Vilken film såg du senast?

Tror att huvudanledningen till varför Pixar inte la ner så mycket tid att fokusera på föräldrarna var för att de skulle ta bort känslorna som Riley själv hade vilket var hela poängen med filmen. Förstår vad du menar att man hade kanske kunnat visa mer känslor från deras håll och deras agerande kan komma av sig som klyschigt. Men samtidigt är de inte dem i centrum, Riley är. Vi ser det från hennes "point of view". Tycker det var bra att filmen aldrig förklarade varför de var tvungna att flytta och vad de var föräldrarna grälade om från och till, visserligen vet vi det hade med flytten att göra men inte mycket mer.
Filmen är från ett barns perspektiv och hur hennes värld vänds upp och ned från att flytta och säga adjö till alla hennes vänner och minnen och skapa nya.

Mark Mancinas och Trevor Rabins musik i "Con Air" är också riktigt bra.

Förresten, musiken i "The Rock" är komponerad av både Nick Glennie-Smith och Hans Zimmer.


http://www.imdb.com/title/tt0117500/fullcredits
http://www.imdb.com/title/tt0118880/fullcredits

Äntligen tillbaka i favorittråden. Har legat på latsidan med recensionerna, men kan inte säga att jag har kollat på mycket film senaste veckorna. Men drog igång en gammal favorit som jag nog sett ett tiotal gånger.

Radio
http://www.imdb.com/title/tt0316465/?ref_=nv_sr_3

En verklighetsbaserad drama om en handikappad kille som kallas för Radio, han hänger i en liten stad där amerikansk fotboll är väldigt populärt. Folk kollar snett på honom, spelarna i laget behandlar honom illa tills Coach Jones får reda på det. Han tar saken i egna händer och börjar umgås med Radio, vägen till att bli omtyckt är inte helt spikrak.

Vet inte hur jag ska förklara. Men jag tycker att filmen går lite för fort, skådespelarna är inte på topp. Dock älskar jag den ändå. Varje gång jag ser filmen går jag från medkänsla, ilska och glädje inom loppet av några minuter. För mig är det många oförglömliga scener som när Radio ramlar över tröskeln eller när han delar ut julklappar.

8/10

Mandingo (1975)

Denna 70-talsfilm om slavar och slavägare på 1840-talet var en positiv överraskning och mycket bättre och intressantare än filmens "campiga" rykte. Handlingen är centrerad kring det nergångna plantaget Falconhurst i amerikanska Södern som ägs av Warren Maxwell, som här spelas av James Mason, och hans son Hammond. Hammond har förhållande med många av de kvinnliga slavarna och gör de med barn stup i kvarten men Warren oroar sig för hur det ska gå för plantaget den dagen han är borta. För att säkra framtiden vill således Warren att Hammond gifter sig så fort som möjligt och skaffar barn.

Warrens bror är i ekonomisk knipa och Warren erbjuder honom ett lån på ett villkor; att Hammond gifter sig med broderns dotter Blanche. Kusingifte alltså. Men Blanche och Hammond fungerar inte så bra tillsammans. De har dessutom svårt att få barn och Blanche är väldigt avundsjuk på Hammonds svarta älskarinnor, speciellt en negress som heter Ellen som Hammond gjort gravid på hans och Blanches egentliga bröllopsnatt. Barnen som slavarna föder ses inte som vanliga barn, utan kallas suckers, och om de överlever eller inte skiter plantageägaren fullständigt i. Warren lider av svår reumatism och har fått på inrådan av läkaren att ha ett slavbarn under fötterna så att reumatismen kan drivas ut genom blodflödet och in barnets mage. Så i varje scen som Warren sitter eller ligger ser man en liten pojke som får agera fotpall. Herregud...

På ett marknad köper Hammond den stora starke slaven Mede, en etnisk Mandingo (vilket refererar till en afrikansk folkgrupp men blivit slang för stora svarta män med ännu större snoppar), för att användas som avelshingst till de svarta kvinnorna för att få fram starka "suckers". Som sagt häpnar man över filmens skildringar över dåtidens rasism och undrar om det är hästar eller människor det talas om.

