Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Hur lyder din erfarenhet av polsk-talande engelsmän och engelsktalande polacker då?
Nej, språken var inte oändligt komplicerade, däremot var de rejält mycket mer komplicerade. Det gäller i princip alla språk. Urindoeuropeiska var extremt formrikt, och alla dess ättlingar har reducerat sin grammatik på ett eller annat sätt.

Språk har ett slags naturlig strävan efter enkelhet.

Jag har, som redan sagts, inga erfarenheter av polacker eller engelsmän som levt hela sina liv avskärmade från verkligheten.

Och rimligtvis en lika stark strävan efter komplexitet? I annat fall får vi ju anta att alla språk uppstod ur tomma intet ofantligt komplexa redan från början. Alternativet är att det är nåt inneboende problem med de definitioner av "lätt", "svår", "enkel" och "komplex" som används i tråden?

Nej det förstås, men tror du verkligen att båda hade upplevt den andres språk som exakt lika svårt? Det låter långsökt.
Jag vet inte hur de blev komplexa från första början, men jag kan inte komma på ett enda språk som helt säkert blivit mer komplicerat. Alla germanska språk har förlorat sina gamla böjningar, isländska har förlorat färst, romanska språk har förlorat mycket av latinets gamla komplexa böjningsmönster, slaviska språk har förlorat dualis (utom slovenska och sorbiska).

Ja, eller åtminstone ungefär. Jag vet ingen standardmetod som skulle kunna gradera upplevelser "exakt".
För mig låter den typ av asymmetri(er) som du föreslår långsökt(a). Om det är X km från A till B så är det också X kilometer från B till A.

Med "den typ av asymmetri(er) som du föreslår" så menar jag då exempelvis:

Ungrare lär sig kinesiska snabbare än kineser lär sig ungerska.

Vad talar för det?
Varför skulle det vara långsökt? Om två språk är identiska, men det ena med rikare morfologi, så måste det språket vara svårare att lära sig för den med morfologiskt fattigt språk än tvärtom.

Att inge(t/n) hittills lyckats påvisa motsatsen. Jag har aldrig hört saker som:

Det är ett känt faktum att ungrare lär sig kinesiska snabbare än kineser lär sig ungerska.

Vår undersökning visar entydigt att isolerande språk är de lättaste att lära sig.

Utom från dig då.

Fast det är ju, för femtioelfte gången fullständigt ointressant (trivialt). Naturliga språk skiljer sig aldrig på det sättet att de är rena delmängder av varandra. Om de gjorde det så skulle dessutom varje skillnad innebära samma förändring som "rikare morfologi".

Men visst. Du har rätt i att en person som har "Simplified English" som modersmål förmodligen har svårare att lära sig "Standard English" än motsatsen. Fast då hamnar vi ju å andra sidan i ett definitionsträsk. En person som kan standardengelska kan ju definitionsmässgit redan förenklad engelska och har således inget att lära sig.

Mig veterligen har ingen sådan undersökning ens gjorts.
Vad är det som är svårt i engelska för en polack, annat än bestämd/obestämd form? Jag kan räkna upp minst 10 saker i polska som de flesta engelsmän fått nackhåren resta av.

Barns hjärnor suger lättare i sig språk, som jag skrev i mitt inlägg som ni verkar ha missat eller struntat i. Personerna jag nämnde var visserligen genier, men man behöver inte vara ett geni för att ha en kines och svensk som föräldrar och lära sig båda språken som barn. Respektive förälder talar sitt eget modersmål med barnet. Ännu bättre vore nog tvåspråkiga föräldrar där bara en talar det språk som majoriteten i landet talar, t.ex. ena förälderna talar svenska och kinesiska och den andra tyska och arabiska.

Om man föredrar mer närbesläktade språk kanske svenska, engelska, tyska och franska eller spanska vore något.

Eller ett barn som blir klassicist och polyglott på följande sätt: ena föräldern talar svenska och har lärt sig latin i gymnasiet och på universitetet i sin egen ungdom. Den andra talar tyska och har lärt sig grekiska på samma sätt eller båda har gjort det, då man vanligen läser båda som humanist i gymnasiet. Redan innan skolan lär sig barnet lite engelska av kamrater och på internet. I skolan lär sig barnet mer engelska i låg- och mellanstadiet och kan jättebra tyska fr o m högstadiet. Fr o m gymnasiet blir det antingen mer latin och grekiska, vilket barnet klarar med bravur eller franska eller spanska, vilket blir ganska lätt med latinkunskaperna som grund. På universitetet blir det ytterligare fördjupningar. Så skulle man kunna laborera något väldigt med att lära sig språk. Det finns säkert studier som säger huruvida det är viktigast att fadern eller modern talar svenska när man bor i Sverige. Jag gissar fadern, eftersom fadern vanligen inger mer respekt om han inte är en metrosexuell toffel.

Om man ska vara lite elak är de flesta med engelska som modersmål, ironiskt nog just i Storbritannien, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland smått dumma i huvudet när det gäller språk, eftersom deras eget är så enormt formfattigt. Jag vet t.ex. en engelsk kvinna som var högutbildad men likväl trodde att svenskan precis som engelskan vanligen bildade plural genom att lägga till -s.

Om det beror på att deras eget språk är formfattigt vet jag inte, de exponeras inte för främmande språk som vi gör i Sverige. Däremot har jag lagt märke till engelsktalandes otroligt dåliga uttal vad gäller främmande språk. De uttalar förvånansvärt ofta orden som om de vore engelska.

Tyskar och holländare tycks ha svårt att förstå svenskans bestämda form. De tror att bilen betyder bilar, eftersom det stämmer mer överens med deras egen pluralbildning.

Och vad tror du det kan bero på?

Tja. Allt som fungerar annorlunda än i polska?

Är det den beryktade A4-sidan med former av "2" nu igen? Ärligt talat förstår jag inte riktigt denna fascination för just polska. För mig verkar polska vara ett ganska straight-forward västslaviskt språk. Verkligen inget extraordinärt.

Polska, tjeckiska och litauiska verkar faktiskt rätt svåra allihop. Fast jag kan inga slaviska språk utom några få ord som "vodka", "vojna", "chleb", "job tvojemadj", "sjpassiba", "babujska" och några till. "Läkare" är lätt att komma ihåg eftersom det heter "lekarz" och är inlånat från germanskan. "wodka", "Wojna" stavas det på polska. De andra stavningarna är ryska, delvis transkriberade till det latinska alfabetet.

Östslaviska språk verkar något enklare, men som sagt, jag har ett ordförråd på runt tio kanske som mest tjugo ord och har bara kollat flyktigt på hur orden böjs. Vet att ryskan liksom latinet kan hoppa över verbet eller t o m oftare gör det. Det stämmer väl att det är korrekt ryska att ordagrant översatt säga "Jag brevbärare" för att beteckna att man har det yrket?