Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Är det bara jag som har haft tanken någon gång om att:

Det bara är jag som finns på jorden, resten kan bara finnas där som "robotar" , inte robotar men ni förstår. Det är bara jag som existerar egentligen. Om jag ens existerar? Kanske lever jag bara i någon slags dröm? Kan inte riktigt formulera mig med rätt ord just nu, men hoppas ni förstår lite.

Vi finns inte, du ser vad du vill se.

Jo jag får den känslan eftersom jag tycker att folk tittar mycket på mig. Kanske lite paranoid men när jag tex inne i stan då känns det som många tittar på mig. Dettär inte så pass allvarlig men ändå något jag tänker på, tänk om alla är emot mig... När jag röker weed så förstärks denna känsla (ibland) så pass mycket att det känns som om mina polare snackar skit om mig och jag får svårt att prata.

Insåg att det blev en del off topic menmen... jag förstår hur du tänker

har tänkt likadant på ett ungefär. Låter nog rätt sjukt men som att allt cirkulerar kring mig och alla andra bara är "statister" i mitt liv. Kan inte tänka mig att världen är så komplex att alla har ett liv där de dagligen tar samma beslut som jag själv utan att alla bara har en vardag och deras liv baseras enbart på hur jag förändrar mitt. Eftersom man dock har lite vett så förstår man hur coolt det är och hur sjukt "stor" världen är med alla människor och alls stora möjligheter osv..

som du säger svårt att förklara men ändå.

Det har du säkert hört, men det enda man kan säga är "jag finns" eller något liknande. Det går inte att neka själva existensen verkar det som. Allt annat är tankar och koncept; en förunderlig värld av illusioner som de flesta är väldigt fästa vid.

Lite svårt att förstå exakt vad du menar, men jag delar med mig av vad jag har haft för tankar. Istället för en dröm skulle jag mer säga att sitt eget sinne är universum. Där alla andra människor är signaler som ögonen plockar upp och målar upp i hjärnan. En känsla som får sig själv prova på att ifrågasätta ifall människor finns eller inte.

Solipsism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Solipsism

Filosofiska zombier: http://plato.stanford.edu/entries/zombies/

Sen har vi förstås: Cogito, ergo sum. Descartes grubblade på om han kunde lita på sin varseblivning.

Den frågan blir lätt både ett självändamål och en återvändsgränd. Men visst verkar det vara ett evigt problem. Kolla in solipsism.

Personligen anser jag att det är omöjligt att veta någonting alls med säkerhet -- däremot använder jag vanligt hederligt bondförnuft i vardagen; allt annat vore väldigt otympligt.

Vad som är säkert är dock att världen så som jag förnimmer den via mina sinnen inte existerar oberoende mig, eftersom att sinnesorganen i samarbete med hjärnan konstruerar en -- för människan begriplig -- verklighet. Qualia -- den subjektiva fenomenvärlden -- är på det viset, en slags 'illusion'.

Faller ett träd då i skogen när ingen är där för att höra det? Nej. Om det existerar en objektiv verklighet som ger upphov till min fenomenvärld, så kan jag fortfarande vara säker på att den inte är densamma som min verklighet; ty syn, hörsel, smak, lukt, kognition et cetera är inga objektiva verktyg för att beskriva världen, utan evolutionärt anpassade medel för att omtolka informationen från det eventuella tinget-i-sig-själv (das Ding an sich).

Pfft. Du är för långsam.

Bevisligen så! Haren och sköldpaddan…

Edit: Mod får gärna rensa upp mina inlägg om det nödgas.

Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? Ja det gör det faktiskt, på sätt och vis. I och med att det skapar rörelser, tryck, vågor som fortplantar sig ifrån platsen, eller något liknande. Minns inte förklaringen ordagrant men i fysiken så är den gamla filosofi tanken befängd.

Utöver det tänker jag mig snarare att vad ni kallar solipsism mer liknar en form av psykotiskt tillstånd. Lite som Deja vu, när hjärnan plötsligt får fnatt och börjar gå för långsamt. Aja, nu är jag knappast filosofiskt lagd heller så vad vet jag egentligen.