Som f d sekterist känner jag till kraven på att alltid ha en välputsad, vacker fasad. All smuts sopas under mattan. Man får inte vara sig själv, inte låta mörkret vara mörker. Det blir till att spela en roll och att lägga locket på. Förödande för dem som har inre sår. Psykisk ohälsa kan bli följden.
Linda Bergling tycks ha lagt ett rejält lock på sina trauman och så här lycklig ser hon ut när hon är ute och fjällvandrar efter Isaks död. Så lycklig ser hon alltid ut, en PR-tavla för Jesus. Var är den naturliga sorgen? Undertryckt. En kristen ska alltid vara lycklig.
http://www.arken.org/forsamling/linda-bergling/lindas-blogg/lindas-blogg/2014/09/25/tr%C3%B6tt-men-buren
Här finner jag förklaringar till att döttrarna satsade på fasaden. Isak var också indragen i sekten. Har träffat en del skadade avhoppare. Min son drogs in via pappan och fick använda våld för att slå sig fri och återvända till mig, som enl Livets Ord är ”av Satan”, för att jag tror lite annorlunda. Tror på öppenhet kring mörka, svåra känslor som en förutsättning för att må bättre.
Jag talade inte illa om sonens pappa, men när han själv ville vädra sin förtvivlan över hur han blev behandlad av honom då höll jag förstås med.
Men man kan bara inte skriva en bok om att man vill döda sitt barns far! Barnet är ju genetiskt en del av denna man. Det är välkänt att barn far illa av att man talar skit om sitt X. Det ger alltid skador.
M menar sig vara kristen. Andlighet är för mig b l a förlåtelse. Hata kan man göra ett tag och skrika ut hatet i ensamheten, men inte konservera det i en bok utan att tillfoga barnet permanent skada.
Jag själv och min son har flytt och frigjort oss från Arken, men Isak gick under.
Umgicks visst mycket med glada Linda före sin död. Om det var suicid borde hon kunnat hjälpa honom tycker man då hon menar sig vara en stor healer. Hennes predikningar kretsar kring helande. Ord och liv glappar rejält.
Jag tycker synd om alla parter inblandade i detta tragiska drama, alla indragna i en sekteristisk dödsdans.