Citat:
Jurassic World (2015)
Av Colin Trevorrow
Efter en bioklassiker och två undermåliga uppföljare har Jurassic Park-serien expanderat till den efterlängtade Jurassic World. Är det en värdig nästa del till Spielbergs original eller platsar den hos resten av uppföljarna?
Efter många om och men har den tveksamma affärsidén om en nöjespark fylld av köttätande dinosaurier återinförts. Man vill gärna glömma de forna misstagen och människoslakten, och har därför helt enkelt bytt namn från Park till World. "These people never learn" säger den manliga huvudrollen, och jag är benägen att hålla med.
Två bröder, en i tonåren (Nick Robinson) och hans knatte till lillebror (Ty Simpkins) bjuds på en resa för att hälsa på sin moster Claire (Bryce Dallas Howard, någon man ser för lite av nu för tiden) som styr den stora nöjesparken. Arbetsnarkoman som hon är slarvar hon bort bröderna som har roligt på egen hand. Problemet uppstår dock i att eftersom dinosaurier inte ses som nog häftigt, har man nu tagit fram genmodifierade raser. En av dem är den s.k. Indominus Rex, som traditionsenligt lyckas bryta sig ut ur sin inhägnad. Med Chris Pratt i en roll som raptortränare leder detta till en sommar-blockbuster som vi känner dem. Skillnaden från många andra är att Jurassic World verkligen lyckas med sin enda ambition, att underhålla.
Det här är en film som vet exakt vad publiken förväntar sig av sitt biobesök. Antingen är det föräldrar som vill vara med om en nostalgitripp, eller deras barn som bara vill ha en cool film om dinosaurier. Vad som från de allra första scenerna slog mig är hur filmskaparna leker med våra förväntningar. Pappan skyndar på sin sons avsked till flickvännen med: "Det är inget krig du ska till". Eller mamman som lekfullt säger att om det kommer en dinosaurie: "Run!" Vi vet varför vi är här och det gör filmen också.
I filmen är Jurassic World en nöjespark. Den är fylld med åkattraktioner och shower perfekt designade för att väcka förundran. Precis så fungerar filmen. Det finns inte en scen för mycket, nästan allt som nämns kommer igen i ett senare tillfälle. Jurassic World är en av de bäst klippta filmerna på senare tid. Vi bjuds på olika storyelement som knyts ihop så vackert och så perfekt i slutändan. Man skulle kunna säga att den går på räls. Men däri kan också problem uppstå.
För det första kan många av karaktärerna kännas som kartongutsnitt. Vi har den stora skurken som vill använda sig av Chris Pratts raptorer för militärt syfte (inte bara en kliché, utan kanske den dummaste idé jag hört). Den har också en viss schizofren hållning till hur allvarlig och djup den vill vara. I en scen lutar det åt samhällskritik på genmodifiikationsfronten vilket aldrig syns igen, för att direkt hoppa till uppenbara publikflörtande dialoger mellan huvudrollsinnehavarna. Det mest bedrövliga försöket att vara något djupare än en dinosauriefilm är scenen där bröderna pratar om en uppkommande skilsmässa för föräldrarna. Det är taget helt utanför något sammanhang, följs aldrig upp och bidrar ingenting till berättelsen eller karaktärerna. Nej, de moraliska delarna faller pladask, vilket är synd eftersom det finns mycket att reflektera kring angående genmodifiering. Filmen försöker att balansera drama, action och komedi som så många familjefilmer gjort tidigare, men det går tyvärr inte så bra.
Jag förstår helt och hållet om någon av dessa brister tar över upplevelsen och gör den negativ. För mig var underhållningsvärdet så pass överväldigande att skavankerna bleknar jämfört med mitt stora flin i slutscenen. Filmen är likt nöjesparken en enda stor berg-och-dalbana, en åkattraktion där vi helt och hållet sitter i greppet på de som designat den. Varför skulle det vara något negativt? Jurassic World var en riktigt härlig film. Jag hade roligt på räls, och därför får den en Stark Rekommendation
Av Colin Trevorrow
Efter en bioklassiker och två undermåliga uppföljare har Jurassic Park-serien expanderat till den efterlängtade Jurassic World. Är det en värdig nästa del till Spielbergs original eller platsar den hos resten av uppföljarna?
