Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Du måste absolut göra en anmälan!

Även om autistiska individer har högre moraliska värderingar iom oförmåga att kringgå regler liksom oftast är ärliga osv så tycks det inte ovanligt med antisociala störningar och empatiska förmågor kan variera i mycket hög grad åt bägge håll. (Ska inte blandas ihop med benägenheten till färgstarka och grova socialt oacceptabla uttalanden eller ansiktsuttryck som inte speglar känslor och till och med kan framstå som roade) Jag har sett flertalet individer som skulle iaf behöva utredas som både varit missbrukare som kriminella.

Däremot är det vanligt att narcissister skapar en familj med individer som har särskilda roller. Samtidigt är det vanligt i familjer med psykisk eller fysisk misshandel att ett barn väljs ut av någon orsak och blir särskilt illa behandlad jämfört med syskonen.

Jag vet inte heller om samband med autism och alkohol men har själv sett visst samband, ja. Exempelvis någon med svårare autism och mamma som drack under sin graviditet. Det är dock anekdotisk bevisföring. Min mamma har även hon uppgett att hon druckit alkohol vid ett tillfälle under graviditetens senare del. Men som någon sa så drack folk förr jämt utan att en mängd autistiska individer föddes.

Jag läste någonstans har jag för mig något snabbt om autism och avvikelser i sexualitet. Jag såg dock bara en rubrik och hade inte något intresse för ämnet. Jag antar dock att neurologiska funktionsnedsättningar inte är något skydd mot att personer inte skulle kunna bli sexförbrytare. Du måste ändå oavsett vad, anmäla dessa misstankar!

Autistiska individer kan ljuga obehindrat ibland vad jag sett ifall de inte upplever lögner som något problem. Dock verkar det som om de faller in i sanning ändå. Jag själv var mycket skicklig på att ljuga i tidiga tonåren då jag ändå misstogs som lögnare, liksom fabulerade precis som andra barn när jag var under tonåren. Dock har jag en stark inre förkärlek till sanningen. Ljuger absolut inte som vuxen och under 2017 har jag själv exempelvis ljugit vid enbart ett tillfälle. Men det betyder inte att autistiska människor är några övermänniskor som aldrig gör fel. Det finns dessutom varierande grader och symptombilder.

Diagnoser är ändå irrelevanta, barnen måste omedelbart avlägsnas från föräldrarna och hemmiljön!

Intressant att du skriver om narcissism för det är vad jag misstänker är störningen hos föräldrarna.
Barnet är en slagpåse och det är anmält, men inget görs.
Kan jag pm: a?

Javisst, gör så.

Jag har bland annat Asperger och är väldigt social av mig. Jag behöver social gemenskap många timmar per dag, det är ett absolut behov jag har. Annars går allt åt skogen. När jag pratar med andra så känns det ofta okej från min sida och jag har inte sett några tecken på att andra drar sig undan eller ogillar att umgås med mig. Tvärtom brukar människor söka upp mig, ringa på telefon och vilja ses. Spela biljard och sådant.

Men det är nåt som känns väldigt fel i sociala sammanhang! Jag får ibland känslan av att folk gärna umgås med mig, pratar med mig, finner mig intressant och rolig, men att de aldrig skulle vilja bli min partner eller leva med mig varje dag. Jag mår uruselt över detta, att inse att det inte finns nån som orkar med att leva med mig varje dag. Inte bara socialt finns det hinder att leva med mig. Jag är även dålig på att planera matinköp, betala räkningar, få till en strukturerad vardag helt enkelt. Det går men det är väldigt ansträngande och det sker inte utan problem.

Vad jag mår ännu sämre över är följande:

Vi kan sitta och prata, umgås, titta på film eller gå på bio. Allt flyter på som för andra människor. Personkemin finns där, det händer saker, det är roligt att prata med roliga och vettiga personer. Men varför får jag inte ut någonting av det?

Dagen efter är det som att jag aldrig har talat med den här personen, jag känner inget som helst sug efter att ta kontakt igen. Men vi hade det jättetrevligt egentligen. Hur bra det än känns att prata med nån så känns det jobbigt. Varför?

Jag ser ett mönster som upprepar sig: Vi ses, vi hejar på varann och vi bestämmer oss för att göra en aktivitet eller sitta och prata. Vi pratar mycket och brett, det blir sällan en tyst stund. Jag brukar skratta ofta vilket gör att den andra också skrattar och då blir ju båda glada!

Jag börjar bli trött på det här nu, jag behöver nåt nytt. Social gemenskap ger mig ingenting längre. Oavsett om det är min själsfrände så känns det inte okej. Jag ogillar resor så det går bort. Titta på TV - nej tack! Filmer uppskattas inte. Vad tusan skall jag göra av mitt liv? Jag är fortfarande ung men mår redan så här.

Som det känns nu så vill jag bara gå in i ett skal; låsa ytterdörren, spela datorspel, supa och lyssna på musik. Bad, promenader, cykling, volleyboll, matlagning, utflykter inget sånt känns givande och likaså sociala sammankomster känns bara som bortkastad tid.

Varför vill du ha en partner om du inte får ut något av det?

