon (2001)
The Shadow over Innsmouth är min favorithistoria av H. P. Lovecraft, så jag var mycket spänd på vad den här filmen hade att erbjuda. Stuart Gordon är ju nestorn när det kommer till att göra filmadaptioner av Lovecraft-verk, så man kunde ju hoppas att han skulle förvalta den mästerliga förlagan väl.
Det såg ganska länga ganska lovande ut. Efter en lite skakig början ankom huvudpersonerna till Imboca, vilket är det namn Innsmouth fått i spanska översättningar. Och väl i Imboca är historien riktigt bra, så länge handlingen från den litterära förlagan följs i någon mån. Men efter ett tag fortsätter filmskaparna att utveckla historien i någon riktigt B:ig riktning och minskar behållningen av filmen oerhört.

Pluspoäng för väl använt Lovecraft-universum, med en protagonist som bär collegetröja med texten "Miskatonic", mycket symboler från Esoteric Order of Dagon osv. Minuspoäng för urspårad historia.
Betyg 2/6.

Vill man se något lite vassare så såg jag igår även Strange Aeons, en kortfilm som inspireras av samma historia. Finns på vimeo. Miljöerna i Strange Aeons är i det närmaste perfekta avbildningar av hur jag tänker mig Innsmouth. Minuset där riktas till sävligheten.

Dracula (1931)

I går såg jag äntligen denna klassiker. Jag har hört så mycket gott om den, både om hur bra den faktiskt är och hur viktig den har varit ur ett filmhistoriskt perspektiv - och framförallt om hur fantastisk Bela Lugosis rolltolkning var.

Jag stämmer inte in i hyllningskören.

Filmen må innehålla hyfsad scenografi och en del snygga och smarta scener (jag gillar främst den första scenen där Dracula och kvinnorna stiger upp, och även alla andra scener där Dracula stiger upp ur sin kista. Kameran glider då ifrån kistan när locket börjar öppnas och visar oss lite av rummet i stället, och när den kommer tillbaka är Dracula uppe. En annan scen som måste nämnas är spegelscenen. Hatten av!), men som en helhet blev det bara otroligt tråkigt och pratigt.

När vi kommer till Bela Lugosi så vill jag verkligen gilla honom och det är möjligt att jag blir ett fan i framtiden, men i rollen som Dracula var han verkligen dålig och stel. Han går mest runt med ett obekvämt kroppsspråk, ett ansiktsuttryck som skriker att han måste gå på toaletten och levererar sina repliker på ett väldigt amatörmässigt sätt.

Bäst på skådisfronten var i stället Dwight Frye, som stod för en ganska kuslig prestation som Renfield. Kanske lite väl teatraliskt, men ändå bra.

Slutet ska jag inte skriva mycket om eftersom jag inte vill avslöja något för er som mot all förmodan inte vet hur den här klassiska skräckberättelsen slutar, men i denna version är det ett antiklimax utan dess like. Så hafsigt som det kan bli.

Allt som allt så var Dracula en riktig besvikelse som trots sin korta speltid kändes väldigt lång. Noll stämning och spänning bortsett ifrån ett fåtal sekvenser, och det funkar inte i en skräckfilm. Lite mer musik hade nog kunnat hjälpa, för den innehåller inte mycket av den varan.

Tacka vet jag Hammer och Christopher Lee!

2/5

Nej, det är ju ingen idé att se dessa tidiga skräckfilmer och tro att man ska bli skrämd, eftersom konsten att skrämma har utvecklats så mycket sedan dess. Vi är för "bortskämda" med riktigt effektiva skräckfilmer nu (i alla fall om vi är skräckfilmsfantaster och har sett det mesta som finns), att de grepp och den teknik som stod filmskaparna till buds på 1930- och 40-talet helt enkelt inte biter på oss. Den äldsta skräckfilm som jag fortfarande tycker är kuslig är nog Psycho.

Ja det är nog bara du. Den är ju fantastiskt bra, spännande, intressant och suggestiv, med underbara skådespelare! När jag såg den i tonåren ville jag bli nunna! :-D Det bästa är att den bygger på en självbiografi - d.v.s. hon som skrev den kände verkligen klosterlivet på riktigt. Många gånger när det görs filmer om nunnor och katolska präster, så blir det för spektakulärt.

Fast just att bli skrämd är inget måste för mig när det kommer till skräck (låter konstigt, jag vet). Det händer väldigt sällan även med mer moderna filmer. Det absolut viktigaste är i min mening atmosfären, och en skön stämning känner jag mig säker på att de kunde få till även då.

Ska ge mig på Universals Frankenstein senare under dagen. Hammers version är skitbra, precis som deras Dracula, så jag hoppas att Universals kan mäta sig med den.

Har du sett Nosferatu från 1922? Den är det yppersta beviset på att bra skräck inte har något bäst före datum.
Där kan vi snacka atmosfär och skön stämning

Nej, jag har faktiskt inte gjort det. Jag är mest bevandrad i den italienska skräcken som jag föll för väldigt snabbt, så jag har missat många såna skräckklassiker. Jag ska försöka se den någon dag den här månaden.

Jag tycker att en bra skräckfilm lika gärna kan vara helt utan jumpscares. Jag tycker att det bygger helt och hållet på stämningen och historien. Ett pulshöjande ögonblick då man hoppar till kan vara effektivt, men det ser också till att spräcka den stämning som förgått detta, och istället ta in filmen i en ny fas. Jag menar alltså att många jumpscares tar en protagonist från att smyga till att fly från något, eller åtminstone från att vara försiktig till att bli allt mer stressad. Förekommer det någonsin jumpscares som bara fungerar som pulshöjare, men där tittaren sitter på helspänn även efteråt?

Med det sagt tycker jag inte riktigt att den kusliga stämning jag är ute efter infinner sig i äldre filmer klassade som skräck. Det lär väl ha skrivits milsvis med uppsatser om det här ämnet, men skräck från "The Golden Age of Hollywood" vaggar inte in mig i någon vidare stämning. Jag gillar verkligen King Kong (1933), men det är inte för att den är läskig. Dracula (1931) och Frankenstein (1931) är helt okej filmer de också. Nosferatu (1922) däremot, den har jag ännu inte lärt mig uppskatta.

Det är väl rimligen just Psycho (1960) som blir en brygga från klassiska Hollywood till nyare former. Kort därefter kommer filmer som exempelvis The Birds (1963), The Haunting (1963) och Repulsion (1965), allihop klassade som någonting mellan kusliga, obehagliga och läskiga i min bok. De närmaste 25 åren efter Psycho genererade ju så gott som alla de skräckisar som är "obligatoriska" att se.

Nu orerar jag så mycket att jag känner att jag borde få höra någon annan prata om det här. Vilken skräckdokumentär borde man se, tro? Jag har sett Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film.