Detta är ett inlägg som avknoppats från religionsforumet. Jag postar inlägget här enligt önskemål:
Jag har tänkt i de banor som du gör. Det skulle för mig vara intressant att höra hur du bedömer en text jag skrev för en god tid sedan angående detta och hur väl den samstämmer med din uppfattning. Jag postar (centrala brottstycken ur) den nedan (allt ryms ej). Jag ska också komplettera och vidga min betraktelse efter du givit respons på detta:
Jag inleder med att skriva att det finns en skillnad mellan idiomatiska uttryck, och specialiserade betydelser för ord, samt ord. Jag är motståndare till ord som erhåller karaktären av specialiserade betydelser huvudsakligen på grund av att de ingående morfemen, eller leden, inte på ett naturligt sätt kan förklara eller ge vägledning om ordets betydelse. Icke desto mindre gäller detta endast, och kan endast gälla, sammansatta ord. Talar man om ”arbete” eller ”träd” kan man inte på något vis spjälka ordet och inse ordets mening genom att se på dess ingående bokstäver, sedda var för sig. Det är tack vare den särskilda kombinationen av bokstäverna som man begriper vilket ord det är fråga om, eller dess ljud.
[...]
Även om etymologi (som enligt grekiskt ursprung betyder sanning) är av intresse så innebär inte en intellektuell myndighet att man skall fördjupa sig i varje ords historia och dess arkaiska betydelse. Det innebär hellre att man skall analysera sina ord genom att hängivet studera dem. Därefter skall man tillskriva dem, efter bästa förmåga, ett entydigt innehåll. Ett begrepp har inte flera betydelser, däremot kan ett ord ha det. Detta gäller på grund av att principium contradictionis (motsägelselagen) skall hålla.
Om satsen ”soppan är klar” skall kunna besvaras med ett sanningsvärde (sant eller falskt) kan man inte med ”klar” både mena ”genomskinlig” och ”färdig” på samma gång (principium identitatis). Då skulle påståendet kunna vara sant och falskt på samma gång. Därför måste det vara begreppet, det välavgränsade tanketinget, som gör att man kan bedöma påståendet som sant eller falskt. Att förneka ett påstående innebär att hävda att ett annat påstående istället gäller, d.v.s. påståendets motsats eller dess negation.
En konsekvens av att analysera ord, och därigenom ge dem, eller inse dess, definitioner (som inte är underförstådda, men medvetet insedda) är att man vet vad man säger, man blir talmedveten, och man kan ansvara för det. Jag skall ge ett par exempel från min erfarenhet, som tjänar som förtydliganden [...]
... [m]ärk nu två konsekvenser, som jag vill framföra, med min något polemiska inställning. 1) intellektuell omyndighet gör dig osjälvständig och manipulerbar. 2) En medvetenhet om orden gör att du begriper vad du ger uttryck för (har en tydlig föreställning om) som gör det lättare att du drar slutsatser och kan konstatera saker, som följer av definitionen. Sök en fast punkt och du skall förstå vad du menar. Sök inte efter tomt prat, sträva efter medvetenhet. ”Poängen” är, oavsett om någon skulle påstå att det är ”sofism” (som snarast är en opreciserad känsloreaktion snarare än ett intellektuellt försvar) är att jag har ansvarat för mig och kunnat säga vad jag menar [...]
Alla kan bilda sig begrepp (tydligt avgränsade tanketing som är medvetet insedda), vilket jag skiljer från rena läror. Begrepp förutsätter en analytisk genomgång av orden som man brukar och man slipper som Humpty Dumpty utsätta andra för det som Alice i Underlandet utsattes för. Vad ett ord är finns det ingen vetenskaplig enighet om, enligt språkforskarna, men det innebär inte att man inte kan göra ett försök att skapa sig en entydig, motsägelsefri och rymlig och rimlig definition (vad jag menar med ”ord” lämnar jag därhän i denna text, trots att det är vad texten byggs upp av).
En lära måste skiljas från begrepp. Exempelvis kan psykoanalysen antingen begripas som en ”lära” eller som ”begrepp”. Det senare bildas av en förståelse av ”psyke” och ”analys”, de sammansatta orden. Läran ingår inte i ens egna begrepp, den är snarare en sammanhängande totalitet av någon annans begrepp om en viss sak, som består av dennes påståenden och antaganden, och i bästa fall är motsägelsefri. Man begriper dock läran genom dess beståndsdelar och dessa beståndsdelar har man (mer eller mindre) egna utstakade begrepp om. Problemet att det i samma stund är någon annans lära, kringgås dels av att dessa beståndsdelar får sin betydelse i ett sammanhang i vilka de används (samt av de antaganden som läran förutsätter), som måste tolkas.
