Citat:
Horace Engdahls teorier var intressanta.
Han kom först in på frågan om kollektiv skuld efter andra världskriget och spekulationen att denna skulle piska oss till att vara extra moraliska med större iver än andra. Det håller inte historiskt med tanke på att vi har mindre än de flesta andra länder att känna skuld över vad gäller VK2. Däremot kan VK2 ha varit ett nederlag by proxy för att Tyskland var mest likt oss kulturellt, etniskt och andligt. Att vi därför delade skammen, nederlaget och hjälplösheten i sammanbrottet. Tyskland var ju det andra landet med ett statligt sanktionerat rasbiologiskt institut, Sverige var det första, och i allt väsentligt var arbetarrörelsens makthegemoni och appropriation av civilsamhället en spegel av nazityskland fast utan dödsmaskin.
Han nämnde också lutherdomen och dess tonvikt på sparsamhet, flit och misstänksamhet mot lyx och utsvävningar. Att vi kom att förnimma att vi levde omoraliskt för att andra hade det dåligt på andra håll i världen, därav ambitiösa biståndsprogram och andra idealistiska projekt. Sen sa han att detta kanske är en skenförklaring. Jovars. Lutheranska statskyrkor finns även i Finland, Estland, Norge, Danmark och Island och det har inte förvandlat länderna till nationella självmordssekter.
Det Sverige han växte upp i präglades inte av skuldkänslor, snarare var det "självförgudande". Och det kanske är där skon klämmer. Exceptionalismen. Nu när vi inte har något att skryta med längre i form av välstånd, industri, konst och idrott så har vi hittat en ny nisch att vara världsbäst i - vi är lite mer progressiva, upplysta och moraliska än andra, och detta tar sig uttryck i ett enormt flyktingmottagande, "feministisk utrikespolitik", ambitiös miljöpolitik et cetera.
Hybris rimmar naturligtvis illa med den av lutherdomen påbjudna ödmjukheten, så vad gör man då?
Jackpot! Man hittar klanderfria utlopp för hybris. Ambitionen att vara en "humanitär stormakt" är ju moraliskt oantastlig. Ett fredat rum där man kan släppa ut sin hybris helt utan hämningar, som primalskrik uppe i bergen. Det finns inget tak för den som vill vara mest humanitär i universum. Luther kan ju omöjligen sätta skamstrut på oss för det.
Därför är SD och den allt mer realistiska invandringsdebatten ett akut hot mot självbilden. Vi är numera mediokra på alla fronter utom denna. Man märker hur det skaver hos äldre realister som fått höra att de kommer från landet världsbäst... som t ex Staffan Danielsson, som inser att något måste göras men samtidigt skruvar på sig och säger att "vi ska ha en flyktingpolitik i EU-tät". Ja usch för att vara nummer fem eller tio, det vore otäckt va? Då vet vi inte vilka vi är längre, eller?
SD är det nya, ödmjuka Sverige som sett sina begränsningar och accepterat sin lott som ett land i mängden, mot det gamla narcissistiska Sverige som klamrar sig fast vid sin sista bastion. Narcissism är som bekant en sköld för att dölja djupa mindervärdeskomplex och rycker man ifrån dem skölden kommer de att sky speglar som pesten hädanefter. "Förädlad form av maktlöshet", som Engdahls diagnos löd. Men på grund av brist på sjukdomsinsikt projicerar Hybrissverige sina egna tankar på SD och säger "Jaså? Tycker ni etniska svenskar är mer värda än andra?", när det är precis tvärtom - SD säger nej, vi är ett folk i mängden och ska sluta låtsas som något annat. Just därför ska vi se våra begränsningar och rätta in oss i ledet.
Men, som Engdahl avslutade, "Så snart vår förmåga prövas mot reella hot förnimmer vi vår svaghet". Ryssen, IS, eskalerande mängder ensamkommande, akut bostadsbrist, migration äter allt reformutrymme och mer därtill, sämst på integration trots bäst integrationspolitik, SD på 20%... vi närmar oss den humanitära stormaktens Alamo och det gamla Hybrissverige gör klokt i att förbereda sig på fantomsmärtor när det sjunde och sista huvudet på den svenska exceptionalismens leviatan faller till backen med en stum duns. Eller, invandringshaveriet är nog huvud #6. Det sjunde faller när vi går med i NATO.
Var kommer då dessa djupa mindervärdeskomplex ifrån? Tja, det är bara lite över 100 år sedan vi var ett fattigt skitland med stampade jordgolv. Sen vann vi av olika skäl storvinsten på Lotto och fick uppleva en guldålder. Och likt en nyrik hiphoppare från ghettot fick vi storhetsvansinne och brände kapitalet på skit. Nu är det på upphällningen och snart måste hela Sverige svälja förnedringen att flytta till en nedgången hyrestvåa i Huddinge och tyna bort där, muttrandes över allt vi kunde ha gjort annorlunda. Gå gömda under huva på den internationella scenen och hoppas att ingen ska känna igen oss och fråga vad som hände med karriären.
