Religion - en mentalsjukdom

Vilket iofs profilerar den dåliga karaktärs-integration jag nämnde.


Som är ... annat än dina "är'ru själv" försök på pop-psykologi?

Som sagt var. Jag är inte ämnet. Jag tycker saker om ämnet/ämnen. Förstår du skillnaden eller vill du ha en förklaring av mig?
Den får väl vara dålig då so what? Jag fortsätter att spekulera om saker för det.
Alltid är det väl någon som spinner vidare eller inte.
Men vad gäller det mentala tillståndet bland människor så kan jag nog lugnt påstå att vi är galna hela högen.

Förmodentligen, men det är ingen enkel sak att göra detta i praxis.


Inte jag heller ... särskild inte som en metod för att bli kvitt lite svårare mentalsjukdomer, där det kan ge motsatt effekt.


Överens. Och jag uppskattar för min del att tråden i och med dina senaste inlägg äntligen får lite "djup".

Vad gäller psykologi så inser jag förstås att du har kunskap i ämnet. Och jag är inte motståndare till vetenskap, tvärtom.

Det är möjligt vi kan gå genom min trosuppfattning här också, men det skulle nog ta ganska lång tid och är kanske inte så intressant. Jag tycker själv inte jag att jag är särskilt religiös, eftersom jag inte accepterar något alls i religionsväg om jag inte granskar det och tycker det stämmer. Så, organiserad religion är nog inget för mig....

Varför vissa personer blir troende diskuterade vi som kortast i en annan tråd. Jag tror det finns en "positiv" och en "negativ" aspekt av det. Att söka gemensamhet i något högre, med andra människor, kan vara positivt. Men om man ser det som att man måste för att inte komma till helvetet, då är det negativt.

Det kan tyckas givet att det är bättre att tro att Gud älskar en, än att Gud hatar en. Det förstnämda ger personen lugn, glädje och trygghet. Det andra lär väl ge personen en massa problem. Ändå räknar man in båda i kategorin "tror du på Gud", fast de är så skiljda.

Möjligt att "pådyvlande teism" (jag är fortf. inte säker på att köper begreppet) tillhör det sistnämda. Med "hat" behöver jag inte mena hat i vanlig bemärkelse utan olika former av hårt bemötande, såsom bestraffning, tvång, och måsten i olika former.

Varför religion så ofta leder till tvång tycker jag är en bra fråga som är svår att besvara. Samtidigt känner jag inte att det är min uppgift att besvara. Var och en person är ansvarig för sina egna handlingar och beteende.

Samtidigt säger jag inte att det nödvändigtvis är fel att pådyvla. Allt handlar inte att vara lycklig och glad hela tiden. Jag antar att folk beter sig som de gör av en anledning. Jag har förvisso svårt att se nyttan med att tvinga någon att bli troende.... Men religion är mer än "tror du på Gud, ja/nej".

Fantisera att detta är ett blank inlägg för det är vad som krävs för att du vill ha/få sista ordet. Jag har erfaranheter med människor som har NPD-drag som du och som de förvuxna barn de är ska de alltid ha sista ordet. De lever mer eller mindre i trotsåldern till de dör. Om man inte lyckas på något jäkla vänster till att få dom att känna att de fick sista ordet trots att de sällan förtjänar det.

Det förklarar alla dina försök till retorik som troligtvis aldrig säger något utan det är alltid ett indirekt försök till att få tyst på den du pratar med.

Retorik är i 90% av fallen endast energikrävande och tankedummande och det är oavsett om man är högintelligent eller en idiot som är motagaren till det. Bogomil får gärna rätta mig om han ser att jag har fel för han är bättre på att bedöma retorik än någon annan härinne på Flashback än vad jag har sett.

Ja ja och bla bla bla, Jag är fortfarande här inne på trådarna för att diskutera ämnet religion. Inte ditt sinnestillstånd eller andra medlemmars insikter och kommentarer.
Vill du ha sista ordet. Var så god min lilla vän.

