Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

På vilket sätt verkar de svåra?

Man anser kanske inte att en sådan undersökning fyller någon funktion.
Och du menar att engelsmannen skulle ha precis lika svårt med allt som är annorlunda i polskan?
Jag väljer polska i dessa jämförelser då det har rykte om sig att vara det svåraste av alla slaviska språk, kanske till och med av de indoeuropeiska.
Jag vill istället vända på frågan och säga: På vilket sätt är de inte svåra?

Här är ett exempel som jag gav tidigare i den andra tråden om egenskaper hos slaviska språk som jag personligen tycker förenklar livet väldigt mycket:

(FB) Polska - pedagogik och läromedel

Fråga: Kan du själv nåt slaviskt språk? Så att du därmed kan se bortom den initiala "kasustabellsväggen" och göra en lite mer sansad bedömning?

Ordföljden är inte så fri som du vill påvisa i alla slaviska språk. Vi tar tjeckiska som exempel:

Pes jí bagetu = Hunden äter baguetten (man belyser att den äter just baguetten)
Bagetu jí pes = Hunden äter baguetten (man belyser att det är hunden som äter baguetten)
Pes bagetu jí = Hunden äter baguetten (man belyser att den specifikt äter baguetten)
Jí pes bagetu? = Äter hunden baguetten?

Meningarna är inte identiska om man byter ordföljd.
Det enda riktigt grammatiskt avancerade språk jag tagit kurs i är latin, som är en barnlek jämfört med många slaviska språk. Skönt i slaviska språk är att man slipper många tempus och framför allt slipper konjunktiv.

Har du kollat hur många böjningsformer de har? Ordförråd? Uttal? Latin och också den svårare grekiskan är "lätta" i förhållande till dessa språk.


Titta på verben för "vara" på latin och litauiska, sum och būti. Först ser det ut som att latinet är svårare, men så tittar du i de tre sista kolumnerna och hittar participformerna, som har en helt egen böjning som måste redovisas genom vidarelänkning. Då ser du att litauiska är svårt som själve fan och latin förhållandevis lätt. Litauiskan har för sina verb adverbialpartciciper som böjs i urindoeuropeiskans alla sju kasus! Och det är inte för att det är verbet "vara som" nästan bara i nordiska språk är lätt utan också sėdė́ti, sitta, böjs lika komplicerat!

Du kan som jämförelse se hur enkelt verbet "vara" böjdes på fornnordiska för 1500 år sedan ungefär:

vera

Du känner fortfarande igen de flesta formerna där från den svenska bibeln t o m 1980 års utgåva. I iak em ser du tydligt släktskapen med engelskan.

Latin är ju känt för att man kan göra så där också. Grammatiken däremot är ju fortfarande likadan. Dessutom gissar jag att slaviska språk liksom latin också har en ordföljd som är vanligast i t ex ett påstående. Någon av de där ordföljderna är rimligtvis vanligare än de andra.

I #365 är det förstås bara "vara" som ska ha citationstecken om någon undrar. Fel av mig och försent att ändra där nu.

Lite märklig invändning med tanke på att jag var ganska diffus och inte skrev att ordföljden var godtycklig.

Men OK, lite exaktare:

Orföljden i slaviska språk tenderar att vara friare än i exempelvis germanska och romanska språk. Graden att satsdelstvång tenderar också att vara lägre.

Min åsikt är alltså att det är lättare att producera fullt fungerande meningar "on the fly" i (exempelvis) ryska än i (exempelvis) franska där man (ofta) måste ha hela konstruktionen färdigställd innan man ens vågar öppna munnen. Det är naturligtvis en helt ovetenskaplig och subjektiv åsikt precis som allt annat i tråden.


Den typen av groteska "vi-utgår-från-det-vi-vill-bevisa-och-gångar-sen-med-tusen"-överdrifter tenderar att bli lite tjatiga. Inte ens om man köpte dina "morfologimultiplikationsargument" rakt av så skulle det att gå att dra en sån slutsats.

Då kan vi se på tyska. Strikt ordföljd och relativt svenska morfologiskt rik. Många böjningsformer är inte synonymt med friare ordföljd.
Säg den som inte utgår från det han vill bevisa. Men jag är som sagt öppen för alternativa teorier, det är bara det att jag har väldigt svårt att se hur det kan vara på det viset.

Just för att undvika den invändningen så använde jag medvetet ordet "tenderar" i formuleringen.

Varför då? I svårighetslistan som du själv refererade till tidigare så ser man ju tydligt att dina teorier (vad de nu exakt säger) inte verkar vara särskilt prediktiva.

http://en.wikibooks.org/wiki/Wikibooks:Language_Learning_Difficulty_for_English _Speakers

Om din teori stämde så tycker man ju att kategori III helt borde domineras av språk som är 1.) obesläktade med engelskan 2.) har så rik och oregelbunden morfologi som bara är möjligt.

Nu är det ju inte alls så: Arabic, Cantonese, Japanese, Korean, Mandarin, Taiwanese (Hokkien Min Nan), Wu. Vi kan ju inte heller skylla på att det skulle saknas språk som har både egenskap #1 och #2.

Med tjeckiskt exempel påvisade jag hur det inte alls ligger till så.
Suck. Om polska hade enklare grammatik, tror du det hade legat högre, lägre eller på samma nivå på listan? Själv är jag övertygad om att det hade legat lägre. Esperanto, ett enkelt konstgjort språk, ligger lägst av alla på listan. Lätt grammatik fordrar kort utbildning, så enkelt är det.

Jag kan pyttelite slaviska ord och har sett hur polska etc ser ut i text. Latin kan man lära sig själv utan glosbok! Håller själv på med just det. Kan man det med polska med? Vi utgår då ifrån att man är svensk med intelligens lite över medel och fallenhet för språk. Om man inte kan det - ergo est lingua Polonica difficilior quam lingua Latina! Verumne?