Såg Whiplash.
J.K. Simmons förtjänar Oscarn samt alla hyllningar och jag förstår även hur klippningen kunde vinna då det var genomgående välklippt. Det var längesedan jag såg en så underhållande filmkaraktär som Fletcher. Teller gjorde såklart också ett bra jobb, men J.K. Simmons stal showen. Filmen lyckas både vara en uppblåst fantasi av dagens musikskolor, samt lyckas förmedla en mycket exakt bild av hur dessa kan få en att känna. Jag kan verkligen inte förstå vissa personer som har påstått att det här skulle vara en helt vanlig Hollywood-film som inte sticker ut ur mängden. Visst är filmen rätt Hollywoodiserad och orealistisk, men ämnet är inte alls vanligt och bara för att den är det jag nämnde gör den inte nödvändigtvis till något dåligt.
Filmen missar däremot trots sina styrkor, en viktig vital sanning, och den är att mycket av musicerandet handlar om passion och själva lyckan att framföra musik. Väldigt många duktiga musiker blev oftast så bra för att de älskade att spela musik, framförde musiken med andra, samt inspirerades av erfarenheten och inte behöva bli mobbade till att bli bäst. Det är själva musiken i sig som är den absolut största drivkraften ofta och ger väldigt många musiker en kick och inte en Full Metal Jacket-sergeant. Beter sig en dirigent eller bandledare som skitstövel känns det väldigt orealistiskt att bandet kommer att briljera, fortsätta leverera och kämpa vidare. Detta bland annat då bandet inte kommer att ge speciellt positiv respons och det känns konstigt att ingen reagerar på hårdheten som vi ser i filmen när det går så långt så att folk blir förolämpade, skadade och blodet flödar.
Filmen hade nog vunnit mycket på att skildra anledningen till varför många blir musiker, fortsätter musicera och studera ämnet. Att bara ha jävligt roligt och spela musik för att det är roligt utan direkta krav på att vara bäst och utan någon press. Detta tycker jag saknas i filmen och gör att den för mig missar en väldigt vital sanning som hade varit önskvärd att se i en sådan här film. Filmen visar hur någon pressar sig till max för att lyckas, satsar fullt ut på det han tror på och offrar mycket för att kunna nå dit. Visst, det visar hur långt man är beredd att gå för att lyckas, men samtidigt finns det andra vägar till storhet än att offra allt och mobbas av en bandledare till att bli bäst. Tycker man inte att det är riktigt kul och verkligen brinner för det man gör lär man nog inte fortsätta kämpa eller spela trots enorma motgångar. Bara det faktum att Teller gömmer undan trumsetet är för mig konstigt då det känns lite märkligt att bara avbryta ett såpass stort, passionerat intresse efter endast en stor motgång. Allt handlar inte om att bli bäst eller gå på en viss skola, men för honom verkar det vara allt, vilket för mig är helt oförståeligt då det bör finnas lämpliga alternativa vägar att gå. Detta skildras inte i filmen vilket är synd. Vi får helt enkelt inte direkt se någon glädje av att framföra musik i filmen vilket hade varit önskvärt, inte minst för att göra filmen mer realistiskt. Musiker håller oftast på med musik för att de älskar musik, men detta framställs inte tydligt i filmen för mig. Jag förstår dock vad filmen vill visa att visa hur långt personer är beredda att gå och hur mycket man är villig att offra för att nå dit man vill, men jag kan inte bara bortse från att filmen missar en vital sanning och är ensidig. Jag kände aldrig hur någon hade genuint roligt någon enda gång i filmen i alla fall utan allt var pressat och under krav att leverera.
Vi får heller se några andra band i tävlingarna i filmen spela, något som hade varit roligt att se. Det hade också varit kul att se mer intressanta och utarbetade sidokaraktärer, nu blir det bara J.K. Simmons och Miles, kul i och för sig, men åtminstone någon till person hade inte skadat som vi fick reda lite mer om med lite större plats i storyn. Kanske någon mer bandmedlem exempelvis? Eller om vi fick veta mer om Fletcher.
När det gäller själva musiken är jag inte ett jättestort fan av jazz måste jag erkänna, utan det är mer hit eller miss för min del då det beror väldigt mycket på, men här fungerar det väldigt bra och det är svårt att inte ryckas med. Kul att Simonec nämns i filmen, hade glömt att hans musik var med, känner bara till hans arbete med Michael Giacchino som dirigent och orkestratör.
Betyget får bli 4/5. Det hela skildras lite för ensidigt och orealistiskt för att kunna nå högre, främst på grund av det jag har tagit upp. Det hade nog hjälpt om filmen var en aning längre för att utarbeta sidospåren lite bättre. Någon får gärna göra en mer realistisk film om något relaterat som lyfter fram glädjen i musiken och musiken i sig som främsta drivkraft. Det är främst samspelet mellan skådespelarna och styrkan i storyn (trots dess relativa enkelhet) som gör så att en stabil fyra kan sättas trots alla uppenbara svagheter. Det är en film med stort underhållningsvärde med riktigt bra skådespelarinsatser som spelar intressanta karaktärer i en enkel, ändock effektiv story. Kul ämne också.