Du är inte skapad för att få socialt utbyte utan för dina andra intressen. Läs psykologi, filosofi och annat som kanske väcker intresse mer över andra människor.

Jaha så jag är inte skapad för att få socialt utbyte. Eftersom jag har asperger då förstår jag?

Så enkelt var det alltså

Jo faktiskt. Du är främst inte lika socialt inriktad även om viljan till nära relationer finns. Sedan så varierar det från person till person. Somliga är mer för det, andra mindre. Att kunna känna sig ensam är något annat.

Nu är min neuropsykiatriska utredning (en s.k. "second opinion"-utredning) klar och jag har fått besked om diagnos. Det blev både Aspergers syndrom och ADD, precis som jag trodde.

Just nu känner jag mig lite splittrad. Å ena sidan är det aldrig "roligt" att få veta att man har en sjukdom eller defekt av något slag. Jag har dessutom en lång rad mer eller mindre kroniska sjukdomar/diagnoser redan som det är, så detta gör knappast min hälsosituation bättre. Samtidigt känner jag också en viss lättnad. Det känns som att bitarna nu fallit på plats och jag kan finna en förklaring till många av mina "udda" beteenden och varför jag hamnat i den situation jag hamnat i. Detta med Asperger/ADD är ju något jag själv starkt misstänkt och grubblat över i flera år. Jag var innan utredningen i princip helt säker på att jag skulle få dessa diagnoser, då jag läst på mycket innan och symtomen stämmer väldigt väl på mig.

Av olika anledningar har det dock dröjt väldigt lång tid för mig att få diagnoserna. Jag är idag 31 år och har haft problem med psykisk ohälsa (depression framförallt) sedan mitten av tonåren. Jag har under denna långa tid även medicinerat med en lång rad olika mediciner mot detta (SSRI:s, SNRI:s, sömnmediciner, och nu under det senaste året även centralstimulerande/ADHD-mediciner). Detta med sömnen har länge varit ett av de största problement för mig, något jag förstått ocksåär väldigt vanligt bland personer inom både autismspektrum och ADHD/ADD.

Det som utlöste depressionen i mitt fall var dock inte relaterat till min Asperger/ADD-problematik, utan istället en ögonsjukdom som jag drabbades av i mitten av tonåren och som innebar att stort personligt trauma för mig. Jag gick från att ha varit en ganska normal och fysiskt helt frisk ung man, högpresterande i skolan, aktiv i flera idrotter m.m., till att efter ögonsjukdomen knappt längre ha ledsyn. Dock har ögonsjukdomen förbättrats något idag, bl.a. efter flera operationer, och är något jag nu lärt mig leva med. Det som istället sannolikt är, och länge har varit, den främsta bakomliggande orsaken till depressionen idag, är mina sociala svårigheter. Jag har hela livet haft problem i sociala situationer. Har alltid varit väldigt tillbakadragen och tystlåten, och länge känt en stor nervositet inför alla sociala situationer. Detta har med tiden utvecklats till en ganska svår social fobi och ensamhet, någon som även förstärkts på senare år pga mitt allt sämre mående.

Förutom mina sociala svårigheter (svårt för vardagligt "småprat", svårt för ögonkontakt, svårt att uppfatta kroppsspråk etc.) har jag även alla andra klassiska symtom för asperger: förmåga att intressera mig djupt för vissa smala specialintressen (t.ex. kan nämnas att jag under många år intresserade jag mig enormt för att skriva på Wikipedia, och lade ned nästan all min lediga tid på det) samtidigt som jag har mycket svårt att ta till mig information som inte intresserar mig, överdriven noggrannhet och fokus på detaljer, hamnar lätt i rutiner och tvångsvanor som jag har svårt att sluta med (t.ex. vad gäller personlig hygien och kost), m.m.

Jag har även hela livet haft stora koncentrations-/uppmärksamhetssvårigheter. T.ex. har jag alltid haft svårt för att koncentrera mig på att läsa böcker och andra längre texter, även om jag inte har några som helst "lässvårigheter" i övrigt. För att klara av att läsa en bok idag behöver jag verkligen fokusera enormt och ha helt tyst omkring mig. Jag har också alltid haft lätt för att börja dagdrömma och följa med i vad folk säger i diskussioner, på möten osv. Detta var antagligen skälen till att jag även fick diagnosen ADD.

Trots dessa svårigheter har jag ändå lyckats relativt väl i livet vad gäller studier och arbete. Grundskolan gick jag ut med högsta betyg i de flesta ämnena. Gymnasiet förstördes dock pga min ögonsjukdom och den följande depressionen. Läste senare upp gymnasiet på Komvux, även då med högsta betyg i de flesta ämnena. Sedan sex år tillbaka arbetar jag. Det är ett väldigt bra och eftertrakat arbete. Jag hade tur som kom in där pga att jag hade tidigare erfarenhet som sommarjobbare där. Jag trivs också väldigt bra med mitt arbete, det passar mig och min personlighet och mina färdigheter väldigt bra. Dock har jag de senaste åren varit deltidssjukskriven större delen pga min depression och inte minst sömnsvårigheterna. Idag arbetar jag 75 %, vilket fungerar ganska bra. Jag har fått anpassade arbetstider och har möjlighet att komma in senare på förmiddagen pga min svåra morgontrötthet. Min nuvarande chef samt arbetsgivaren som helhet är som tur är mycket förstående, annars hade det nog aldrig fungerat för mig att jobba kvar där överhuvudtaget.

