Vilken film såg du senast?

Antagonisten, eller om han är protagonisten (jag kan allvarligt talat inte avgöra om man ska gilla honom eller inte, jag gör det inte i alla fall), är okarismatisk och därtill finesslöst överlägsen hela tiden. Vi vet att han snart dyker upp. Vi vet att alla försök att få kol på honom är meningslösa. Vi vet att familjen inte kan fly från honom. Filmen misslyckas kapitalt med att skapa någon som helst nerv, eftersom vi inte vid ett enda tillfälle har sett honom misslyckas.
Det går naturligtvis att göra bra omänskliga antagonister som inte går att ta kol på, det har vi sett i exempelvis Halloween (1978), men nyckelordet där är just omänskliga. Där Michael Myers (i Halloween) är ett stumt psykfall utan ansikte som mer agerar som en mördarrobot, tillskrivs Max Cady, som skurken heter, snarare en bunt mänskliga (uteslutande positiva) egenskaper. Han upplevs som charmig och lyckas förföra flera kvinnor med enda syftet att utnyttja dem. Många scener fokuserar på hans muskler, hur han klär i tangakalsonger och hur mycket han tränar. Men det jag har allra svårast för är attityden som Robert De Niro (mycket skickligt, kan tilläggas) utstrålar. Ni känner alla till den här typen av killar vars hela existens tycks kresta kring att se så arketypiskt macho ut som möjligt. Ta mycket plats, tala som att den du talar med är avundsjuk på dig, kisa med ögonen på det där vidriga sättet som du bara gör om du vill utstråla självgodhet.

Antagonisten är kort sagt mitt största problem.

Det näst största problemet är filmens förutsägbarhet. Filmen innehöll två timmar utgången mellanmjölk, helt utan någon som helst pulshöjare. Inte en enda. De allra flesta scener var utgången alldeles uppenbar på, och de som inte var uppenbara var istället ointressanta.
I slutskedet, när Max Cady härjade på en båt, var det en sak som stod klar. Det enda sättet familjen skulle kunna klara sig ur det här var om båten krängde till eller körde på någonting så att han hamnade ur balans och de fick en chans att fly. Och döm av min bristande förvåning när så också hände. När Cady och Sam Bowdy, protagonisten spelad av Nick Nolte, slutligen låg kraftlösa och slog på varandra, med Cady galet skrattande, då exploderade nästan förutsägbarhetsmätaren. Tack och lov att den var över kort därefter.

Om jag skulle betygsätta filmer efter hur ofta jag facepalmar, så skulle den här få höga betyg. För många slag i ansiktet blev det, och många uppgivna händer som höjdes över huvudet när jag frågade mig "varför!?". Varför inte göra någon enda liten twist? Flera gånger frågade jag mig om filmen i själva verket försökte parodisera någonting. Undrar om det inte gjort sig ganska bra med ett laugh track. Familjen tror att de är säkra igen. Max Cady tittar fram igen. Burkskratt. Tre hårdföra män försöker klubba ner Max Cady. Cady övermannar dem. Plats för skratt.

Och på tal om scenen där tre karlar ska spöka på Cady. Här skiljer sig min och Roger Eberts åsikter markant. Ebert skrev i sin recension: "Nolte's character [..] finally agrees [...] that maybe three guys should be hired to pound some sense into Max Cady. When Cady thrashes the three goons and comes looking for the Nolte character, we realize the complexity of this movie. "
Där jag ser förutsägbarhet ser Ebert komplexitet. Jag är en glaset är halvtomt-kille, Ebert är (var) en glaset är halvfullt-kulle.