Men Mede är upplyst och är inte så lätt att underkuva för Hammond och det blir inte bättre av att Blanche tar Mede som älskare vilket får "vissa" konsekvenser. Dessutom börjar Mede influera de andra slavarna med sina fri- och rättighetstankar vilket gör att Hammond får handla snabbt för att stävja situationen av rädsla för att slavarna ska göra uppror.

Det blev en lång beskrivning av handlingen men det kändes nödvändigt för att illustrera hur rik story faktiskt var. Jag uppskattade också att de vita i Mandigo inte framställdes som Satan själv utan mer som människor av sin tid. Det finns förskonande drag hos många av dem och allt är inte svart eller vitt. Därför kändes också skildringarna trovärdigare och mer intresseväckande jämfört med mega PK-filmen 12 Years a Slave (2013) som mest verkade vilja skilja hur superonda vita var (1 god viting kanske) utan tillstymmelse till nyanser eller historisk förståelse.

Tydligen finns det en 2a till Mandingo också vilken jag får se nån dag.

Betyg: 3/5

Ruggigt bra action. Förmodligen den bästa rullen som Jerry Bruckheimer producerat.

Top Hat från 1935. Romantisk komedi, förväxlingskomedi och förstås dansfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers. Dansnumren är fantastiska; om filmen skulle ha bestått enbart av dem så hade den varit en tiopoängare! Tänk att kunna röra sig så där smidigt och glidande, elegant och lekande lätt! (Eller att det SER lekande lätt ut.) Även otroligt fint med slanka kvinnor i slinkiga sidenklänningar med lyxigt svandun, och män i bonjour, lackskor, hög hatt och käpp. Jag älskar den tiden när män fick vara gentlemän och kvinnor damer! Jag kommer att spara den här filmen för att se om dansnumren, förmodligen många gånger.

Det finns även mycket annat roligt, originellt och fantasifullt att titta på i filmen, som John Blund-scenen (jag började faktiskt gäspa! ), hästdroskescenen med Fred Astaire som oerfaren kusk, och de sagolika gondolerna och de lustiga badleksakerna i "Italien". Samt minnesvärda personer som den coola, realistiska och luttrade hustrun till en medelålders och gubbsjuk man, den lustige, eldige lille italienske modeskaparen, den perfekte brittiske butlern som alltid har ett ess i rockärmen och vet hur han ska lösa alla situationer för sin arbetsgivare, o.s.v..

MEN förväxlingskomedien blev ett tag i mitten och mot slutet av filmen alltför fånig, osannolik och långrandig... Detta drar ner betyget två snäpp. De borde ha klippt bort 10-15 minuter av den storylinjen. Sammantaget är detta ändå en mycket bra och underhållande film, och speciellt då för dansnumren som sagt!

Ger den 8/10.

12 edsvurna män
http://www.imdb.com/title/tt0050083/?ref_=nv_sr_2

Dialogen, skådespelarinsatserna (främst från Fonda), storyn och twisten samt att filmen är så pass bra trots att den bara utspelar sig i ett enda rum, fantastiskt.

Solklar femma, och kanske topp 10 jag någonsin sett.

Dark Shadows (2012)

Filmen var väldigt annorlunda och lite djup, men filmen blev lite mer fantasy mot slutet och filmen kändes aldrig jättespännande och bra alls. Visst hade den en helt okej historia och jag gillar konceptet. Men actionscenerna var rätt så dåliga och otänkbar. Såklart det är fantasy och allt kan hända i denna skumma film, tydligen. Helt okej underhållning, men inte mycket mera.

5/10

Ja, den är väldigt bra, trots att det inte händer så mycket på det yttre planet. Det är dialogen och skådespelarinsatserna som gör allt.

The iceman

Om en yrkesmördare i usa på typ 70-talet. Lite mafioso och så.

