Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Såg inte att någon i tråden uppmärsksammat Bjön Ulveus debattartikel i expressen http://www.expressen.se/debatt/ulvae...r-inte-rasism/

Islam, så som den uttolkas av en stor andel muslimer, d v s bokstavligen, är en källa till våld, menar Ulveus.
Det är väsentligen ingen skillnad mellan den respekterade humanisten Ulveus ståndpunkter och de som Jomshof förde fram från talarstolen i plenisalen vilka fick Veronica Palm att kokettera med sina spyor på twitter.

Frågan är vad den krigsmediala analysen blir. Jag skulle aldrig klicka på tabloidlänken till en massmedial, kommersiell, oikofob opportunist med marxistiskt nervsystem, så jag använder endast det fönster du citerar. Förmodligen är mixen av artikelns upphovsman, forum/medieplattform/redaktion och den skenbara åsiktsmångfalden hos den publicerande redaktionen så schizofren eller deliriös att det inte går att tolka i ett krigsmedialt hänseende. Men även konfusion kan ha sina poäng, om inte bara konfusionen stannar hos avsändaren.

Då så har man ögnat igenom mainstreammedia under morgonen. Finns väl ingen så där riktigt specifik artikel om just massinvandring och mångkultur. Däremot finns en massa inlägg om dess förutsättning, det vill säga godhetshysterin och därtill politiskt korrekthet.

Timbros VD, Karin Svanborg-Sjövall, har jag inte sett någon länkat till. I Dagen samhälle skriver hon:


Visst, inte ett ord om massinvandring men allt fler tar strid mot den typ av retorik som förhärligar mångkultur och omvänt anklagar dess kritiker.

Expressens Karin Olsson skriver idag om yttrandefrihet med Lars Vilks som utgångspunkt.


Är det möjligen så att godhetsindustrin nått sådana bebisfasoner att till och med dess tillskyndare börjar känna avsmak? Jag tror så här: det har blivit för uppenbart att godhet inte skapar jobb, ökar produktionen, motarbetar parallella samhällen och sätter stopp för terrorism.

Karins kollega, Anna Dahlberg, efterlyser regeringen och vill att de tar tag i ett antal svåra frågor:


Som sagt, inget krig direkt men allt fler ledsnar på tröttsam godhetsretorik, vilket naturligtvis öppnar upp för nya aktörer som tidigare inte tordes yttra sig. Bakom står naturligtvis mediahusen och de större inom etablissemanget. De inser väl nu att alla kan inte tycka samma sak. Framför allt nu när allting börja förändras i rekordfart och att förändringarna är så påtagliga.

Men herrejösses, du kan inte mena allvar? Om det vore så att det fanns en intellektuellt skärpt tjänstemannaklass i offentlighetens tjänst, på vilkas analyser en upplyst politikerkår fattade sina beslut -hade vi då befunnit oss i den fruktansvärda stiuation vi är idag? Nej, nej, och åter nej. Det finns absolut ingen skillnad mellan Arnstad, Sahlin och Ygerman. Eller SÄPO, kommunens integrationsenhet, valfritt politiskt ungdomsförbund, staliga myndigheter, ditt fackförbund, etc. Det är samma typ av opportuna karriärister, samvetslösa svin och framtida lyktstolpedekorationer (bildligt talat och med viss ironi, du behöver inte höra av dig Arselberg).

Vi hade en gång en begåvad byråkrati med ett samhällsansvar och en protestantisk pliktkänsla i det historiska bagaget. Den är borta och ersatt med en desillusionerad kår av medelmåttor i avsaknad av både tro, hopp och kärlek.

Heberlein och Virtanen förstår något väldigt viktigt som inte Karin Olsson och Lena Andersson tycks förstå. Nämligen att konstnärliga provokationer av typen Hebdo eller Vilks inte kan tillåtas i ett mångkulturellt samhälle (läs: mångkulturell nationalstat).

För Heberlein och Virtanen är det enkelt, de är anhängare av mångkulturalism och ser intressekonflikten och gör därefter sitt val. De väljer mångkulturalismen.