Personer kan ju tolka ord, men kan också förstå ord. Tolkar man något gör man det med en medveten (ev. omedveten) ovisshet om vad yttrandet som man mottog innebär, men med en behörig eller spekulativ gissning därom. Gissningen är ju ett löst eller gediget försanthållande i brist på bättre substitut som bildas av de förutsättningar som låg för handen vid själva tolkningsförfarandet. Att tolka är att inte uppfatta saker entydigt. Tolkningen innebär ett medgivande att saker går att se på, på olika sätt, och att man försöker inse avsikten av vad någon menar vilket föreligger när en person finner någonting svårtydbart. Den som tolkar uttrycker alltså, enligt min mening, inte sitt eget förstånd. Man skall alltså inte tolka ord, man skall begripa dem. Man skall endast tolka ord om man försöker inse någons avsikt med något, men man skall inte förväxla någons ord och begrepp med sina egna.
En sak som sällan inträffar är att debattörer eller språkanvändare börjar tvista om själva beteckningen för en viss sak och vilket innehåll som det är berättigat att tilldela tecknet för saken. Det borde man göra, inte därför att jag tror att det finns någon som förfogar över ett slutgiltigt facit, men för att jag tror att detta är vad som gör att ett förstånd som talar till ett annat kan begripa vad det andra menar med sina ord, istället för att tolka och tillgissa sig det med hjälp av ytterligare andra åtföljande och oprecist angivna ord.
Jag vill framhålla värdet av ett facit och jag vill vidare hävda att det närmaste man kan komma det är om man tar sin tillflykt till det allmängiltiga, vilket en ordbok upplyser en om. I den framhålles ju ordförklaringar som nödtvunget är allmänt giltiga. I någon mening är ordet en allmän angelägenhet och därför verkar en ordbok vara en lösning som är tämligen antaglig (om än jag har en väsentlig invändning som jag tidigare redogjorde för angående insikten om vad som är morfem i ett sammansatt ord, som dessvärre ordböcker frångår emedan folket har den avgörande ”makten” om definitionen).
När jag skriver att ett ord är allmän sak menar jag, att jag icke bör tilldela ord vilka betydelser som helst när jag skriver och därigenom misslyckas med att göra mig förstådd. Då vore det lika gott att tiga. Om jag skriver att läsaren är en ”fåne” och därefter endast inom mig, genom ett reservatio mentalis, urskuldar mig med att jag definierar ”fåne” som ”en ärevördig del av en framstående läsekrets”, skulle han eller hon inte bli hjälpt därav och det hela skulle leda till ett språkligt trassel. Ett ord betyder inte vad jag vill att det skall betyda. Man kan visserligen lära sig ett helt nytt språk, men om varje individ hade sitt eget unika språk tankemässigt (ty att det skulle inträffa någon annanstans än i tanken vore inte möjligt), skulle det bli en avgörande utmaning att tala med olika individer.
Slutsatsen som jag närmar mig är att man måste medge att man är underkastad, åtminstone i någon utsträckning, en språklig konvention om än även denna konvention eventuellt vid närmare granskning, när man definierar ett ord, kan synas oklar. Problemet är inte att det finns en konvention (det kan vara ett problem), snarare är problemet att denna konvention alltför ofta just är underförstådd, genom hänsyn till personliga idiolekter (eller något) vilket innebär att det ena förståndet endast har en aning om vad det andra menar med ett ord. Språkanvändare använder ord men sällan är varje ord medvetet insett och tydligt avgränsat. Just därför vore det av odiskutabelt värde att erkänna en högsta auktoritativ källa för ordens innehåll och underkasta sig den genom att medvetet inse ords betydelser. Varje avsteg från denna källa skulle vara ett gediget språkmissbruk.
xxxxx
Citat:
Ja, det egna förståndet för annans avsikter utgår alltid från den egna världsuppfattningen. Att försöka förstå "andras avsikter med vad dom säger" kan närmast liknas vid att försöka förstå någon annans (bristande eller starka) förstånd och därmed lämnandet av ens egna förstånd och dess förmåga till att göra sakliga bedömningar. Det är detta med att försöka "sätta sig in" i andra jag så starkt bestrider. Se andras avsikter för vad dom är, försök inte förstå dom. Ifrågasätt och bestrid dem bara om du ser dem vara miss- eller vilseledande för skapandet utav en mer hållbar och tryggare framtid. Och en ömsesidig respekt för språket leder till försynen om en sådan utveckling.
Språk är som sagt makt - och att undervisa i ett (eller flera) språk (tillsammans med ett ingjutande av en respekt för det/dessa) så delar man också med sig av makten till andra.
