Tror egentligen bara på det jag själv upplevt, och det är inte mycket (även om jag respekterar andras vittnesmål, om det kommer från folk som jag uppfattat som trovärdiga)
Dock - häromdagen var jag barnvakt åt bl a en tvååring. Föräldrarna hade åkt hemifrån för en kvart sedan, ytterdörren var låst och jag var på väg från hallen in i köket, med lillpojken i famnen när jag skymtar en skugga i hallen. Inte första gången det händer mig, och jag tror faktiskt att det är synsinnet som brukar spela mig ett spratt, inget annat.
Men pojken ropar entusiastiskt: "Pappa!"
Det fanns givetvis ingen i hallen mer än vi, storebror byggde lego i köket.
Då blev jag lite illa berörd, sa inget till någon i familjen men bad dem vara försiktiga och rädda om sig i allmänna ordalag (som om det skulle hjälpa

).
Har en känsla av att liknande upplevelser kan tyda på något bakomliggande, som man behöver ta itu med.
Att arbetsplatsen suger har jag också lyckats konstatera (

mycket ovanligt) - men det är inte arbetsuppgifterna eller kamraterna som direkt känns obehagliga. Snarare sitter det i väggarna, det är något som inger en direkt motvilja mot att vara där mer än nödvändigt. En av jobbarkompisarna sa att hon hört samma sak från många andra, och att det är just den speciella platsen där vi mest håller till, som upplevs som deprimerande. Jag skulle kunna sträcka mig till att det är en speciell korridor. Det är ett nybygge från 1980-talet, tidigare låg där ängar, och ett daghem.