En underbar jävla jul (2015)
Simon och Oscar har varit ett par i fem år. Tillsammans med sin nära vän Cissi har de köpt ett ”karaktärsfullt” hus i Bromma. Cissi är i nionde månaden och tillsammans ska trion nu bilda familj. Detta är dock en hemlighet som de skjutit på att berätta för sina egna familjer i snart ett år. Nu finns det ingen återvändo, det kan inte vänta längre. Hemligheten måste fram! Och vilken tidpunkt vore mer perfekt än julafton – toleransens högtid.
Helena Bergström tar och regisserar denna svenska julfilm som på sätt och viss kan förknippas med Tomten är Far till Alla Barnen. Den filmen har i princip blivit helig julfilm i Sverige och är väldigt många som ser den vis juletid och blivit en tidlös klassiker.
Självklart gick jag inte in i denna filmen och förväntade mig stordåd, eller ens att filmen skulle vara lika bra som den filmen. Men jag gick in och förväntade mig en rolig film, som vågade lite extra kanske i sin humor. Det kanske är saker vi sett förr, men som samtidigt kan vara lite obekvämt för vissa att det tas upp.
Filmen gör skoj utav att vara homosexuell och utlänning. Jag kan redan se framför mig alla personer som kommer se denna filmen i efterhand skriva "jävla PK svensk film". Men jag djupdyker mig aldrig så mycket i filmer, dessutom ser jag inte poängen med att skriva så.
Så länge filmen lyckas leverera och göra bra komedi utav ämnet, spelar det ingen roll vad man gör skoj av. Så är det för min del. Men då är jag en person som inte tar illa vid oavsett vad.
Jag kan med glädje rapportera att En underbar jävla jul levererar på humor fronten, och där var flera skratt som kom från en fullsatt biograf.
Är det en fullpoängare? Nej, det kan jag inte säga, för där är fortfarande problem med filmen. Speciellt när den försöker vara seriös och dramatisk.
Först vill jag bara ge cred åt att filmen är snygg filmad. Första scenen är en enda lång tagning och börjar direkt med humorn, pang boom liksom. Vilket också ligger i en del i manuset som också Helena Bergström varit med och hjälpt till att skriva. Men det är utan dess fläckar, mer om det senare.
Karaktärernas introduktion och hur det skrivs i början är bra hanterat. Vi får lära känna varje karaktär smått och vi vet grundhandlingen i ett ganska tidigt skede. Humorn är också stark genom hela filmen.
Robert Gustafsson är den stora nötknäckaren som är filmens höjdpunkt. Däremot kunde jag tycka att hans roll som "sur gubbe" kan kännas lite sisådär trovärdigt. Speciellt när du har Sveriges mest älskade komiker att spela rollen. Men jag är väldigt glad att han var med i filmen och spelade i princip huvudrollen. Han var delvis det som drog mitt intresse till filmen.
Vad som gör att filmen inte når hela vägen ligger i manusets dramatiska stunder. Det blir aldrig känslosamt, för man vet redan hur allting kommer sluta. Delvis för att filmen är ganska så förutsägbar då den följer en del utav samma mönster som Tomten är far till alla barnen. Som en stor diskussion i slutet där allting kommer ut, all sanning. Visserligen bjuds det på den bästa scenen med Robert Gustafsson. Men faktum är så är det en scen som man visste skulle komma.
Så när filmen vill ta sig mer på allvar, blir det inte så lika intressant längre. För man har redan tagit den vägen förr i andra filmer. Dessutom känner jag att karaktärerna inte är tillräckligt starkt skrivna för att jag ska bry mig tillräckligt för deras allvar. Det är därför i många komedifilmer karaktärerna inte är lika välutvecklade som i en dramatisk film, till exempel. Beror ju också på filmen och vem som skrivit den.
Jag tycker också att filmen fångade den svenska julen rätt så bra. Inte nog med att där inte är någon snö (förutom slutet). Karaktärerna säger "då blev det en grön jul i år igen också". Vilket är väldigt sant. Sällan har vi den vita snön och mycket är den tråkiga, gråa, gröna julen vi får fira i detta landet.
Där är också många scenarion jag själv känner igen mig i. Äter man innan eller efter Kalle? Måste man verkligen se Kalle? (för övrigt så måste man det!). Hur ska maten vara? Måste där vara en tomte? Jag tror en del av den bästa humorn kommer från i det att man själv känner igen sig i situationen. Vilket gör att humorn går hem hos så många fler.
I sin helhet är detta en film som jag tror kommer gå hem hos många. Framför allt är det humorn som är höjdpunkten, och att man kan känna igen sig i många utav scenarion. Robert Gustafsson är den största behållningen och underhållningen i filmen, även ifall de andra personerna också får en att skratta.
Däremot så blir filmen lite seg emellanåt under de seriösa/dramatiska stunderna. Filmen är inte tillräckligt starkt skriven för att jag ska bry mig om deras mer allvarliga situation.
Men där är inget tvivel om att komedin överskuggar de dramatiska och det lyckas filmen verkligen med. Visst blir det mycket offensiv humor när filmen gör skoj om att vara homosexuell eller utlänning. Men klarar man av sådant så är det inga problem, man ska våga kunna göra skoj om allt utan att det blir en massa rabalder utav det. Som greken säger "jag är en jävla grek, så är det med det".
En underbar jävla jul når inte upp till samma nivå som den klassiska Tomten är far till alla barnen som jag kan se mig många kommer bedöma dessa filmerna i dess likheter. Men den funkar perfekt som en double feature med den filmen, och detta kan mycket väl bli en julklassiker i framtiden.
3 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt4728582/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=ZmF6YLZZC1E
(Större risk, idag, att det ska vara stinkande s.k. flyktingar som gömmer sig under britsen, och skrämmer slag på en på natten...)