Ja, det egna förståndet för annans avsikter utgår alltid från den egna världsuppfattningen. Att försöka förstå "andras avsikter med vad dom säger" kan närmast liknas vid att försöka förstå någon annans (bristande eller starka) förstånd och därmed lämnandet av ens egna förstånd och dess förmåga till att göra sakliga bedömningar. Det är detta med att försöka "sätta sig in" i andra jag så starkt bestrider. Se andras avsikter för vad dom är, försök inte förstå dom. Ifrågasätt och bestrid dem bara om du ser dem vara miss- eller vilseledande för skapandet utav en mer hållbar och tryggare framtid. Och en ömsesidig respekt för språket leder till försynen om en sådan utveckling.
Språk är som sagt makt - och att undervisa i ett (eller flera) språk (tillsammans med ett ingjutande av en respekt för det/dessa) så delar man också med sig av makten till andra.
Jag har tänkt i de banor som du gör. Det skulle för mig vara intressant att höra hur du bedömer en text jag skrev för en god tid sedan angående detta och hur väl den samstämmer med din uppfattning. Jag postar (centrala brottstycken ur) den nedan (allt ryms ej). Jag ska också komplettera och vidga min betraktelse efter du givit respons på detta:
Jag inleder med att skriva att det finns en skillnad mellan idiomatiska uttryck, och specialiserade betydelser för ord, samt ord. Jag är motståndare till ord som erhåller karaktären av specialiserade betydelser huvudsakligen på grund av att de ingående morfemen, eller leden, inte på ett naturligt sätt kan förklara eller ge vägledning om ordets betydelse. Icke desto mindre gäller detta endast, och kan endast gälla, sammansatta ord. Talar man om ”arbete” eller ”träd” kan man inte på något vis spjälka ordet och inse ordets mening genom att se på dess ingående bokstäver, sedda var för sig. Det är tack vare den särskilda kombinationen av bokstäverna som man begriper vilket ord det är fråga om, eller dess ljud.
[...]
Även om etymologi (som enligt grekiskt ursprung betyder sanning) är av intresse så innebär inte en intellektuell myndighet att man skall fördjupa sig i varje ords historia och dess arkaiska betydelse. Det innebär hellre att man skall analysera sina ord genom att hängivet studera dem. Därefter skall man tillskriva dem, efter bästa förmåga, ett entydigt innehåll. Ett begrepp har inte flera betydelser, däremot kan ett ord ha det. Detta gäller på grund av att principium contradictionis (motsägelselagen) skall hålla.
Om satsen ”soppan är klar” skall kunna besvaras med ett sanningsvärde (sant eller falskt) kan man inte med ”klar” både mena ”genomskinlig” och ”färdig” på samma gång (principium identitatis). Då skulle påståendet kunna vara sant och falskt på samma gång. Därför måste det vara begreppet, det välavgränsade tanketinget, som gör att man kan bedöma påståendet som sant eller falskt. Att förneka ett påstående innebär att hävda att ett annat påstående istället gäller, d.v.s. påståendets motsats eller dess negation.
En konsekvens av att analysera ord, och därigenom ge dem, eller inse dess, definitioner (som inte är underförstådda, men medvetet insedda) är att man vet vad man säger, man blir talmedveten, och man kan ansvara för det. Jag skall ge ett par exempel från min erfarenhet, som tjänar som förtydliganden [...]
... [m]ärk nu två konsekvenser, som jag vill framföra, med min något polemiska inställning. 1) intellektuell omyndighet gör dig osjälvständig och manipulerbar. 2) En medvetenhet om orden gör att du begriper vad du ger uttryck för (har en tydlig föreställning om) som gör det lättare att du drar slutsatser och kan konstatera saker, som följer av definitionen. Sök en fast punkt och du skall förstå vad du menar. Sök inte efter tomt prat, sträva efter medvetenhet. ”Poängen” är, oavsett om någon skulle påstå att det är ”sofism” (som snarast är en opreciserad känsloreaktion snarare än ett intellektuellt försvar) är att jag har ansvarat för mig och kunnat säga vad jag menar [...]
Alla kan bilda sig begrepp (tydligt avgränsade tanketing som är medvetet insedda), vilket jag skiljer från rena läror. Begrepp förutsätter en analytisk genomgång av orden som man brukar och man slipper som Humpty Dumpty utsätta andra för det som Alice i Underlandet utsattes för. Vad ett ord är finns det ingen vetenskaplig enighet om, enligt språkforskarna, men det innebär inte att man inte kan göra ett försök att skapa sig en entydig, motsägelsefri och rymlig och rimlig definition (vad jag menar med ”ord” lämnar jag därhän i denna text, trots att det är vad texten byggs upp av).
