Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

1991 började rättsläkaren Olle Lindquist intressera sig för Anne-Catherines fall. Han synade då handlingarna på nytt och fann saker han inte tyckte stämde. Det fanns flera tecken som talade emot att Anne-Catherine tagit sitt liv, menar han och tycker att det är konstigt att den slutsatsen inte drogs när hon obducerades.

Om Anne-Catherine dött genom hängning borde hennes ansikte varit blått och haft punktformiga blödningar i ögonens bindhinnor, vilket beror på att blodet kommer upp i ansiktet, men hindras av snaran att gå tillbaka. Offret dör långsamt.

- Hon borde ha varit blå och svullen i ansiktet, men det var hon inte. Och positionen hon låg i verkade vara arrangerad. I dödsögonblicket uppstår kramper som borde lett till att möbler flyttats. Hon kan inte ha dött i den position hon påträffades i, säger Olle Lindquist. Han skrev ett utlåtande på 40 sidor till polisen.

Polisen i sin tur kontaktade en dansk rättsmedicinsk professor som skulle bedöma Olle Lindquists medicinska utlåtanden. Jörn Simonsen, chef för Retspatologisk Institut i Köpenhamn, ansågs kunnig och kunde dessutom svenska, så materialet behövde inte översättas. Han kom till slutsatsen att Anne-Catherine visst kunde ha dött under omständigheterna och att det fanns två möjliga förklaringar till varför hon inte varit blå. Den första var att hon kunde dött av så kallad vasovagal chock, den andra att samtliga fyra pulsådror samtidigt dragits åt och att det därför inte kommit upp blod i ansiktet.

Båda dessa förklaringar förkastades av Olle Lindqvist. Vid vasovagal chock sjunker blodtrycket fort och hjärtat stannar omedelbart. Obduktionen av Anne-Catherine visar dock att hon dött långsamt. En undersökning visade syrebrist i hjärtvävnaden och blödningar i lungsäcksvävnaden tyder på en utdragen dödskamp. Och om samtliga pulsådror dragits åt, skulle det kräva ett mycket starkt tryck på snaran, något som inte skulle vara möjligt på grund av den position Anne-Catherine återfanns i.

Uppdrag granskning kontaktade en utomstående rättsmedicinsk expert för att ta reda på om Olle Lindquist haft rätt i sin bedömning. Professor Bernd Brinkmann leder det rättsmedicinska institutet i Münster, Tyskland, och är expert på självmord genom hängning. Efter att ha tagit del av materialet konstaterar Brinkmann att obduktionen uppvisar stora brister och att Valverius redan 1982 borde kunnat inse att Anne-Catherine inte kan ha dött i den position hon hittades i.

- Självmord i en sådan position är möjlig, men då uppträder blödningar i ansiktet. Och eftersom det inte fanns blödningar, är självmord inte möjligt, säger han.

Bernd Brinkmann ställer sig även skeptisk till Jörn Simonsens slutsats. Simonsen menade ju att hon kunde ha dött av vasovagal chock, men det avfärdar Brinkmann.

- Det är väldigt ovanligt och jag har aldrig sett det, säger Bernd Brinkmann.

Han håller med Olle Lindquist om att inte heller den andra förklaringen med en total tillslutning av pulsådrorna är möjlig utifrån den position Anne-Catherine befann sig i. Det skulle kräva mycket större kraft som drar i skärpet, förklarar han. Bernd Brinkmann anser att polisen borde ta upp utredningen på nytt.

- Utifrån fotografierna, rapporterna och de fynd som jag nu har undersökt är självmord högst osannolikt. Mord är sannolikt, säger Brinkmann.

På telefon säger Jörn Simonsen att den undersökningen han gjorde då nog inte var "helt säker".