Vilken film såg du senast?

Verkligen! minns att jag såg den på bio 2007.

Absence of Malice (1981)

En Sydney Pollack-film med Paul Newman och Sally Field i huvudrollerna. Newman spelar son till en gammal gangster som blir misstänkt för inblandning i försvinnandet av en fackman, mest för att polisen inte har några andra spår att följa. Sally Field spelar en journalist som blir inblandad i fallet på flera olika plan. Båda skådespelare gör ett utmärkt jobb. Platsen är Miami och jag gillar hur liten roll omgivningen får, man får se vanliga platser som nästan kunde ha varit vilken stad som helst. Annars är det ju lätt att luta sig lite på snygga bilder från havet och Miami Beach. Historien i sig är intressant. Skarpt kritisk mot hur pressen kan missbruka sin makt. Newmans karaktär finner sig inte i att vara misstänkt för mord då det saboterar hans firma, så han tar saken i egna händer och ger sig in i det fula spelet med polisen och media. För mig var det här en klockren film. Har inget att klaga på. Kommer lätt att se det fler gånger.

9/10

Willow Creek är läbbig som fan, de sista 20 minuterna är riktigt jävla jobbiga!

Dess största styrka är att det är en mockumentär!

Låter utmärkt. Får bli kvällens underhållning.

Perfekt, gillar mockumentärer.

Såg precis The Equalizer. Landade på 3/5 för min del. Hyfsat bra, man fick det man förväntade sig.

Man on Fire är fortfarande bättre.

Filmprojekt gamla osedda klassiker
#18 The Stunt Man

1980 av Richard Rush med Peter O’Toole och Steve Railsback

Imdb: The Stunt Man

Cameron (Steve Railsback), en ung vietnamveteran, hamnar i trubbel med polisen. Av en händelse råkar han springa in i en filminspelning där stuntmannen i scenen tragiskt nog dör. I akut behov av en ny stuntman tar regissören Eli Cross (Peter O’Toole) helt enkelt Cameron och gör honom till ersättare för den bortgångne stuntmannen. Är man på flykt undan polisen säger man inte nej till skydd även om det kommer i form av högriskarbete. Ganska snart verkar det dock som att Eli Cross vill få Cameron att göra farligare och farligare stunttrick. Till slut börjar Cameron oroa över sitt liv. Vill regissören ta livet av honom?

Peter O’Toole briljerar i den här filmen. Fantastiskt skådespeleri där han passar utmärkt som den excentriska och krävande filmregissören. Tyvärr uppnår inte Steve Railsback samma briljans i sitt skådespeleri som Cameron. Särskilt scenen när han förklarar sitt brott och rasar och slår sönder och kastar saker och ting omkring sig tycker jag att han överspelar väldigt mycket. Annars är det som oftast väldigt intressant att se inifrån en filminspelning.

Jag gillar hur vi som tittare får följa med Cameron på den här resan där han inte riktigt vet vad som väntar honom, eller oss. Typ: ”Spänn fast er och förbered på ett äventyr ni sent ska glömma!” verkar O’Toole säga oss när han bestämmer att Cameron ska vara stuntman till filmens stjärna. Och det är en ganska spännande resa där O’Toole bjuder på en och annan överraskning under filmens gång.

Steve Railsback är väl det enda som jag stör mig lite på. Som stuntman gör han det bra men när han ska spela i de mer stillsamma scenerna mot O’Toole och Barbara Hershey tycker jag att det blir forcerat och onaturligt. Hade gärna sett en annan skådespelare i rollen.

Musiken i filmen är väldigt ”catchy” och härlig att lyssna på. Blir till att ladda ner och lyssna på efteråt.

Kanske inte så jättebra som jag hade förväntat mig men den var underhållande och stundtals spännande. Kanske att man är bortskämd med mer avancerade stunttricks eller specialeffekter idag för att man ska höja på ögonen när man ser den här filmen. Men om inte annat så kan man se den för O’Tooles skull. Han gör nästan hela filmen.

Betyg: 3/5

Japp, den är mycket bättre men gillar både Dakota Fanning och Chloe Moretz!

Jo, samma här! Trist att Moretz hade en så liten roll bara. Hade gärna sett mer av henne.

Hon var ju med i ett par andra filmer från 2014 så det krockade väl med hennes schema.

Good Will Hunting (1997)

Kände igen mig mycket i huvudpersonen (bortsett från matematiskt geni delen såklart). Känslosam och bra film. Kul att se såna sidor av damon och williams. Väldigt bra och lagom nedstämd musik också. Blir nog 8/10

Soundtracket blir nedstämt per automatik då man infogar Elliott Smith i urvalet!

SSF: The Deer Hunter (1978).

Det är inte helt lätt att recensera sin absoluta favoritfilm och sätta ord på vad som gör den till ett mästerverk. Filmer är helt enkelt magiska för vissa, medans andra inte alls ser storheten.

The Deer Hunter är Michael Cimino's storslagna anti-krigsfilm om vänskap, kärlek och krigets psykologiska effekter.

Det vore århundradets överdrift att påstå att den rivstartar. I ett lugnt och makligt tempo får vi följa ett kompisgäng i en liten industristad där dom arbetar på stålverket, dricker öl, jagar hjort och förbereder sig för Stevens bröllop. Sen får vi vara med på bröllopet och den efterföljande bröllopsfesten - i närmare en timme... Det är här jag har hört att dom flesta ger upp och säger: - Men det händer ju inget! Det kallas karaktärsutveckling. Belöningen för den ingående skildringen av karaktärerna och relationerna får man på slutet i form av en hårdare känslomässig smäll i bröstet än i andra filmer när respektive öde avslöjas.

Men sen älskar jag varje sekund av första akten och ser den inte alls som en transportsträcka. Vänskapsgänget som är så naturligt och känns så äkta att man lätt kan applicera sina egna kompisar i respektive roller, och känna igen sin egen. Jaktscenerna i dom vackra bergen. Bröllopsfesten som till och med får MIG sugen på att dansa! Jag riktigt myser den första timmen.

Sen kastas vi in i infernot som var Vietnamkriget och myspyset övergår till dom obehagligaste krigsscenerna som visats - inte bara för att dom kastar hinkvis med blod i vårt ansikte utan främst för den psykologiska vinklingen. Det blir riktigt obehagligt och nervigt och som vanligt när krig skildras tappar man allt hopp om mänskligheten.

Skådespelet är superbt. Robert De Niro som den komplexa och ansvarstagande Michael bär filmen, Christopher Walken gör sitt livs roll som Nick, John Savage's psykbryt som den känsliga Steven är mästerligt, Meryl Streep övertygar som den vilsna Linda, George Dzundza måste man bara älska som den musikaliska och alltid glada John. Det är också fascinerande att se John Cazale som den smådryga Stan med tanke på att han var svårt cancersjuk under inspelningen och dog före premiären. Dialogerna dom emellan framförs så naturligt att man kan tro dom improviserade filmen igenom.

Musiken och speciellt ledmotivet av John Williams är oförglömlig också.

Ett känslomässigt uttömmande mästerverk som bara blir bättre varje gång man ser den. Världens bästa film - Fucking-A! 5/5