Olsson och Andersson anar också någon typ av dissonans, men förstår inte djupet av den samhälleliga konflikten. Eller kanske tror man att en polisstat ska göra det möjligt att både äta kakan och ha den kvar.

Av de ovanstående personerna så föredrar jag utan tvekan Heberlein, hon gör exakt samma analys som jag gör - att mångkultur inte kan förenas med demokrati och yttrandefrihet inom en nationalstat - men vi kommer till olika slutsatser. Hon väljer mångkulturen, medan jag väljer bort densamma.

Jag väntar dock ivrigt på att någon etablissemangsdebattör tar samma ståndpunkt som jag. Då kommer vi att se ett fullt utblommat mediakrig på allvar.

Att Virtanen uttalar sig korkat är en sak, men att Heberlein gör det är oförsvarbart. Det kommer att bli svårt för henne då hon inte som Mattias Gardell har sina vänner hos islamistaktivisterna. Sådana som Dahlbergskan inser att tiden är förbi när man kan tala om värdegrunder. Massinvandringens effekter är snart så stora att allt präglas av det. Se här bara: Migga-x


Rapporten hon hänvisar till visar också att Migrationsverkets stöd till kommunerna ökat från 12 till nästan 20 miljarder per år bara de senaste åren. I går satt ett kommunalråd och grät i radion. Vad är det som börja hända liksom? Å så terrordåd på det, vilket Leif GW Persson påpekade att det inte handlar om det sker, utan när. Det här är så övertydligt och handfast påtagligt att man måste göra våld eller rent av döda sitt intellekt om man försvarar samma linje. Jag är inte riktigt säker på att Heberlein är den typen. Ann-Charlotte Marteus visade sig inte vara det nu när det hettar till för mycket. Lika så hennes kollega, Karin Olsson, idag och Karin Svanborg-Sjövall härom veckan. Snart stänger man igen luckan när det var legitimt att göra avbön och när det inte är det.

Min poäng, om än kanske något otydlig, är att Heberlein förstår att mångkulturen är ett monster med sådan inneboende kraft och instabilitet att den inte kan få tillåtas att bli provocerad. Ungefär med samma motivation som att man inte får röka på en bensinstation.

Heberlein kommer dock till slutsatsen att mångkulturen ska bevaras och att möjligheten till att skapa tändande gnistor ska minskas. Jag delar inte hennes slutsats men väl hennes analys.

Personligen så tycker jag att Dahlberg och Marteus är samhällsfarligare än Heberlein. Projektet har förlöpt så långt både i Sverige och i många andra västländer att det i mina ögon bara finns två hederliga ståndpunkter. Den ena är Heberleins, där man ständigt eskalerar den statliga repressionen för att hålla det mångkulturella samhället alla konflikter subkritiska. Den andra hederliga ståndpunkten är att avskaffa det påtvingat mångkulturella samhället.

Det senare kan antingen genomföras genom nationalistiska eller libertarianska principer. Under det senaste året har jag kommit till ståndpunkten att etnisk särskiljning genom libertarianska principer är att föredra.

De offentliga debattörer som inte antar någon av ovanstående positioner - polisstat eller avskaffad mångkultur - betraktar jag som samhällsfarliga då de bidrar till att bygga upp konflikten till en överkritisk nivå.

Vilken typ menar du, när du skriver att du inte är säker på, att Heberlein "är den typen"? Vilken typ (är hon inte)? Jag är inte helt säker på vad du menar.

Fanatism - = fanatisk idealism av Lenins, Pol Pots och Hitlers typ - dödar eller i varje fall suspenderar intellektet.

I den vågskålen lägger jag, att Heberlein har försvarat våld, att hennes son är med i typ AFA (äpplet och päronträ't) och när hon skrev en (iofs bra) bok om ansvarstagande, så ansträngde hon sig i sina exempel för att relativisera en dödsmisshandel (vid ett rånmord) utförd av invandrade ungdomar - svenska ungdomar är också (lika) våldsaktiva lät Heberlein förstå.

