Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Extra urlöjlig är denna passage:

.... tvärtemot Sanandajis påstående – bosatte sig i vad som idag skulle betecknas som landsorten. I synnerhet vid de mellansvenska mineralfyndigheterna bla bla etc... (Jag ger gärna fler exempel på felaktigheter i Sanandajis text, men de får vänta till separata bloggposter.)

Som om Harrison frivilligt skulle utelämna "fler exempel på felaktigheter" i Tinos text (utöver den krystade anmärkningen om antalet tyskar i städer/landsbygd). Hade han haft något på hand hade han självfallet stolt visat upp det. Det kan ju knappast handla om platsbrist -- Harrisons desperata bludder är ju en kaskad av textmassor med ett minimum av klokhet.

Man kan fråga sig varför Tino "radikaliserats". Att vara invandringskritisk ur ett ekonomiskt perspektiv är en sak men att agera försvarsadvokat åt etniska svenskar genom att smula sönder "Invandrare byggde Sverige"-tramset är något annat. Tino måste ju numera betraktas som landets kanske skarpaste invandringskritiker.

På hans Facebooksida som en kommentar. Han skrev inlägget 1150 igår och kommenterade 1510

Att bokens redaktör därtill heter Paul Fuehrer framkallade kvällens gapskratt Doktor Führer är enligt egen utsaga knuten till Södertörns högskola, vilket säkerligen inte förvånar någon.

Den sidan är ju så van vid att skattebetalarna står för fiolerna så jag tror det blir lite svårt att dra in några större belopp.

Alltså här kan Thomas Gürs sågning läsas:
https://www.facebook.com/thomas.gur....al_comments=61

Notera att Sjunnessons kommentar tidigare inte nämner Arnstberg, endast Göran Adamsson. (som vad jag vet inte blandat sig i Harrisson-gate)

Klassiskt sätt att idiotförklara någon som man inte vill ha med i samtalet. Lite som Åsa Linderborg när hon menade att Jasenko Selimovic inte skulle få argumentera emot Jonas Hassem Khemiri.

Underbart danskt klarspråk. Jyllands-Posten drar onekligen sina strån till stacken - där svenska diton istället fortsätter att ljuga, tiga, mumla, hårklyva, agitera mot halmgubbar, ändra på definitioner... och slåss mot väderkvarnar - för att genomlysa det svenska politiska och mediala ingiftet och hyckleriet. Ledarartikel 141205 med rubriken Nemesis på svensk:

Rokokoposten...


NB: mina fetningar ovan.

När artikeln skrevs såg det ut att gå mot extraval, vilket ju omintetgjordes i och med DÖ. Ledaren förutspår avslutningsvis att SD kommer att växa ytterligare, om de härskande makthavarna fortsätter negligera SD som en legitim parlamentarisk röst samt fortsätter på den i särklass mest blåögda och naiva asyl- och invandringspolitiken.

http://jyllands-posten.dk/opinion/le...%C3%A5+svensk/

Angående Tomas Gürs kritik mot K-O Arnstberg: Jag får en bestämd känsla av att en hel del borgerliga skribenter just nu pissar revir i ett nytt pk-landskap. Det varken imponerar på, eller övertygar mig. Det är lätt för dessa av Schibstedt eller Bonnier för sin inkomst beroende skribenter, att offra en bonde som Arnsterg. En pensionerad bonde, och därmed ett pjäsoffer som inte genererar några framtida bekymmer för schackspelaren. Men eftersom Arnstberg är just pensionerad är han också i sanning oberoende. Jag lyssnar hellre till K-O Arnstberg vilken dag i veckan som helst. Eventuella kosmetiska fel i hans retorik kan jag ha överseende med. Den vidriga situation massinvandringspolitiken har försatt Sverige i, kan och kommer inte heller att lösas med elegant retorik. Snarare med blod, svett och tårar.

F.ö. tror jag K-O Arnstberg är kastlös p.g.a. att han är en etnolog som hävdar att svenskarna är ett folk. Det mest förbjudna av allt. Ett område som ännu inte kan revirpissas in i det nya pk-landskapet.