Rätt tråkig. Kändes som filmen aldrig lyfte. Ett flygplan som rullade sakta på motorvägen men aldrig fick flyga. Tråkiga mord, tråkig catch. Tråkig utveckling. Tråkig karaktär mot alla jävla odds.

Tex detta låter som en bra jävla långfilm;

2/5

Musiken är ju exemplarisk också dessutom!

The Martian (2015)

Under ett bemannat uppdrag till Mars lämnas astronauten Mark Watney kvar när besättningen tror att han är död. Watney gör sitt bästa för att anpassa sig på den främmande planeten medan han försöker meddela Jorden att han är vid liv.

Äntligen! Ridley Scott har kommit tillbaka till sitt rätta jag i en av de mest spännande, fascinerande, intressanta, väl spelade, visuella och ja rent ut sagt en av de bästa filmerna detta året. The Martian bjuder på allt och knockar allting perfekt.

Jag tror det är ganska så lätt att göra narr av filmen hur lik den är två andra filmer med Matt Damon, där han är i en liknande situation. Interstellar och Saving Private Ryan. Faktiskt är det lite som man tagit och blandat de två men ändå gjort sin egen sak med det. Innan alla andra börjar klaga, jag är fullt medveten att filmen är baserad på en bok.
Men om man leker med idén är det lite skoj. Alla tre filmerna har Matt Damon någonstans, två av dem strandsatt på en planet och behöver hjälp därifrån. Och ett räddningspatrull åker dit för att rädda honom.

Men The Martian är en klipsk sci-fi rulle som verkligen återför genren till ett stark punkt. Inte nog med att vi har en av de som definierande genren under 70 och 80-talet i regissörsstolen. Men en film som tekniskt sätt känns inte bara realistiskt men som om att allting de säger känns som om att det är sant.
Det är väldigt mycket tekniskt prat i filmen, men inte så det blir i Interstellar där dialogerna överfylls med exposition. Istället är det mer naturliga dialoger de genomför med varandra. De tekniska är hur det kommer fungera och hur de ska lösa för att få hem Mark Watney (Matt Damon). Det känns som att när karaktärerna pratar med varandra att det är så här de pratar i verkligheten och mycket av det är skämt. Skämt som förvånande nog funkar.

För att vara en seriös film med en seriös situation, har den många roliga stunder och en del humor i sig. Där är flera gånger man skrattar och det funkar verkligen. För att lätta på humöret och som Eric Idle sjunger "Always Look on the Bright Side of Life". Vilket får mig att älska Matt Damon ännu mer i filmen.
Han är troligtvis den mest optimistiska och positiva personen i en film jag nästan mött. Han är strandsatt på Mars flera miljontals mil från Jorden och ingen åtkomst att kontakta NASA. Ändå är han positivt inställd och säger att han inte ska dö utan överleva. Det är här det verkligen roliga och bästa med filmen inträffar.
Att få se hur han försöker överleva och lista ut flera olika smarta sätt att försöka få kontakt och samtidigt överleva. Det är lite Cast Away över det. Men det är också här Ridley Scott och Matt Damon briljerar på varsitt håll.
Ena handen har vi Matt Damon som verkligen gör en otrolig insats här och han har ingen annan att skådespela emot, enbart sig själv. Han säljer verkligen det med bravur. Visst är det lätt att göra skoj över Matt Damon, men där är aldrig en sekund jag har tvekat honom för att vara en dålig skådespelare, tvärtom. Han är en väldigt talangfull skådespelare som förtjänar det.
Samtidigt briljerar Ridley Scott för han återvänder lite grann till den där mindre skalan. Det är fortfarande en högbudget film. Men just scenerna på Mars är i mindre skalan än låt säga Exodus: Gods and Kings som verkligen inte var en höjdare från förra året. Det är när Ridley får jobba med det där mindre som återvänder lite grann till hans Alien håll där han verkligen skiner. Visserligen funkade det sådär med Prometheus, men det är en annan historia. Även en scen som är narr bitande är när Matt Damon försöker få bort en vass stav av något slag från sin mage. Scenen här är ungefär som Noomi Rapace scenen i Prometheus när hon har en alien i hennes mage och försöker få bort den i maskinen.
Jag tycker han verkligen visade sina talanger åter igen här och det är utan tvekan en av hans bästa överlag!