En lära måste skiljas från begrepp. Exempelvis kan psykoanalysen antingen begripas som en ”lära” eller som ”begrepp”. Det senare bildas av en förståelse av ”psyke” och ”analys”, de sammansatta orden. Läran ingår inte i ens egna begrepp, den är snarare en sammanhängande totalitet av någon annans begrepp om en viss sak, som består av dennes påståenden och antaganden, och i bästa fall är motsägelsefri. Man begriper dock läran genom dess beståndsdelar och dessa beståndsdelar har man (mer eller mindre) egna utstakade begrepp om. Problemet att det i samma stund är någon annans lära, kringgås dels av att dessa beståndsdelar får sin betydelse i ett sammanhang i vilka de används (samt av de antaganden som läran förutsätter), som måste tolkas.
Personer kan ju tolka ord, men kan också förstå ord. Tolkar man något gör man det med en medveten (ev. omedveten) ovisshet om vad yttrandet som man mottog innebär, men med en behörig eller spekulativ gissning därom. Gissningen är ju ett löst eller gediget försanthållande i brist på bättre substitut som bildas av de förutsättningar som låg för handen vid själva tolkningsförfarandet. Att tolka är att inte uppfatta saker entydigt. Tolkningen innebär ett medgivande att saker går att se på, på olika sätt, och att man försöker inse avsikten av vad någon menar vilket föreligger när en person finner någonting svårtydbart. Den som tolkar uttrycker alltså, enligt min mening, inte sitt eget förstånd. Man skall alltså inte tolka ord, man skall begripa dem. Man skall endast tolka ord om man försöker inse någons avsikt med något, men man skall inte förväxla någons ord och begrepp med sina egna.
En sak som sällan inträffar är att debattörer eller språkanvändare börjar tvista om själva beteckningen för en viss sak och vilket innehåll som det är berättigat att tilldela tecknet för saken. Det borde man göra, inte därför att jag tror att det finns någon som förfogar över ett slutgiltigt facit, men för att jag tror att detta är vad som gör att ett förstånd som talar till ett annat kan begripa vad det andra menar med sina ord, istället för att tolka och tillgissa sig det med hjälp av ytterligare andra åtföljande och oprecist angivna ord.
Jag vill framhålla värdet av ett facit och jag vill vidare hävda att det närmaste man kan komma det är om man tar sin tillflykt till det allmängiltiga, vilket en ordbok upplyser en om. I den framhålles ju ordförklaringar som nödtvunget är allmänt giltiga. I någon mening är ordet en allmän angelägenhet och därför verkar en ordbok vara en lösning som är tämligen antaglig (om än jag har en väsentlig invändning som jag tidigare redogjorde för angående insikten om vad som är morfem i ett sammansatt ord, som dessvärre ordböcker frångår emedan folket har den avgörande ”makten” om definitionen).
När jag skriver att ett ord är allmän sak menar jag, att jag icke bör tilldela ord vilka betydelser som helst när jag skriver och därigenom misslyckas med att göra mig förstådd. Då vore det lika gott att tiga. Om jag skriver att läsaren är en ”fåne” och därefter endast inom mig, genom ett reservatio mentalis, urskuldar mig med att jag definierar ”fåne” som ”en ärevördig del av en framstående läsekrets”, skulle han eller hon inte bli hjälpt därav och det hela skulle leda till ett språkligt trassel. Ett ord betyder inte vad jag vill att det skall betyda. Man kan visserligen lära sig ett helt nytt språk, men om varje individ hade sitt eget unika språk tankemässigt (ty att det skulle inträffa någon annanstans än i tanken vore inte möjligt), skulle det bli en avgörande utmaning att tala med olika individer.
Slutsatsen som jag närmar mig är att man måste medge att man är underkastad, åtminstone i någon utsträckning, en språklig konvention om än även denna konvention eventuellt vid närmare granskning, när man definierar ett ord, kan synas oklar. Problemet är inte att det finns en konvention (det kan vara ett problem), snarare är problemet att denna konvention alltför ofta just är underförstådd, genom hänsyn till personliga idiolekter (eller något) vilket innebär att det ena förståndet endast har en aning om vad det andra menar med ett ord. Språkanvändare använder ord men sällan är varje ord medvetet insett och tydligt avgränsat. Just därför vore det av odiskutabelt värde att erkänna en högsta auktoritativ källa för ordens innehåll och underkasta sig den genom att medvetet inse ords betydelser. Varje avsteg från denna källa skulle vara ett gediget språkmissbruk.
xxxxx