Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag undrar om Aspergers, speciellt barn (pojkar främst), brukar vara mer sexuellt "intresserade". då tänker jag främst på barn i ålder 9-12.

Sedan undrar jag om det finns några graderingar, känns ju som att det är otroligt stor skillnad på olika Aspergers.

Tredje frågan rör om Aspergers brukar ha svårt att acceptera ett nej från andra personer.

Jag undrar om Aspergers, speciellt barn (pojkar främst), brukar vara mer sexuellt "intresserade". då tänker jag främst på barn i ålder 9-12.

Sedan undrar jag om det finns några graderingar, känns ju som att det är otroligt stor skillnad på olika Aspergers.

Tredje frågan rör om Aspergers brukar ha svårt att acceptera ett nej från andra personer.

Det tror jag inte. Däremot kan avsaknaden av social intuition få det att verka så - man kanske säger till vuxna sånt som NTs bara viskar med kamraterna eller håller helt för sig själv.



Officiella graderingar finns vad jag vet inte - hela diagnosen finns ju officellt inte mer. Däremot så har tendensen funnits där att kalla all form autismspektrumproblematik som inte behöver anstaltsvård (eller helt enkelt kan tala) för Asperger.

Acceptera nej? Svårt att säga. Kanske inte generellt, men kan bero på så mycket. I och med att aspisar har svårt att uppfatta non-verbala signaler, och ofta svårt att med förändringar (också i egna planer för den närmaste timmen...), så kan det kanske verka så.

Bäst att vara tydlig utan att vara ovänlig (många NTn kan ha svårt med detta). Det är helt ok att på ett vänligt sätt säga "sluta tjata, jag sade redan nej".

Jag har fruktansvärt svårt för (endel) vardagssysslor. Riktigt hur svårt förstod jag nog först när jag fick pröva metylfenidat.

Också med stimulant är många saker svåra - eller nej, få saker är liksom på riktigt _svåra_, men det är helt hopplöst att göra dem pålitligt rutinmässigt.

Det som stimulanten visade mig var att min hjärna är helt kass på att koppla ihop olika moment till helheter, vilket leder till att "enkla" saker aldrig riktigt vill bli rutin. Att borsta tänderna är liksom inte en handling, det är en räcka av isolerade moment. Det var ett magiskt moment när jag för första gången upptäckte att det räckte med att tänka "borsta tänderna" för att hjärnan s.a.s. skulle veta vad den skulle göra!

Intressant nog så lyckades jag bli litet bättre på en del saker redan innan jag fick metylfenidat bara genom att försöka analysera VAD det är som gör saker besvärliga. Det hjälper att bena ut exakt var det besvärliga ligger, och sedan försöka se om det går att modifiera. Och att medvetet bygga in "aspiga" belöningar i olika sysslor har också fungerat bra: jag gillar att sortera saker, så jag hänger alltid tvätt enligt hur snabbt den förväntas torka. Försöker göra det till ett pussel att fylla diskmaskinen.

Men fortfarande så finns det mängder med "enkla" saker som bara inte vill funka tillräckligt bra. Jag arbetar fortfarande hårt på problemen med städning (fastnar vid att gnugga vägglister eller andra detaljer - och det blir aldrig perfekt rent ändå) och duschande och disk (det är inte så att jag hatar vatten, men jag hatar att vara litet blöt; vill ha en helkropps hårtork som blåser mig torr på 10 sekunder!), och...

En av de viktigaste sakerna jag lärde mig själv var att om jag kör fast med någonting, nånting bara inte blir gjort, så är det bättre att bara mentalt lägga det åt sidan och göra något annat. När jag "fastnar" och inte får gjort nånting jag tänkt mig göra så blir det inte bättre av att försöka ännu litet till, det blir värre. Bättre att göra nånting annat, och se om det går att "lura hjärnan" att få det besvärliga gjort i förbifarten.

Men det är ett helvete att ha problem med trivialt enkla saker - isynnerhet när man _verkar_ väldigt normal och kompetent.

Skaffa en stark hårfön om du ogillar känslan av att komma ur duschen. Så jävla skönt och blåsa över hela kroppen tills man har varm nog att gå ur badrummet. Brukar lägga den på toan medan jag skrapar bort vatten med gummiskrapan. Men borde finnas inbyggda helkropps fönar i duschkarbinen.

Bara jag som blir deprimerad över att ha diagnosen? Vill inte ha den, vill inte vara jag, vill inte tänka som jag etc etc. Har förstört så mycket i mitt liv. Känner att jag inte passar in någonstans. Döden är väl det som väntar mig om inget förändras..

Bara jag som blir deprimerad över att ha diagnosen? Vill inte ha den, vill inte vara jag, vill inte tänka som jag etc etc. Har förstört så mycket i mitt liv. Känner att jag inte passar in någonstans. Döden är väl det som väntar mig om inget förändras..

Jag fick idag ett brev från Misa.

''Vi stöttar personer med förvärvad hjärnskada, utvecklingsstörning, autism, Aspergers syndrom, psykisk och social ohälsa eller som har andra svårigheter för att komma ut i arbetslivet.

Är det någon här som har fått liknande stöd för att hitta anställning/praktikplats, och i så fall: hur upplevde ni det?

+1

Som du tagit orden ur munnen på mig...
Har nyligen fått diagnosen och visst har det givit svar på varför man tänker och beter sig som man gör, men samtidigt avskyr jag det... För man vill ju passa in...
Övervägt självmord många gånger...

Sen undrar jag om någon kan tala om vad dessa s.k "verktyg" är som de tjatat om under utredningen? Ska tydligen få "verktyg" av habiliteringen som kommer... begriper inte alls vad de menar.
Om allt man får är broschyrer kan man ju lika gärna ställa in mötet...

Hur är det med jobb och så? Jobbar heltid och känner att jag verkligen inte klarar av det, ville egentligen inte ens ha jobbet när jag sökte då jag visste hur slut jag skulle bli. Patetisk som jag är så gråter jag på jobbet, ibland t.o.m när klockan ringer på morgonen...! Min depression och ångest har blivit mycket värre...
Har talat om detta för min kurator men allt jag får till svar är: "det är bra att du är här!!"

Btw så jobbar jag på en vårdcentral...