Vad jag kan se, har du på senaste tiden gått igenom ett mindre paradigm-skifte. Ge det lite tid att "etablera" sig.


Inte för mig. Jag skulle i första hand titta på 'gudens' egentliga (~från ett verklighets-perspektiv) kvaliteter som dessa beskrivas i religiösa urkunder.


Det hänger ihop med underkastelses-teologi.

Tackar ... och jag är överens med dig.

Det skulle jag allt gärna vilja se: Att du stängde av för din substanslösa retorik.

Väldigt intressant det du skrev.
Jag ser heller inte mig själv som något vidare religiös människa . Om jag nu skall följa kriterier på vad en religiös människa är.
Inte alls.
Jag är endast intresserad av ämnet och fenomenet Gud och vilken enorm inverkan detta fenomen har på människan. Och då även på mig själv som människa så klart.
Kan inte hitta mig själv i någon religiös gruppering, samfund eller inriktning.
Ja religion är så mycket mer än att tro på Gud eller inte och det finns massor av individuell tro på detta fenomen runt vår värld.

Och det sedvanliga ifrån narcissistiska dumhuvuden som du: Duh, det är du som är det

Nej "vi" finns inte där gränsöverskridande schizofren livsflrklaring manifesteras... du försöker dra in normala individers normala tankeflöden och slutsatsförmåga att "också" vara "lika" patologiskt... men då får jag enbart konstatera att du uppenbarligen inte är bekant med detta ämnesområde.

Att tycka sig fram, räcker inte.

Kliniska gränsvärden, kan du tycka ill aom, bekommer inte mig något, men ta dig då inte uppgiften att försöka identifiera när du inte ens är intresserad av underersökande analysmetoder att kartlägga det förvridna sinnet, och att bena ur var det slagit slint och var dt finns vitalitet kvar.. att försörja och ombesörja förmågan att inte urskilja pseudo, opportunism och pseudoskepticism, där det börjar anfräta egna identiteten till slut och förlorar sig.


Det är ju inget roligatimmen-tema.. och det tror jag inte heller att du tror, du vet mkt väl att lvistörnar kan försvåra vidareutveckling : kriser.


Men patologi och neuroutlöst sjukdom där människan försöker självläka sig med gud som universalbotemedel är inte heller så legio som du vil utmåla att gud per automatik är en "högre sak", det kan vara väldigt billigt sätt att fortsatt kamouflera förvriden förmåga att hantera verkligheten på, att då glätta till det med att "livet är en gåta" och sådana slentrianmässiga undanflykter.. är inte alltid ok. även om det brukar funka...


. Psykisk organiskt utlöst mental förvillelse, som kysst gud lite för hårt... är inte riktigt så skojsigt och passande att generaliseras - atrappen gud, har alltså flera syften än vad teologer ör kompetenta att kunna medge... det ska annat till än gudsförhärligande.

För dem som klarar av att hantera gudsinkänningen, men alla klarar inte det, det är det jag kritiserar, så försök undvika att jag nu att jag "attckerat din person" dvs den identitet du vill ge dig i gudssökandet, jag talar om de förvridna som förvridet tolkar gud, med gränsöverskridandet som framkomlighet, och sjukdomsvinst... som kan börja med vinsten att pseudofiera dels egen identitet, sedan andra och slutligen får problem med hela sin tillvaro, när grundvalen börjar gunga.. och inte längre kunna förstå det mänskligt friska språkbruket där orden är budbärande.. men den vilsne... tolkat loss över alla gränser.. och tror att den förenat sig med gud... som exempel.

Det finns olika slags religionsskador, jag har träffat ett antal som suttit fast i sekter, det arbete de haft , är ohyggligt för att skoja bort.

Men jag är inte den enda, jag är en i mängden som sett det på olika håll, av alla de missionärer jag träffat har en viss kvot av dem, haft definitivt förvriden människosyn... som bottnat i mentala problem utlösta av alltför extrem gudsförhållning.