Mina 50 öre och en massa tecken till dopningsdiskussionen just nu. Damsgaards uttalande nyligen var i allra högsta grad baserat på ren sannolikhetslära.
Att försöka identifiera dopare med hjälp av prestationsmönster är extremt vanskligt. Det att dyka upp toppad på mästerskapen, utan att ha åstadkommit något av värde innan, är en gammal föreställning och gäller gamla (o)hederliga blodtransfusioner. Vilket varit en metod känd sedan åtminstone 1947.
http://www.readcube.com/articles/10.1034%2Fj.1600-0838.2000.010002098.x?r3_referer=wol&tracking_acti on=preview_click&show_checkout=1 (Videman et al.2000)
Dessutom är en planerad formtopp till ett mästerskap klart genomförbar genom ett vanligt träningsupplägg. En idrottare som genomfört en transfusion innan mästerskapet bör dock uppvisa en dalande formkurva från den första till den sista tävlingen. Än svårare är det att skönja mönster p.g.a. dopning medelst anabola steroider som kan ha intagits när som helst och som visat sig ha livslång effekt. Utbrett bruk sedan 70-talet.
När EPO började användas blev det möjligt att dopa sig med det inför varje tävling istället för en omständlig transfusion. Åtminstone för de resursstarka. Allteftersom tester för diverse förbjudna substanser utvecklas förändras ju dock bruket av dem. Med blodpasset nu är det tämligen dumt att enbart manipulera till mästerskap då det ser uppenbart suspekt ut, samtidigt som också gränsen för hur höga doser prestationshöjande som går att ta kraftigt minskat. Sen är också testerna då som intensivast så den vanligaste dopningen sker nog, om man tillåter sig att spekulera, under träning med tillväxthormon, testosteron och lite EPO för att förbättra intensitet och återhämtning vilket möjliggör mer och hårdare träning med minskad risk för skador, sjukdomar och överträningssymptom. Samt också med ämnen som ännu ej är kända.
Gällande den allmänna dopningssituationen. Om man applicerar spelteori (
http://en.wikipedia.org/wiki/Prisoner%27s_dilemma) på dopning inom idrott så ser situationen ut som så att det finns prestationshöjande preparat som antingen är lätt- eller svårupptäckta, samt de som inte går att upptäcka. Från tävlingsarrangörerna/idrottsförbunden förmedlas gällande de sistnämnda åt en enskild aktiv att det är förbjudet och ett brott mot reglerna att använda dem, dock genomförs ingen kontroll om du eller dina konkurrenter faktiskt gjort det eller inte. Det strikt rationella jämviktsvalet blir då att använda sig utav dessa, inte för att skaffa sig en fördel, utan för att inte riskera någon nackdel gentemot motståndet.
Men man kan inte grundat detta dra slutsatsen att alla därför är dopade. Rationellt agerande måste ställas mot moraliskt. Det finns en intressant studie gällande dessa mer sociala aspekter:
http://www.researchgate.net/publication/227736834_Why_Drug_Testing_in_Elite_Sport_Does_Not _Work_Perceptual_Deterrence_Theory_and_the_Role_of _Personal_Moral_Beliefs1
(Jag kan ha invändningar mot titelvalet då en undersökning inte borde tituleras med sin slutsats.) Men det som framkommer är att det finns en betydande andel idrottare på hyfsad nivå som grundat egen moralisk övertygelse avstår dopning, i just denna kultur, trots att det skulle ge dem fördelar och att de inte riskerar upptäckt. Den andra viktiga aspekten är den egna hälsan och risken för oönskade bieffekter. Sen finns gruppen som tänker att kunna dopa sig varpå det föga förvånande är den upplevda, ej faktiska, risken att åka fast som är av betydelse. D.v.s. endast de med dålig förmåga att bedöma risker dopar sig med substanser som det går att åka fast för. För de som inte kan tänka sig att dopa sig och de som bara dopar sig med sustanser som inte går att spåra saknar testerna värde och dessa är de största grupperna. Slutsatsen att nuvarande testsystem inte leder till en ren idrott ter sig därmed korrekt. (Intressant är att WADA under sin senaste konferens använde denna rapport i syfte att motivera höga straff, vilket enbart sågs ha en liten indirekt inverkan på de moraliska värderingarna.)
Tyske proffesorn Perikles Simon har varit inne på samma linje:
http://www.dn.se/sport/fuskarna-vet-hur-de-ska-lura-testsystemet/
Tror personligen att om testandet är i ständig utveckling och variation så minskar möjligheten för en korrekt riskutvärdering av dopningsbruk och därmed benägenheten att dopa sig. Nu när blodpasset varit mer eller mindre statiskt är det nog fler och fler som ”knäcker koden” tills dess något nytt händer på testfronten.
Intressant när samme professor ombads uppskatta dopningens omfattning inför OS i Sotji:
http://www.dw.de/simon-all-sports-are-prone-to-doping/a-17391410 http://www.welt.de/sport/olympia/article124579663/Der-Antidopingkampf-ist-massiv-durchseucht.html
Citat:
After the 2012 Summer Olympics in London it was publicly assumed that "on average 60 percent of the athletes doped ." What is your estimate for Sochi?
It's purely an estimate, but if you ask experts and doctors who have been working a long time in elite sports how things look at the world class level, then you get a pretty sobering assessment. And that corresponds to everything that has come out in cycling. A common thread runs through all of sports. The odds are likely to be relatively similar between winter and summer. I'd say 60 percent is a reasonable estimate.
Då jämför man alltså med 2012 och det var då denna rapport kom:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3372716/
Citat:
” Citius, altius, fortius– the Olympic motto – is supposed to be reached solely by natural talent, proper training and diet. How true is that today? Probably not true at all. Today, it may be impossible to reach the top in a number of sports without using one or more suitable doping listed drug(s). In a recent Nature article, Don Catlin is cited to claim, ‘Everyone in cycling was doping’ (Callaway, 2011). Although Catlin may have gone too far, reasonable questions to be asked by the public are: ‘How can it be so bad with all the anti-doping activities and controls taking place?’, and if the situation is as bad as stated by Don Catlin, ‘is it really worth all the efforts and expenses?’
The answer to the first question has in part been given earlier. Valid and sensitive tests are lacking. The timing of when the tests are performed is not appropriate. In regard to blood manipulations, all of the above seem true. For the most commonly abused drug, anabolic steroids, the tests are there, but the timing is critical. The window for positive detection is quite long (weeks–months), but if anabolic steroids are used, they are taken in periods of hard muscle strength training, many months away from competition.”
Svårt att uppskatta storleken på grupperna som kan tänka sig respektive inte kan tänka sig att dopa sig, men doparna har ju klar konkurrensfördel så även om den är mindre än 60% så bör fler av dem hamna i eliten och kanske där på toppen utgöra en så stor del.
Intressant gällande specifikt skidsporten:
Citat:
The experience so far is primarily related to the control of blood manipulation. Still, the difficulties are more pronounced than the success of its implementation. In sports as cross-country skiing and speed skating, with only a limited number of top class athletes, the passport could in theory be quite effective, both in preventing doping procedures and also in order to detect misuse. The reason being that the athletes can be well characterized when entering the system and also followed not only during the competitive season but also in between.
Men med ca 60 % dopare I startfältet, hur ser det då ut bland topp 15? Bland medaljörer? Nog ska det till rätt mycket önsketänkande och huvudet djupt i sanden för att inte tvivla på att alla svenska medaljer införskaffades 100 % ärligt. Det finns dock en del saker i den svenska historiska kulturen som ger visst hopp, men hinner inte gå in på det nu.