Mediakriget är egentligen mellan de som ser verkligheten och de som inte ser verkligheten.
Att man kan kan komma fram till olika lösningar för att lösa verklighetens problem är en sak men att vägra se verkligheten för att den är obekväm, eller inte passar in i den världsbild man har är näst intill ett sjukdomstillstånd. Att inte uppfatta verkligheten som alla andra måste vara jobbigt.

De verkar lida av att papillen spridit sig till delar av hjärnan. Blinda fläcken har brett ut sig.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Blinda_fl%C3%A4cken

Kommer därför kalla dessa världsfrånvända människor för papillister.
De uppfattar inte verkligheten som andra människor.

Virtanen, Arnstad, Heberlein, KO, Lindberg mfl verkar alla lida av samma diagnos, som i en politisk kontext kan benämnas Papillism.

En travestering på politism.

Är benägen att instämma här, även om jag ogillar Heberlein. Hon är åtminstone mer realistisk än liberalerna. Precis som du skriver kan man dela hennes problembeskrivning även om man drar den motsatta slutsatsen, d.v.s. att mångkultur inte fungerar. ("Mångkultur" då i radikal mening, t.ex. svenskar/somalier/afghaner; mångkultur light, t.ex. svenskar/fransmän/japaner, är ju oproblematisk.)

Liberalerna är i och för sig lättare att sympatisera med än Heberlein eftersom de står upp för västerländska värden och överlag är hederliga debattörer, men de ägnar sig åt hopplöst önsketänkande. Liberalismen är dömd att vara en självmordsideologi tills man släpper doktrinen om den fria rörligheten.

Kanske kommer allt fler "liberaler" att ompositionera sig som "borgerliga" framöver, eftersom det då blir lättare att använda protektionistiska/nationalistiska argument?

Andersson och Olsson förmår helt enkelt inte hantera den kognitiva dissonansen som uppstår ur den tämligen enkla dynamiken: De försvarar liberala värderingar in i kaklet med närmast religiös hängivelse på det där typiskt svenska, idealistiska, kompromisslösa och passivt-aggressiva (eller öppet aggressiva) sättet som vi är vana vid här i bubblan, och i dessa värderingar ingår öppna gränser.

Men om vi i vår krassa geopolitiska verklighet faktiskt öppnar gränserna kommer vi att översvämmas av migranter från MÖ och Afrika (det sker redan nu, med halvöppna gränser) som till 95% förkastar allt liberalt och progressivt som Andersson och Olsson står för. Då hamnar kaosliberalfröknarna i ett vägval mellan i deras tycke två onda ting: Stängda gränser eller massimport av medeltidsvärderingar. På typiskt svensk etablissemangsmanér är de oförmögna att hantera tanken på att pest eller kolera är allt man har att välja på, och flyr in i fantasin om en tredje väg, kantad av blommor och regnbågar. En väg där alla nyanlända MENA blir så överväldigat förtjusta i kaosliberalismen att de omfamnar den i samma ögonblick som de ställer ner väskorna på Arlanda.

Bra. I en värdegrundsladdad terräng försåtsminerad med moralkakor som nu måste börja beträdas är detta insikten debattörer måste ha: Någon måste fortfarande anklagas för något. Det måste finnas ett värderande klander, ett tolkningsföreträde, en hög häst i varje debatt som handlar om ont och gott.

Luther vann inte anhängare och inflytande genom att vara mindre religiös än påven - tvärtom var hemligheten att vara mer renlärig och på teologiskt goda grunder underkänna dennes auktoritet. En svalt sekulär Luther hade varken påverkat med sin neutrala SvD-krönika eller överlevt en twitter-batalj med Roms hantlangare.

Observera att det fortfarande kan handla om sympatiskt självflagellerande kollektiv självkritik, som länge varit så populär i det pietetsfulla svenska vi:et: "Vi måste börja respektera muslimerna/förortsborna/de rasifierade genom att behandla dem som jämlikar kapabla att ta ansvar och kritik." "Vi måste släppa vår övermänniskomytologi och vårt förmätna självförgudande där vi tar hela världens kors på våra axlar."