Han kom först in på frågan om kollektiv skuld efter andra världskriget och spekulationen att denna skulle piska oss till att vara extra moraliska med större iver än andra. Det håller inte historiskt med tanke på att vi har mindre än de flesta andra länder att känna skuld över vad gäller VK2. Däremot kan VK2 ha varit ett nederlag by proxy för att Tyskland var mest likt oss kulturellt, etniskt och andligt. Att vi därför delade skammen, nederlaget och hjälplösheten i sammanbrottet. Tyskland var ju det andra landet med ett statligt sanktionerat rasbiologiskt institut, Sverige var det första, och i allt väsentligt var arbetarrörelsens makthegemoni och appropriation av civilsamhället en spegel av nazityskland fast utan dödsmaskin.
Han nämnde också lutherdomen och dess tonvikt på sparsamhet, flit och misstänksamhet mot lyx och utsvävningar. Att vi kom att förnimma att vi levde omoraliskt för att andra hade det dåligt på andra håll i världen, därav ambitiösa biståndsprogram och andra idealistiska projekt. Sen sa han att detta kanske är en skenförklaring. Jovars. Lutheranska statskyrkor finns även i Finland, Estland, Norge, Danmark och Island och det har inte förvandlat länderna till nationella självmordssekter.
Det Sverige han växte upp i präglades inte av skuldkänslor, snarare var det "självförgudande". Och det kanske är där skon klämmer. Exceptionalismen. Nu när vi inte har något att skryta med längre i form av välstånd, industri, konst och idrott så har vi hittat en ny nisch att vara världsbäst i - vi är lite mer progressiva, upplysta och moraliska än andra, och detta tar sig uttryck i ett enormt flyktingmottagande, "feministisk utrikespolitik", ambitiös miljöpolitik et cetera.
Hybris rimmar naturligtvis illa med den av lutherdomen påbjudna ödmjukheten, så vad gör man då?
Jackpot! Man hittar klanderfria utlopp för hybris. Ambitionen att vara en "humanitär stormakt" är ju moraliskt oantastlig. Ett fredat rum där man kan släppa ut sin hybris helt utan hämningar, som primalskrik uppe i bergen. Det finns inget tak för den som vill vara mest humanitär i universum. Luther kan ju omöjligen sätta skamstrut på oss för det.
Därför är SD och den allt mer realistiska invandringsdebatten ett akut hot mot självbilden. Vi är numera mediokra på alla fronter utom denna. Man märker hur det skaver hos äldre realister som fått höra att de kommer från landet världsbäst... som t ex Staffan Danielsson, som inser att något måste göras men samtidigt skruvar på sig och säger att "vi ska ha en flyktingpolitik i EU-tät". Ja usch för att vara nummer fem eller tio, det vore otäckt va? Då vet vi inte vilka vi är längre, eller?
SD är det nya, ödmjuka Sverige som sett sina begränsningar och accepterat sin lott som ett land i mängden, mot det gamla narcissistiska Sverige som klamrar sig fast vid sin sista bastion. Narcissism är som bekant en sköld för att dölja djupa mindervärdeskomplex och rycker man ifrån dem skölden kommer de att sky speglar som pesten hädanefter. "Förädlad form av maktlöshet", som Engdahls diagnos löd. Men på grund av brist på sjukdomsinsikt projicerar Hybrissverige sina egna tankar på SD och säger "Jaså? Tycker ni etniska svenskar är mer värda än andra?", när det är precis tvärtom - SD säger nej, vi är ett folk i mängden och ska sluta låtsas som något annat. Just därför ska vi se våra begränsningar och rätta in oss i ledet.
Men, som Engdahl avslutade, "Så snart vår förmåga prövas mot reella hot förnimmer vi vår svaghet". Ryssen, IS, eskalerande mängder ensamkommande, akut bostadsbrist, migration äter allt reformutrymme och mer därtill, sämst på integration trots bäst integrationspolitik, SD på 20%... vi närmar oss den humanitära stormaktens Alamo och det gamla Hybrissverige gör klokt i att förbereda sig på fantomsmärtor när det sjunde och sista huvudet på den svenska exceptionalismens leviatan faller till backen med en stum duns. Eller, invandringshaveriet är nog huvud #6. Det sjunde faller när vi går med i NATO.
Var kommer då dessa djupa mindervärdeskomplex ifrån? Tja, det är bara lite över 100 år sedan vi var ett fattigt skitland med stampade jordgolv. Sen vann vi av olika skäl storvinsten på Lotto och fick uppleva en guldålder. Och likt en nyrik hiphoppare från ghettot fick vi storhetsvansinne och brände kapitalet på skit. Nu är det på upphällningen och snart måste hela Sverige svälja förnedringen att flytta till en nedgången hyrestvåa i Huddinge och tyna bort där, muttrandes över allt vi kunde ha gjort annorlunda. Gå gömda under huva på den internationella scenen och hoppas att ingen ska känna igen oss och fråga vad som hände med karriären.
Horace var verkligen i högform.....han avslutade inlägget precis innan det du citerar med att ge en liten salva till det svenska hyckleriet, det vissa vill kalla för svensk kultur!
Horace verkar ha fattat..och förefaller rejält förbannad.
Jag delar inte alls Horace Engdahls analys i programmet "Allvarligt talat". 
själv vet jag inte om den stämmer, huvudsaken var att han uppenbarligen inser att det är något sjukt med vår självutplånande inställning i invandringsfrågan, och ännu viktigare...han vågar uttala sig på det sättet i P1!
