Vilken film såg du senast?

Stagecoach (1939)
Av John Ford

Med de senare åren i rollen som filmentusiast, när intresset börjat växa sig utöver att kolla på vad som går på bio just nu och ifall jag tyckte om den eller inte, har en dragning till de gamla klassikerna uppstått. Ni vet, de riktigt stora filmerna som för en riktig filmälskare ska fungera som referens till allt annat som görs ända fram till nu. Men jag har ett eget sätt att se dem som bottnar i en fråga: Hur håller den här filmen som en hel vanlig filmupplevelse, med den ”respekt” som en klassiker förtjänar helt och hållet ur ekvationen? Är filmen något jag reagerar på? Skrattar jag med filmen och fasas över den på samma sätt som jag gör på bio? Det är på det sättet som filmers ”odödlighet” verkligen sätts på prov.

Den odödliga klassikern heter idag Stagecoach. Det är en Western från 1939 som på egen hand introducerade moraliska frågor och en rejäl dos mognad till hela Western, en b-genre som innan ägnats mest åt unga pojkar som ville se action. Alltså lite som dagens Transformers. Som regissör har vi den store, genomamerikanska John Ford som har tillsammans med filmens stjärna John Wayne gjort filmhistoria med bland annat The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance. Det här var John Waynes första riktiga roll och skulle markera början på en karriär som en av Amerikas allra största ikoner någonsin.

Stagecoach är en produkt av ett riktigt intelligent manus. Herregud vilken struktur. För att likna den vid något nutida så för den tankarna till det moderna mästerverket Mad Max Fury Road. Det är en liten film som skalar bort det som inte behövs. En film om en liten grupp i en liten diligens. Stagecoach är arketypen för ekonomiskt strukturerade filmer som skapar den största möjliga spänningen och dramat på det enklast möjliga sättet. Själva premissen går att beskriva i en mening. En brokig skara människor som av olika, väl presenterade anledningar lämnar staden med samma diligens. Där finns en sheriff, en läkare som tagit till flaskan, en ung, rik, gravid kvinna med en man i det militära som bara kanske är vid liv, en neurotisk whiskeyförsäljare, en förtjusande ung dam med en mörk hemlighet, en bankchef som flyr lagen och en mystisk gambler. På vägen får de veta att de befinner sig på apacheindianernas mark, vilket bara ökar den friktion som redan finns i vagnen mellan personligheter, klass och kön. Det är sannerligen en spännande kemi mellan personerna i vagnen.

Sen hoppar John Wayne på. Han är en brottsling, men vi förstår tidigt att det inte är hans rätta väsen. Han har blivit tvingad till en våldsam hämnd av omständigheterna, vilket också är hans syfte med resan och skapar anledning till ett mäktigt klimax. John Wayne är bra i den här filmen. Han är väldigt bra och det trodde jag aldrig skulle komma från mig. För mig har han alltid varit den grovt överskattade, alldeles för gamla och rent ut sagt töntiga gubben som saboterar varje film han är med i genom att ta på tok för mycket plats. I Stagecoach är hans närvaro också mycket stark, men den här gången klarade han av det galant.

Men visst är den åldrad. En modern publik kanske hade haft svårt för hur humorn faller pladask, eller hur dialogerna och vissa av tagningarna känns som något hämtat från stumfilmseran. Stagecoach är en teatralisk film, något vi heller inte är vana vid, men det är ju något som inte gick att undkomma från på 30-talet.

Stagecoach är verkligen ”One of the Greats” men var först inte lika intressant att se ur ett underhållningsvärde. Den kändes från början väldigt standard, och det kanske just är så eftersom den influerat så många efterkommande filmer och byggt en viss grund för Western-genren att stå på. Och det blir så orättvist att se Stagecoach som något klyschigt när den i själva verket är nyskapande och ett offer för senare inspiration och i många fall plagiat. Men halvvägs in i filmen bryr jag mig inte längre om att från en slags akademiskt vinkel ”analysera” och ”respektera” det briljanta manuset, Fords regi och de tekniska aspekterna. Jag blev helt och hållet investerad i de här människornas öde, jag var fast och min sakliga respekt förvandlades till en genuin uppskattning. Det är helt enkelt en j*vla spännande och bra film, och all världens år på nacken kommer nog aldrig att ändra på den saken.

Särskilt inte eftersom Stagecoach är oförglömlig. Ta bara John Waynes ikoniska första scen när kameran zoomar in på hans ansikte, den första pilen som slår ner i diligensen från ingenstans, gamblern Hatfields, spelad av John Carradine, och hans minst sagt unika ansikte, den fenomenala slutscenen där hämnden ska ta plats där saloonen blir knäpp tyst förutom ljudet av bartendern som långsamt plockar ner sin finsprit från hyllorna. John Waynes och den unga kvinnans intensiva blickar är en stark kontrast till Western-genrens annars stela kärleksintressen. Det här är faktiskt magnetiskt. Stagecoach är en odödlig film eftersom den fortfarande får en människa att känna extas och en uppskattning till film i allmänhet. Jag kan Mycket Starkt Rekommendera den.

2001: A Space Odessey dir. S. Kubrick
Tycker fortfarande 2001 är smått överskattad. Tidig art-house film och en av de första folk kommer i kontakt med. Såg den på utomhusbion i Stockholm vilket var rätt häftigt då filmen faktiskt är en vacker visuell upplevelse, däremot var det väldigt distraherande att sitta med folk som pratar omkring en (var dessutom svårt att hänga med i talet i filmen). Det var roligt att se folk gå därifrån dock, jag antar att många enbart kom för att det var veckans mest hypade film och blev besvikna när det inte innehöll häftiga aliens eller coola actionscener.
6.5

Psycho (1960)

Passande nog visade svt filmerna Hitchcock och Psycho direkt i följd.

Ung kvinna förskingrar pengar, och smiter. Vid ett regnväder väljer hon att ta in på Bates motell.
Motellet ligger avsides, vid en väg som tidigare var huvudväg, numera har man väldigt få gäster.
Motellet drivs av en äldre dam, och hennes son, Norman.
Mer yppar vi inte, men några av er har säkert sett den.

4/5, visst håller den ännu.

Har du sett tvåan? Enligt mig, och han den där Tarantino, så är den bättre än ettan. Galet bra manus av Tom Holland, briljant regi och Anthony Perkins är faktiskt ännu bättre och Norman Bates är djupare som karaktär. Sen är den dessutom mycket otäckare än Hitchcocks film.

Har du sett tvåan? Enligt mig, och han den där Tarantino, så är den bättre än ettan. Galet bra manus av Tom Holland, briljant regi och Anthony Perkins är faktiskt ännu bättre och Norman Bates är djupare som karaktär. Sen är den dessutom mycket otäckare än Hitchcocks film.

Psycho (1960)

Passande nog visade svt filmerna Hitchcock och Psycho direkt i följd.

Ung kvinna förskingrar pengar, och smiter. Vid ett regnväder väljer hon att ta in på Bates motell.
Motellet ligger avsides, vid en väg som tidigare var huvudväg, numera har man väldigt få gäster.
Motellet drivs av en äldre dam, och hennes son, Norman.
Mer yppar vi inte, men några av er har säkert sett den.

4/5, visst håller den ännu.