Scenerna på jorden är kanske inte lika intressanta som scenerna med Matt Damon på Mars. Det är väl det enda lilla minuset jag har. Men även där tycker jag filmen verkligen visar stora talanger. Det är här de stora skådisarna är med och allihop är verkligen bra. Jeff Daniels som chefen över NASA, Kristen Wiig, Benedict Wong som är med en hel del och Chiwetel Ejiofor som nog är den bästa i högen. Han visar verkligen sina topptalanger här.
Även rymdbesättningen som Mark Watney ingår i har stora namn och allihop är riktigt bra i sina roller. Gillar att vi fått en del Jessica Chastain på sistone, hon är talangfull och förtjänar de roller hon får. Mest glad är jag att Kate Mara som verkligen gör upp för det för en annan sci-fi film detta året jag inte tänker gå in på eller nämna...
Allihop gör sina roller så pass bra ligger mycket i hur karaktärerna är skrivna. De känns som fullt realistiska människor som beter sig så här i verkligheten ute i rymden om något sådant här hade inträffat. Allihop har perfekt kemi med varandra och alla får sina scener att skina i och briljerar, där ingen är bättre än den andra. Eller ja förutom Matt Damon.

Filmen är också visuellt snygg. Scenerna på Mars är något av de vackraste och snyggt filmade jag sett sedan Mad Max: Fury Road. Skulle inte förvåna mig om det var samma inspelningsplats. Jag vill även påstå att 3D:n verkligen var suverän och användes till sitt syfte. Gillar att jag inom en veckas marginal ser två filmer på bio, där hela filmen lägger sin grund på grund av att en storm inträffar.
Musiken var också anmärkningsvärd och förtjänar att nämnas. Delvis schyst soundtrack från låtar som finns men också filmens egna soundtrack märktes av och gjorde mycket.

Men vad vore en sci-fi film utan dess spänning. The Martian bjuder exakt på det, speciellt slutscenen. Egentligen är den spännande från början till slut. Bara att där inte händer stora saker, men just sättet filmen berättar sin historia om hur Mark Watney försöker överleva samtidigt som den klipper till jorden där NASA försöker lista ut och göra deras bästa för att försöka få hem honom. Allting klippt perfekt och spännande.
Men just slutscenen är en nagelbitare som verkligen var där uppe med hur halva Everest var. Inga spoilers, men fy fan det var nagelbitare på hög nivå. Tänk er Gravity med Cast Away.

I sin helhet är The Martian en en film som briljerar i många avseenden. Främst det skarpa manuset skrivet av Drew Goddard som verkligen är fascinerande. Mycket av de tekniska är intressant och känns realistiskt. Men det kommer aldrig av sig som exposition utan naturligt och sättet hur karaktärerna skämtar mycket och skådespelarnas kemi känns allting mer som de flyter på naturligt.
Alla skådespelarna briljerar, men självklart är det Matt Damon som sticker ut. Han visar verkligen sina talanger här och sättet hur hans karaktärer är så jävla optimistisk och positiv gör det hela så jävla mer skönare att kolla på och man vill barra se honom överleva.
De visuella är enastående och likaså musiken. Men trots att där kanske inte händer så mycket är den konstant spännande och bjuder på en sjuhelsikes slutscen.
Ridley Scott är tillbaka i sitt rätta jag, och jag hoppas att han fortsätter hålla sig i samma riktning framöver. För detta är inte bara en av årets bästa filmer, det är en av de bästa sci-fi filmerna på senare år.

4.5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt3659388/?pf_rd_m=A2FGELUUNOQJNL&pf_rd_p=2230646842&pf_rd_r =1D1RSCMXK7N2KA8RN657&pf_rd_s=right-2&pf_rd_t=15061&pf_rd_i=homepage&ref_=hm_otw_t0

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=ej3ioOneTy8