J.K. Simmons förtjänar Oscarn samt alla hyllningar och jag förstår även hur klippningen kunde vinna då det var genomgående välklippt. Det var längesedan jag såg en så underhållande filmkaraktär som Fletcher. Teller gjorde såklart också ett bra jobb, men J.K. Simmons stal showen. Filmen lyckas både vara en uppblåst fantasi av dagens musikskolor, samt lyckas förmedla en mycket exakt bild av hur dessa kan få en att känna. Jag kan verkligen inte förstå vissa personer som har påstått att det här skulle vara en helt vanlig Hollywood-film som inte sticker ut ur mängden. Visst är filmen rätt Hollywoodiserad och orealistisk, men ämnet är inte alls vanligt och bara för att den är det jag nämnde gör den inte nödvändigtvis till något dåligt.
Filmen missar däremot trots sina styrkor, en viktig vital sanning, och den är att mycket av musicerandet handlar om passion och själva lyckan att framföra musik. Väldigt många duktiga musiker blev oftast så bra för att de älskade att spela musik, framförde musiken med andra, samt inspirerades av erfarenheten och inte behöva bli mobbade till att bli bäst. Det är själva musiken i sig som är den absolut största drivkraften ofta och ger väldigt många musiker en kick och inte en Full Metal Jacket-sergeant. Beter sig en dirigent eller bandledare som skitstövel känns det väldigt orealistiskt att bandet kommer att briljera, fortsätta leverera och kämpa vidare. Detta bland annat då bandet inte kommer att ge speciellt positiv respons och det känns konstigt att ingen reagerar på hårdheten som vi ser i filmen när det går så långt så att folk blir förolämpade, skadade och blodet flödar.
Filmen hade nog vunnit mycket på att skildra anledningen till varför många blir musiker, fortsätter musicera och studera ämnet. Att bara ha jävligt roligt och spela musik för att det är roligt utan direkta krav på att vara bäst och utan någon press. Detta tycker jag saknas i filmen och gör att den för mig missar en väldigt vital sanning som hade varit önskvärd att se i en sådan här film. Filmen visar hur någon pressar sig till max för att lyckas, satsar fullt ut på det han tror på och offrar mycket för att kunna nå dit. Visst, det visar hur långt man är beredd att gå för att lyckas, men samtidigt finns det andra vägar till storhet än att offra allt och mobbas av en bandledare till att bli bäst. Tycker man inte att det är riktigt kul och verkligen brinner för det man gör lär man nog inte fortsätta kämpa eller spela trots enorma motgångar. Bara det faktum att Teller gömmer undan trumsetet är för mig konstigt då det känns lite märkligt att bara avbryta ett såpass stort, passionerat intresse efter endast en stor motgång. Allt handlar inte om att bli bäst eller gå på en viss skola, men för honom verkar det vara allt, vilket för mig är helt oförståeligt då det bör finnas lämpliga alternativa vägar att gå. Detta skildras inte i filmen vilket är synd. Vi får helt enkelt inte direkt se någon glädje av att framföra musik i filmen vilket hade varit önskvärt, inte minst för att göra filmen mer realistiskt. Musiker håller oftast på med musik för att de älskar musik, men detta framställs inte tydligt i filmen för mig. Jag förstår dock vad filmen vill visa att visa hur långt personer är beredda att gå och hur mycket man är villig att offra för att nå dit man vill, men jag kan inte bara bortse från att filmen missar en vital sanning och är ensidig. Jag kände aldrig hur någon hade genuint roligt någon enda gång i filmen i alla fall utan allt var pressat och under krav att leverera.
Vi får heller se några andra band i tävlingarna i filmen spela, något som hade varit roligt att se. Det hade också varit kul att se mer intressanta och utarbetade sidokaraktärer, nu blir det bara J.K. Simmons och Miles, kul i och för sig, men åtminstone någon till person hade inte skadat som vi fick reda lite mer om med lite större plats i storyn. Kanske någon mer bandmedlem exempelvis? Eller om vi fick veta mer om Fletcher.
När det gäller själva musiken är jag inte ett jättestort fan av jazz måste jag erkänna, utan det är mer hit eller miss för min del då det beror väldigt mycket på, men här fungerar det väldigt bra och det är svårt att inte ryckas med. Kul att Simonec nämns i filmen, hade glömt att hans musik var med, känner bara till hans arbete med Michael Giacchino som dirigent och orkestratör.
Betyget får bli 4/5. Det hela skildras lite för ensidigt och orealistiskt för att kunna nå högre, främst på grund av det jag har tagit upp. Det hade nog hjälpt om filmen var en aning längre för att utarbeta sidospåren lite bättre. Någon får gärna göra en mer realistisk film om något relaterat som lyfter fram glädjen i musiken och musiken i sig som främsta drivkraft. Det är främst samspelet mellan skådespelarna och styrkan i storyn (trots dess relativa enkelhet) som gör så att en stabil fyra kan sättas trots alla uppenbara svagheter. Det är en film med stort underhållningsvärde med riktigt bra skådespelarinsatser som spelar intressanta karaktärer i en enkel, ändock effektiv story. Kul ämne också.
__________________
Senast redigerad av Soulsurfer 2015-03-04 kl. 21:25.
Senast redigerad av Soulsurfer 2015-03-04 kl. 21:25.
