Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

Fira en 2-åring med vänner? Vem bryr sig om en tvååring.. Dessutom är det inte firandet i sig jag beskrev, utan hur det går till.
Och på samma sätt som i wt-tråden så gör ju inte ett fenomen att man är tacky medelklass utan man måste ha flera träffar så börjar man närma sig. Fira som jag beskrev ovan - inga problem egentligen.
Men lägger du till tryffelpizzor till barnen, bäckenhängt kött, 'min bagare', färska snittblommor varje torsdag, teppanyakihäll, prat om att man ska 'till sommarnöjet', chemexkaffe, ekomjölk för att kompensera för utlandsresor så börjar du närma dig den tacky skaran.

Träning, hälsa, åka vasaloppet är stekhett bland tacky medelklass just nu.

Så fort man träffar dessa människor ska det pratas om nästa lopp de ska delta i, hur de ska träna inför det osv. Viktigt också att tävlingskläderna ska vara dyra, rena och fräscha.

Mycket prat om näringsvärden också, kolhydrat och proteininnehåll i mat diskuteras flitigt.

-Köpa en halv gris eller en halv kalv direkt av bonden

-Pumpasoppa

- Dividera med försäljare vid delikatessdisken på Hötorgshallen eller Östermalmshallen

-Dagiskooperativ

-Politiska förebilder: Nelson Mandela, Dalai Lama, Hillary Clinton, Barack Obama, Anna Lindh, Jan Eliasson, Bengt Westerberg. Kolla in nuvarande Moderata Ungdomsförbundet, den typen av socialliberalism omfamnas av tacky-medelklassen. Ekonomiskt hyfsat liberala, i livsstilsfrågor närmare vänstern.

Du verkar inte förstå fenomenet. Som att barnen åt tryffelpizza, inte pizza.

PS.
Det är inte svårt att "platsa" i Stockholm. Det är en trevligt liten stad.

Så lägger vi till handkräm från L'Occitane, doftljus från Voluspa och en dos shabby chic med fantastisk patina och en air av franskt lantliv.

Jag skulle säga att det typiska för medelklassen är fasadbyggandet och ängsligheten för att göra fel, vara fel, att någon annan ska tro att man är arbetarklass eller WT. Å andra sidan är man ofta rädd för att vara "för mycket" också, att någon ska tro att man tror att man är något som man inte är - som överklass. Denna balansgång avspeglar sig sedan i typ allt:

- utbildning och jobb (lagom yrken är t.ex. specialistsjuksköterska, lärare på högre stadier, högskoleingenjör, banktjänsteman)

- boendeform (helst ett radhus, ett mindre hus i en stor stad eller ett stort hus på en ort där huspriserna är låga. Har man inte råd så köper man ändå, och lånar upp till taknocken)

- samlevnadsform (det är OK att kn*lla runt under studieåren, men det som syns utåt på bröllopsfotona och i folkbokföringen måste vara perfekt. Ingen graviditet före bröllopsnatten)

- äktenskap är viktigt, och man ser skilsmässa som nära nog katastrof - inte så mycket för barnens skull som att det förstör den fina kärnfamiljsbilden

- en styvfamilj är alltid ett misslyckande, för då är fasaden inte perfekt längre. Men måste det ändå bli så, så gör man allt för att det snabbt ska se ut som en kärnfamilj, så folk inte ska tänka så mycket på det

- vid vilken ålder man får barn (inte före 29)

- hur många barn man skaffar (ett barn är fel, fyra också)

- barnens namn (får absolut inte vara trashiga - som Kevin och Zavannah - eller som om man leker överklass - som kungabarnens namn. Utan lagom, lagom - namn som är på topplistan när barnen föds, som uppfattas som svenska sedan många generationer, och som många barn i villa- och radhusområdena i samma stad heter. Dessutom får namnen med fördel finnas i populära, kulturellt godkända barnböcker. Om barnen är runt tio år nu kan de t.ex. heta Emil och Agnes, eller Ludvig och Ida, eller Oscar och Vilma)

- klädstil (lagom dyrt, inget som sticker ut åt något håll)