Efter många om och men har den tveksamma affärsidén om en nöjespark fylld av köttätande dinosaurier återinförts. Man vill gärna glömma de forna misstagen och människoslakten, och har därför helt enkelt bytt namn från Park till World. "These people never learn" säger den manliga huvudrollen, och jag är benägen att hålla med.
Två bröder, en i tonåren (Nick Robinson) och hans knatte till lillebror (Ty Simpkins) bjuds på en resa för att hälsa på sin moster Claire (Bryce Dallas Howard, någon man ser för lite av nu för tiden) som styr den stora nöjesparken. Arbetsnarkoman som hon är slarvar hon bort bröderna som har roligt på egen hand. Problemet uppstår dock i att eftersom dinosaurier inte ses som nog häftigt, har man nu tagit fram genmodifierade raser. En av dem är den s.k. Indominus Rex, som traditionsenligt lyckas bryta sig ut ur sin inhägnad. Med Chris Pratt i en roll som raptortränare leder detta till en sommar-blockbuster som vi känner dem. Skillnaden från många andra är att Jurassic World verkligen lyckas med sin enda ambition, att underhålla.
Det här är en film som vet exakt vad publiken förväntar sig av sitt biobesök. Antingen är det föräldrar som vill vara med om en nostalgitripp, eller deras barn som bara vill ha en cool film om dinosaurier. Vad som från de allra första scenerna slog mig är hur filmskaparna leker med våra förväntningar. Pappan skyndar på sin sons avsked till flickvännen med: "Det är inget krig du ska till". Eller mamman som lekfullt säger att om det kommer en dinosaurie: "Run!" Vi vet varför vi är här och det gör filmen också.
I filmen är Jurassic World en nöjespark. Den är fylld med åkattraktioner och shower perfekt designade för att väcka förundran. Precis så fungerar filmen. Det finns inte en scen för mycket, nästan allt som nämns kommer igen i ett senare tillfälle. Jurassic World är en av de bäst klippta filmerna på senare tid. Vi bjuds på olika storyelement som knyts ihop så vackert och så perfekt i slutändan. Man skulle kunna säga att den går på räls. Men däri kan också problem uppstå.
För det första kan många av karaktärerna kännas som kartongutsnitt. Vi har den stora skurken som vill använda sig av Chris Pratts raptorer för militärt syfte (inte bara en kliché, utan kanske den dummaste idé jag hört). Den har också en viss schizofren hållning till hur allvarlig och djup den vill vara. I en scen lutar det åt samhällskritik på genmodifiikationsfronten vilket aldrig syns igen, för att direkt hoppa till uppenbara publikflörtande dialoger mellan huvudrollsinnehavarna. Det mest bedrövliga försöket att vara något djupare än en dinosauriefilm är scenen där bröderna pratar om en uppkommande skilsmässa för föräldrarna. Det är taget helt utanför något sammanhang, följs aldrig upp och bidrar ingenting till berättelsen eller karaktärerna. Nej, de moraliska delarna faller pladask, vilket är synd eftersom det finns mycket att reflektera kring angående genmodifiering. Filmen försöker att balansera drama, action och komedi som så många familjefilmer gjort tidigare, men det går tyvärr inte så bra.
Jag förstår helt och hållet om någon av dessa brister tar över upplevelsen och gör den negativ. För mig var underhållningsvärdet så pass överväldigande att skavankerna bleknar jämfört med mitt stora flin i slutscenen. Filmen är likt nöjesparken en enda stor berg-och-dalbana, en åkattraktion där vi helt och hållet sitter i greppet på de som designat den. Varför skulle det vara något negativt? Jurassic World var en riktigt härlig film. Jag hade roligt på räls, och därför får den en Stark Rekommendation
Du sammanfatta filmen extremt bra, håller med och underhållande recension måste jag säga!
?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
