Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Hade dessa (egocentriska?) tankar i tonåren. Kommer man någonsin få veta hur det ligger till egentligen? Jag hade sjuka tankar om hur varje flickvän skulle vara något jag skapat för att bota min ensamhet och förtvivlan på livet, vilket fick mig att tänka större och ifrågasätta min egen existens. Var inte så nyttigt för mitt välmående.

Farligt att fastna i dessa tankar om man är känslig och lättpåverkad.

Varför måste allt leda till någon nytta? Kan det inte bara vara trevligt att fundera över problemet? Har inte kunskap ett värde, även om den inte leder till något? Om världen var en illusion skulle jag gärna vilja ha reda på det. I så fall skulle jag hellre vilja känna till det, än ha 100 000:- på banken. Även om jag antagligen skulle ha mer nytta av 100 000:-

Med nytta menar jag inte "kunna få ett jobb"-nytta eller materiell nytta utan jag menar att det ska ha en praktisk verkan på ens tänkande, sätt att se världen och leva på samt att detta ska kunna leda någon vart. Navelpillar-filosofi kan givetvis vara kul liksom köksbords-historia också är kul eller att diskutera huruvida Frodo och Sam är bögar är kul -- men vad ska vi göra efter det? Är det tänkt att solipsismen ska leda någonvart?

För solipsismen leder oftast till en återvändsgränd, för om allt är en illusion, ja, då spelar det ju ändå ingen roll för det finns ju ingen möjlighet att uppleva någonting annat än illusionen. Och insikten att allting är en illusion är ju också en illusion... jaha, och?

Det kan man väl säga om alla insikter? "Jaha, och?" alltså.

Ett annat alternativ: "jaha, allt är illusioner, koncept är innehållslösa, allting jag tror idag vilar på massa antaganden; varför har jag så många antaganden? varför är jag rädd för döden? vem är det som kommer dö egentligen? varför utgår jag från att mitt jag är någonting? vadå mitt, vad är ägande? vadå rätt och fel? vadå lidande? ok, allt är illusioner, men går dom att använda till nån nytta för mig? alla svar är förstås illusioner, men har jag verkligen fattat det eller är det bara en tanke också? varför fortsätter jag undra om jag har fattat det? hur ska jag kunna uppleva att det faktiskt är så?" Och så vidare. Eller så stannar man på "jaha, och?" och är nöjd eller missnöjd med det. "Jaha, och?"

Om du är den enda människan som existerar och allt annat än ert medvetande är en illusion, är även allt som skrivs i denna tråd också uppmålat utav ens medvetande, inklusive det jag skriver nu, är något som ditt medvetande målar upp.

Alla ord kommer inte från enskilda individer, utan från din fantasi. Om du tänker efter, så känns det som om du lika gärna själv hade kunnat skriva detta, och det har du..

Jag har fått de upplevelserna några gånger när jag höll på experimentera med droger. Jävligt scary är det när man blir helt kristallklart medveten om att man är allt som existerar och någonsin kommer existera..

Hej. Här är en lättillgänglig och välskriven artikel i ämnet: http://internt.ht.lu.se/media/documents/persons/HansTeke/iSolipsism.pdf

Jag skulle vilja se en samling med solipsister som försöker övertala varandra om vem som är verklig.

om man, mot förmodan (betvivlar att någon är det), är en genuin solipsist, dvs är 100% övertygad om att allt som man upplever och erfar enkom är en privat erfarenhet, så har man ju inget skäl att försöka övertyga någon, eftersom man per definition då även är övertygad om att det inte existerar någon att försöka övertyga. Således vittnar en sådan utsaga enkom om att man inte riktigt förstått vad begreppet solipsism avser.

Solipsism är absurt eftersom det inte har några belägg. Visst är det möjligt, men det finns också ofantligt många saker som är möjliga. Som t.ex. att bibelns gud existerar, livet är en dröm, livet är en simulation, gud existerar och är en prickig elefant med en dildo uppkörd i röven som skickar alla homosexuella till ett paradis i efterlivet -- resten till en dildofabrik och alla andra religioner är bara ett fåtal exempel på saker som inte kan motbevisas med fullständig säkerhet.

Att luta sig åt en teori med "detta går ej att motbevisas" som grund är löjligt. Jag tycker att solipsism är ett intressant koncept, men att det finns folk som genuint tror på detta är löjligt.
Jag vet mycket väl vad definition av en solipsist är. Det var bara en underhållande tanke, menat att vara småkomiskt.

Men hallå! Solipsism består ju av ingenting annat än bara belägg! De som försöker "tolka" att en upplevelse betyder att det finns nånting objektivt där ute, upplever ju bara ännu en solipsistisk upplevelse, en tolkningsupplevelse. Objektet finns ju inte bara därför någon fantiserar om dem. Solipsism är inte "möjlig", den är nödvändig och oförneklig.

Även ett motbevis mot solipsismen skulle ju inte vara nånting annat än ännu en av raden subjektiva upplevelser. Du är välkommen att kliva ut ur mina upplevelser för att på något annat sätt kommunicera med mig. Jag anar inte ens hur det skulle kunna vara möjligt, men om du inte är solipsist, utan tror att du existerar som ett objekt i ett rum där jag är ett annat objekt, så vet du kanske hur att göra det. Var så god, du är välkommen.

Alla de exempel du lyfter är så kallade (mer eller mindre seriösa) metafysiska modeller av världens beskaffenhet, så även teorin om en yttre (fysisk och objektiv) verklighet, dvs den vardagliga och kanske vanligaste hållningen eller synsättet (därmed inte sagt att det är den korrekta modellen). Vad man tror eller ej, vad man tycker är absurt eller ej, vad man ser som löjligt eller ej, har inte med nödvändighet med saken att göra. Kanske tycker t ex någon att det är absurt eller löjligt att Solen antas vara så stor, vilket inte i sak behöver ha med Solens storlek att göra. Således kanske verkligheten är på det sätt som du anser vara absurd och löjlig.