- inredningsstil (man tvekar inte att slänga ut fullt fungerande kök om det är fel färg eller material på köksluckorna och vitvarorna)

- bil (måste vara både stor, säker och så dyr som man har råd med. Absolut inget japanskt eller sportigt, utan det ska synas att det är en familjebil. En Volvo stationsvagn är perfekt, en Opel Vivaro minibuss också)

- åsikter (man pratar gärna om hur mycket man älskar de grupper som det är inne att älska just för ögonblicket, t.ex. invandrare från Afrika och Mellanöstern samt HBTQ-personer. Samtidigt vidtar man noggranna mått och steg för att slippa umgås med några ur de grupperna i verkligheten)

- politisk tillhörighet (M eller Fp, kvinnan kan även rösta på C, Mp eller Fi)

Klockrent! Finns några innan i tråden som sammanställt det hela ungefär lika bra också.

En sak som jag är mer intresserad av är; Hur mår den genomsnittliga Tacky Medelklassaren överlag?
Är dom helt enkelt trygga med att just vara så jävla lagom eller skapar ängsligheten (som är ORDET) jobbiga problem så som magbesvär, impotens, barnlöshet, depressioner osv? Har männen en massa märkliga sexuella fyr för sig då en TMK fru knappast kan vara speciellt festlig i sängen när hon väl fixat de obligatoriska 2-3 barnen? Smygsupa? Ös på med iakttagelser angående detta!

Ja, VÄLDIGT medelklass skulle jag säga. Adoptivbarn räknas varken för arbetarklassen eller överklassen.

I arbetarklassen är det viktigt att kunna dra skämt om hur frun blir med barn bara mannen skakar kalsongerna, och är det någon i vänkretsen som inte har barn så skojar männen gärna om att de ska "följa med hem och hjälpa till". I överklassen är biologin också viktig, men där beror det på att man har adliga titlar, adliga efternamn (alternativt namn som inte är adliga men som BLIVIT fina p.g.a att en förfader varit driftig och byggt upp en enorm förmögenhet. T.ex. Philipson, Rausing), gods, företag och förmögenheter som ska följa blodlinjen. Därför är det viktigt med biologiska barn, gärna många, och minst en son i varje kull med en ny fru.

Sedan har du rätt i, att det för medelklassen även är ideologiskt riktigt att hålla kontakten med adoptivbarnets hemland, ha en flagga från det landet i hemmet, tala om att man älskar den mångkulturella idén med adoptioner, o.s.v.. Även där handlar det om fasaden: när man inte har kunnat få egna barn så gör man en dygd av nödvändigheten, och påstår att detta världsomspännande sätt att skaffa barn på alltid varit en möjlighet.

Kan vara en av de mer sjukaste texterna jag har läst. Snacka om vilket tvång att verkligen visa att man fixar från de populära ställena, så vännerna inte tror att man är en liten fattiglapp. Verkligen behöver berätta varenda ställe som det ska handlas från. Kan inte varit en billig helg för att kunna skryta om det med en sida i någon tidning.



Vad är posh?

Fy fan va obehagligt. "vi läser tidningarna . .noga" "Barnen lär sig stå på händer" "äter rawfoodglass inte för att det är nyttigt utan för det är gott."

Jag tror det är en slags onanidröm hon beskriver. Det har inte hänt på riktigt utan ett slags mischmasch av allt som för tillfället kan verka creddigt. Hip-hop och pastasöndag med familjen, och att "dejta" sin egen partner. Jag mår dåligt nu.

Ja, det är beklämmande. Man skulle vilja ruska om henne.

Till hennes försvar så är berättelsens sammanhållande röda tråd totalt uppdiktad.

Intervjuaren har frågat vad den intervjuade gör då och då, och sen satt ihop allt till att det skulle vara en enda dag.

Även berättarstilen är uppdiktad, så där har inte det låtit i det samtal som förts.

Metro brukar köra någon liknande grej på kända eller halvkända personers helgplaner/helgvanor. Det brukar bli rent vämjeligt fast personen bara beskrivit olika saker som varit roligt och uppskattat nån gång.