Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Suck själv. Är vi tillbaka till goddag-yxskaft-argumenten nu?

Visst är kinesiska svårt. Men tänk så svårt kinesiska hade varit om det dessutom varit ett slaviskt språk!

Nu kan jag inte polska men om du lyckas lära dig ett utdött språk "utan glosbok (?)" så ser jag inte vad som skulle kunna hindra dig att göra samma med just polska. Det finns ju liksom inget övernaturligt med polska även om det tenderar att verka så i denna tråd ibland.

Det finns alltså en gloslista att köpa separat men det mesta av ordförrådet lär man sig primärt genom en modifierad version av naturmetoden. Genom illustrationer och sammanhang lär man sig det allra mesta. Det som finns är naturligtvis verbformerna och deklinationerna. Det är klart att det inte är omöjligt att lära sig polska så men jag ser det som mycket svårare om jag tittar på polska texter.

Det är för övrigt tydligen den gamla metoden att lära sig latin. Man fick stryk om man talade annat än latin i klassrummet. Bortsett från stryket tror jag att den metoden är den bästa. Man blir helt enkelt tvungen att lära sig vad det man vill säga heter. Det är en ordentlig morot.

Nej, men tänk vad svårt det hade varit om det haft polskans grammatiska egenskaper.

Debattör A: Tonspråk är objektivt sett svårare att lära sig än icke-tonspråk. Förekomsten av ton är den enskilt viktigaste faktorn när man ska bedöma hur svårt ett språk är. Detta är min teori.

Debattör B: Jag håller inte med. Jag anser att ungerskans rika morfologi gör den svårare än kantonesiska.

Debattör A: Min teori stämmer fortfarande. Du kan ju bara föreställa dig hur svårt ungerska skulle vara om det dessutom var ett tonspråk med sex toner.


För övrigt mitt sista inlägg i tråden.

Tro mig, polska slår latin i svårighet precis varenda dag i veckan.

Det är tråkigt att du lämnar tråden. Jag fann diskussionen intressant.

Jag anser att om man slår ihop ett knepigt uttal med knepig grammatik, så får man fram ett språk som är mycket svårt att lära sig.

Fler variabler gör säkert ett språk svårare att lära sig än ett med färre, alltså svenska vs. litauiska t ex. Ungerska får jag för mig är lättare för att det delar alfabet med indoeuropeiska språk, har lånord från dessa och troligen genom geografisk och kulturell närhet också på något sätt är mer likt svenska än kantonesiska, så just där håller jag inte med Knugen-Skuk men däremot är jag med honom vad gäller slaviska språk vs. latin för att ta ett exempel som bygger på böjningsformer och uttal. Latinets uttal är väldigt lätt för en svensk, särskilt om svensken innan kan italienska eller tyska, då vokalerna är desamma liksom italienskans r och det gamla tyska Zungenspitzen-r och likaså konsonanterna i de flesta fall. I klassiskt latin är de som i tyska, i nyare som i italienska. ae uttalas "aj" eller "ä/e", oe uttalas "oj" eller "e". Ett fåtal kombinationer uttalas i klassiskt latin precis som på svenska, t ex gn i magnus. Latin har t o m för det mesta tjockt l liksom svenska dialekter fast reglerna är något annorlunda och dessutom är det egentligen två tjocka l, varav det ena troligen är som det engelska. Dessutom brukar man "fuska" och alltid uttala l tunt på latin, vilket i princip alla svenskar kan utan problem.

Engelska har ett rent idiotuttal egentligen utan riktiga regler men är lätt grammatiskt, ofta lättare än svenska. Men om man slår ihop de två faktorerna så håller jag med dig. Man kan tänka sig engelska med litauisk eller ungersk grammatik. Hyfsat knepigt att lära sig.

Ja engelskans svårighet ligger i avståndet mellan ortografi och verkligt uttal. En tung grammatik på det så har man nog ett av de svåraste språken att lära sig.

Man kan även grubbla över hur svårt bowling skulle vara om det var en racketsport och spelades på grus. Då har vi nog den svåraste sporten.

(Allra sista inlägget.)

Det där är ju långsökt. Att jämföra med om engelska hade svår grammatik är inte långsökt. En gång i tiden hade engelska och isländska nästan identisk grammatik.