The Private Life of Henry VIII från 1933, med Charles Laughton alldeles utmärkt i huvudrollen. En och en halv timme räcker naturligtvis inte för att berätta historien om Henry VIII och alla hans sex fruar, och spelet runt omkring, utan det måste av nödvändighet bli förenklat. Men som en introduktion till ämnet är filmen helt OK och sevärd.
Såg precis Insidan Ut (2015), Pixars nya. Måste säga att jag blev besviken, grundidén är lysande och den Sims-aktiga musiken är fantastisk. Men animationen är som vanligt bland dagens animerade filmer otroligt okreativ och standard. Filmen blir också snabbt repetitiv och därmed ganska så tråkig. Slutet med katten var nog också enda gången jag riktigt skrattade och det var under eftertexterna. Nej, väldigt besviken och jag förstår inte alls de hyllningarna Pixar får. Denna är minst lika överskattad som Frozen. 2/5
Hade aldrig hört talas om den innan jag såg att den låg på Empires top 500-lista, så ville bocka av den. Också bra betyg på filmtipset och IMDB.
Den var rolig, välgjord. Framförallt skådespeleri och manus, soundtracket var underbart. Men den är blek och smutsig, mycket engelsk väder och diskbänk-realism vilket gjorde att det blev mer deprimerande än roligt många gånger. 7/10
Hade aldrig hört talas om den innan jag såg att den låg på Empires top 500-lista, så ville bocka av den. Också bra betyg på filmtipset och IMDB.
Den var rolig, välgjord. Framförallt skådespeleri och manus, soundtracket var underbart. Men den är blek och smutsig, mycket engelsk väder och diskbänk-realism vilket gjorde att det blev mer deprimerande än roligt många gånger. 7/10
Asbra film! Såg den tidigare i år och det blev en instant hit för mig. Withnail måste ju vara en av de bästa karaktärerna någonsin! "Monty, you terrible cunt!!!"
Precis som med Trainspotting är det en mycket bra balans mellan komedi och tragedi.
Asbra film! Såg den tidigare i år och det blev en instant hit för mig. Withnail måste ju vara en av de bästa karaktärerna någonsin! "Monty, you terrible cunt!!!"
Precis som med Trainspotting är det en mycket bra balans mellan komedi och tragedi.
Haha, ja. YOU TERRIBLE CUNT. Eller I WANT TO EAT SOMTHINGS FLESH.
Torr, engelsk humor. Måste se den igen, med subtitles. Hängde inte alltid med i uttrycken och dialekten.
Fick en liten chock mot mitten/slutet när jag insåg att ungen inte blev mördad utan att han var gärningsmannen. Ganska dålig film så jag tappade kanske intresset någonstans, kan skylla på det om det skulle vara så att jag missade någonting. Annars det bästa med filmen, då jag blev så överraskad och förutsatte utan eftertanke att ungjäveln var ett offer (vilket jag antar var meningen)... vilket han så klart var, puttinutti.
2/5 eller däromkring.
Såg också Me and Earl and the Dying Girl (2015). Även den en dålig film. Fruktansvärt jävla exploaterande, så till den grad att man bara vill stänga av. Efter 30 minuter har man fått 50 musik- och filmreferenser. OKEJ, man har fattat att rollfigurerna är coola liksom. Tar det slut där? Nej. Det fortsätter in absurdum. Problemet var inte filmprojektet de höll på med (vilket ju var underhållande ibland), utan det kändes som att nästan allt även vid sidan av det bara var till för en mycket ung och självmedveten publik (vilket är en motsägelse). Kids kommer så klart att gilla den. Jag hade med största sannolikhet själv gjort det om jag var typ 15.
Mestadels för humorn som kom fram ibland får den 2/5.
Som sagt tidigare i en annan tråd, ett mästerverk med Nicolas Cage, denna rollen gör han helt underbar!
Bäst action också, men humor finns här och där i filmen med.
Som sagt tidigare i en annan tråd, ett mästerverk med Nicolas Cage, denna rollen gör han helt underbar!
Bäst action också, men humor finns här och där i filmen med.
10/10
Den är riktigt bra, gillar även The Rock starkt. Älskar Hans Zimmers soundtrack till The Rock, mästerligt!
Förväntningarna infriades och filmen är en av Pixars bästa (även om jag håller Toy Story 3 högre). Ett mycket starkt manus och jag satt och smålog emellanåt hur finurligt manuset var konstruerat bl.a. känslokaraktärernas reaktioner, hur positiva minnen kan färgas av negativa dito etc. Uppskattade de fantasifulla miljöerna som påminde om miljöerna i Wreck-It Ralph (2012) som också står högst i kurs hos mig av de senaste årens animerade filmer.
Även om Inside Outs centrala tema handlar om att få visa sorg (i motsats till fejkpositiviteten som genomsyrar amerikansk kultur) retade jag ändå på den överdrivna positivitetshets som filmen förmedlade speciellt genom Rileys mamma. Generellt verkade Rileys föräldrar vara de karaktärer Pixar lagt ner minst tid på att utveckla. Även om de inte var huvudpersoner hade de gärna fått vara lite mer nyanserat porträtterade. Pappan som huvudsaklig familjeförsörjare, disträ, emotionellt okontaktbar och mamman som sexuellt och emotionellt frustrerad som döljer sina känslor genom en slöja av extrem positivitet har vi ju aldrig sett förut... Men det var tur att karaktärerna bara var perifera, annars hade det kanske verkligen sänkt helhetsupplevelsen.
Som sagt tidigare i en annan tråd, ett mästerverk med Nicolas Cage, denna rollen gör han helt underbar!
Bäst action också, men humor finns här och där i filmen med.
10/10
^^ en gammal favorit. Cages bästa kanske tom. Långt hår hade han väl också xD