1800 ord lång blev hans bombmatta, ändå lyckades han bara krysta fram en enda anmärkning - därtill en krystad sådan. Debatter om invandring kan verkligen slå undan benen på folk med titlar och få dem att framstå som glada amatörer.

Är det på allvar? Någon som kallar sig Paul Fuehrer? De skojar inte med oss nu?

Arnstbergs texter är alldeles utmärkta. Det Gür gör är att försöka exkludera honom från det offentliga samtal, där han inte är önskvärd. Att han blandar det personliga med det analytiska, tycker jag rätt bra om. Det skiljer honom från alla tillrättalagda PK-debattörer, vars önskemål om "lämpliga uttryckssätt" bara tjänar de själva.

Vissa tankar och begrepp är ju i efterhand så självklara att de mycket väl kan formas och myntas på flera håll, oberoende av varandra - vilket ju är bra, eftersom det annars kunde ledas i bevis att en sosse här och SvD-krönikör där tar sina marching orders från nätets grumligaste/näringsrikaste djup.

Nu hävdar ju annars jag upphovsmannaskapet till orden arnstadist och arnstadism (åtminstone här på FB) - intressant nog i kritik mot Mattias Karlsson och forumets egen Z.Z., när dessa anklagade Fria Tider för "neofascism" som också höll på att spridas medelst entrism i partiapparaten. Det var med anledning av detta som Enoch myntade det välljudande arnstadian, som ju har det där frireligiösa anslaget som Westerholm använder. Det febriga talandet i tungor, mässandet av trossatser och formler, sekterismen - Waco, kanske. En Knutby-diskurs i svensk politik.

Möjligen hade Enochs arnstadian passat bättre för Westerholm (i vilket fall som helst finns ingen anledning att använda stort A, lika lite som vid leninism eller stalinism).

För det är denna mörkare koppling jag ser när jag föredrar det mer politiskideoloiskt klingande arnstadist som begrepp. Det låter hårdare, det ligger nära stalinismen som skällsord. Eller varför inte - fascismen. Som jag ser det är ju arnstadismen ren politisk terror. Terroristens tölpaktiga approprierande av den andres tolkningsföreträde - jag vet vad du tänker, egentligen.

Detta går hela vägen tillbaka till Robespierres ursprungliga Terreur, då det illvilliga uttolkandet från revolutionens makthavare, av det osagda, tankebrottet till slut kunde räcka för att mista livet. Inga faktiska bevis utöver den renläriga, makthavande ideologens genomträngande blick erfordrades. Själva rädslan för att dömas som kontrarevolutionär sågs av Robespierre och Saint-Just som ett erkännande av skuld. En oskyldig, rentänkare hade ju inget att dölja eller frukta.

Att se Arnstad som en charlatan och hysteriker, en driftkucku till alarmist som ropar varg är en annan ingång, jag tänker på Arpis "never go full Arnstad". Med samma infallsvinkel kan man som jag skoja om att Löfven jumped the Arnstad när han kallade SD fascister med hänvisning till filosofie studenten.

Men. Det är ju inte bara dråpligt. För precis lika luddigt som det är att slå fast vem som verkligen kan sägas vara fascist är det ju svartvitt att det är farligt att bli utpekad som sådan.

Stalins interna fascister dog utan undantag. Röda Brigadernas och RAFs offer var i sina bödlars ögon fascister. Fascisterna på våra gator åker på stryk om polisen inte ställer sig emellan. Pim Fortuyn blev orättvist kallad fascist - av samme holländske statsminister som sedan fick beklaga hans mord och skicka blommor till hans begravning. Det är farligt att kallas fascist.

Arnstad och arnstadisterna utsätter människor för fara - tänk bara om den stolliga tårtkvinnan bara varit lite mer övertygad, lite mer besjälad av kämpande demokrati, av att stoppa de marscherande kängornas väg till 30-talet. Antifascismen är ju alltid självförsvar och om vi har fel och Arnstad rätt kan ju insatserna inte vara högre.

Antingen bör ju anständiga människor se det försvarliga i att döda Hitler/Åkesson/Mussolini/Karlsson i tid - eller så måste de fördöma Arnstads ständiga triggande i en situation som inte har någon relevans för en annan. Eller hur är det - tror vi inte längre att ord leder till handling?