Kan även nämna att jag redan för fem år sedan genomgick en första s.k. "ADD-utredning" vid en psykiatrisk öppenvårdsmottagning, efter en remiss av min dåvarande husläkare. Den utredningen kom fram till att jag inte hade ADD ( "ingenting tyder det, det handlar bara om din personlighet", löd psykologens utlåtande). Denna "utredning" gick i stort sett ut på att jag fick sitta vid en dator och göra lite tester. Vidare var detta med autism/Asperger någonting som överhuvudtaget inte berördes i denna "utredning". Denna "utredning" har även senare ifrågasatts av ett flertal andra läkare och psykologer, däribland den betydligt mer kompetente psykologen som haft hand om min nyss avslutade utredning. Hen kallade den tidigare utredningen för "oprofessionell" och bad t.o.m. om ursäkt å psykiatrins vägnar.

Så på det stora hela känns det ändå skönt att detta nu äntligen har bekräftats. Nu behöver jag inte grubbla mer över detta, utan kan istället börja fokusera mer på att göra något åt mina problem.

En sak som var rätt speciell vad gäller mina testresultat i utredningen var att skillnaden i de två delar av testerna, som jag tror kallades "verbal förmåga" och "kognitiv förmåga" (minns ej riktigt vad den sistnämnda kallades), var enorm. Jag hamnade mycket högt på den verbala delen (den som avser bl.a. ordförståelse och allmänkunskap som jag förstår det, där fick jag nog nästan alla rätt) medan jag hamnade något under medel på den kogntiva delen (där man bl.a. skulle göra några matematiktester med huvudräkning). Enligt psykologen som skötte utredningen så var det bara ett fåtal, kanske 1 av 100, av alla de som genomgått dessa utredningar som haft så stora skillnader.

Troligtivis kan min dåliga prestation i den kognitiva delen till stor del förklaras av mitt mående (jag har ju både långvarig depression och utmattningssyndrom) samt att jag när jag gjorde dessa tester knappt hade sovit något alls natten innan. Om jag hade gjort testet när jag hade sovit bättre och jag hade varit helt psykiskt frisk i övrigt (ej deprimerad eller utbränd) så hade det nog gått betydligt bättre, men den stora skillnaden kunde ändå inte helt förklaras av detta enligt psykologen.

Som jag förstått det är också detta med stora variationer i vilken typer av begåvningar en person har, dvs. att vara mycket bra på vissa saker men på sämre andra, också ett typiskt symtom för asperger.

Minns ni andra aspergare vad fick för resultat i dessa deler av testerna? Var det också stora skillnader för er?

Jag gjorde IQ-test när jag utreddes, mina resultat var helkonstiga. På den delen där man ska komma ihåg en bild och sedan rita av, fick jag som resultat "mycket lågt". Fick ej se IQ utan skriftligt resultat. På en annan del där man såg typ 3 bilder och skulle välja vilken som skulle vara 4:a fick jag ett resultat som var "klart över medel". Kommer inte ihåg vad dem skrev men IQ-testet ska tydligen vara en stor del i bedömningen av min AS.

Ska tilläggas att jag åt benzo vid tillfället så mitt minne var nog inte det bästa...

Jag får just nu aktivitetsersättning för min aspberger autism-liknande tillstånd. Vad jag undrar är hur svårt blir det för mig att fortsätta få bidrag efter jag fyllt 30 år?

Jag brukar berätta hur jobbigt det är för mig att arbeta med andra människor när jag förnyar mitt läkarutlåtelse. Men jag förstår inte varför FKK inte tvingar mig till att arbeta med något som man arbetar ensam med. Som tex brevbärare eller nått.

Jag har läst lite i denna tråd om att det är svårt att få diagnosen i första taget. Men jag har ju redan fått en diagnos. Fast den fick jag för ungefär 10 år sedan. Men detta kanske gör det mycket lättare för mig att bli sjukskriven och fortsätta få bidrag när jag fyllt 30?

Jag har gått och trott att jag inte kommer få något bidrag mer efter 30 hittils. Men nyligen berätta en person att jag kan det. Och det vore underbart ju.

Är det sjukskriven jag ska ansöka för?
Kan någon förklara exakt vad jag behöver göra/ansöka till för att kunna fortsätta få bidrag efter att jag fyllt 30? Hittls har jag varit tvungen skaffa ett nytt läkarutlåtande och förnya mitt aktivitetsersättnings kontrakt varje år. Blir det så efter 30 med?

Det är samma ersättning efter att man fyllt 30 bara det att det heter inte aktivitetsersättning längre utan sjukersättning. Men det går till på samma sätt att du behöver ett läkarutlåtande.

Jag har själv samma diagnos och fyllde 30 förra året. Jag rekomenderar dig att prata med din läkare om det så kan han säkert förklara mer om det.