Språk, förståelse och begreppsbildning

Jag skriver för att diskutera eller debattera ämnen jag tycker är intressanta, samt försöker påtala missuppfattningar jag ser andra göra.
Diskussioner och debatter vinner på att fler deltager i dessa.
Man kan vara inklusiv i sitt språk.
Ni väljer att vara exkluderande, vilket är er ensak. Men diskussionen vinner inte på det.

Här gör du alltså ett antagande om att språk nödvändigtvis behöver innefatta "ord" och att ett rikt ordförråd skulle skapa klarhet och insikt. Det är som påstå att om jag köper många verktyg så är jag automatiskt en duktig hantverkare. Så är det naturligtvis inte. Det ordlösa utbytet är oftast mer djupgående än det ordsmattrande utbytet.


Vem skulle stå för denna "språkvård"?

Soppan kan ju vara både "klar" och "färdig", när den väl är tillagad.


På vilket sätt uppnår du "själsligt utbyte" genom "separation"?



På vilket sätt har "världsuppfattning" med språk att göra och hur går det att avgöra vad som är "rättvisande" utan att föra ett filosofiskt samtal? Om det är det senare så är ju tråden i fel forum.

Det bådar gott och jag ser att du hunnit skriva en hel del sedan jag var inne sist. Jag ska i mån av tid engagera mig i ämnet. Men jag inser redan nu att jag kommer att ligga efter ganska snabbt i mina repliker.



Det är inte en fråga om att jag vill göra det. Om språket vore helt individuellt skulle envar kunna lägga vilken betydelse som helst i vilket ord som helst. Eftersom detta inte är fallet är språket inte blott individuellt. När Alice i Underlandet mötte Humty Dumty påstod han att ord betyder vad helst han vill att orden ska betyda. Det menar jag är oriktigt. Jag hävdar dock inte heller att ordet helt och hållet är en ”kollektiv egendom”, som du översätter min mening som, utan språket är i gränslandet där emellan. Det är både privat och allmänt. På vilket sätt menar du att språket skulle vara något endast individuellt? Jag kan inte se att du menar detta då du väldigt ofta hänvisar till Svenska akademiens språkforskning (observera att det finns fler etymologiska källor än deras).


Vad lägger du då uti konvention? Låt säga att både du och jag använder SAOB eller SAOL som källa till ordens innebörder (eller Norstedts), då har vi, vad jag menar, uppnått kravet på vad en konvention är. Men vanligen handlar sådan sammanställning om hur orden används (SAOL, Norstedts). Jag skulle emellertid inte förespråka en diktatorisk hållning, då personer ofta begriper saker på sina personliga sätt vilket har ett värde ifråga om utveckling och kreativitet. Jag skulle heller inte förespråka språklig anarki, som om ordförståelse är den lättaste av saker. Som du förstår intar jag inte i denna fråga någon extremposition utan en mellanståndpunkt. Jag hinner säkert gå in djupare på orsakerna till det. Men en orsak till att jag frångått den extrema hållningen är att det är dysfunktionellt att tro att alla lägger exakt samma innebörder i orden som jag själv. Konsekvensen av det är att man börja "lägga ord i andras munnar". Märker du inte av en sådan tendens själv, du som hela tiden lägger dig i hur andra använder språket, gode vän?


Detta har jag svårt att förstå. Jag tycker att det är svårt att uppriktigt mena att om majoriteten människor använder ett ord på ett visst sätt, så missbrukas ordet. Jag kan mycket väl inta en sådan hållning men inte under vilka omständigheter som helst och "rakt av". Den (majoriteten) skulle (teoretiskt) kunna använda ett ord som skiljer sig från dess ursprungliga betydelse vilket händer hela tiden på det sättet att ord får ny innebörd allt eftersom, men varför skulle detta helt sonika vara språkmissbruk?

Missbruk vore det enligt min mening om majoriteten medvetet (eller omedvetet) skapade ord innehållandes s k övertalningsdefinitioner. Det finns säkert fler kriterier på vad som skulle kunna innefatta språkmissbruk men detta vore bedrägligt fifflande.

http://en.wikipedia.org/wiki/Persuasive_definition

Vad gäller t ex ordet ”billig” har det idag i vissa sammanhang en negativ innebörd (t ex ”det där var ett billigt knep”) medan det för hundra år sedan hade en positiv innebörd, då det betydde något rättrådigt (se t ex SAOB). Detta ser jag inte som väldigt problematiskt då språk är underkastat förändringens lagar men väl en smula förvirrande och man kan fundera på hur det gick till.


Kan du säga vad som karakteriserar god språkanvändning, enligt dig? Varför (om det nu är så) är den etymologiska betydelsen av sådan vikt? Vad får dig att mena eller anta (om du nu menar eller antar det) att den ursprungliga betydelsen inte blott var en gammal vedertagen (konventionell) betydelse? På vilket vis är språk endast individuellt? Varför innebär inte ändrad språkanvändning i det allmänna språkbruket inte blott en ny konvention att förhålla sig till?


Så du är emot homonymer? Om så, varför det? Vad spelar det för roll om ”klar” också betyder ”färdig” gode vän?


Går det att förtydliga frågan? Jag förmår inte svara p g a att jag inte förstår den.

På vilket vis menar du att "vi" är exkluderande? Det finns alla möjligheter att delta, men jag skapade huvudinlägget med anledning av den förfrågan jag fick av min meningsmotståndare Mattias. Jag kan dock på förhand säga att jag inte tänker prioritera enfaldiga kommentarer eller personer som inte strävar efter att förstå utan medvetet missförstå. Avsikterna framgår ganska snabbt. Så, är det oklarheter någonstans, vänligen fråga.

Hur tolkar du ursprunglig och hur tolkar du att etymologi en gång betydde vetskap (eller läran) om sanning? Var det en upphovsman eller en gammal betydelse (den äldst spårade), ifråga om hur orden användes?

Vill du mena att du diskuterar för diskussionens skull?

mvh
Mattias

Ert språk är exkluderande då det är mycket svårgenomträngligt. Detta är ironiskt då tråden delvis handlar om förståelse.
En oklarhet är t.e.x. vad är frågeställningen i tråden.
Jag lämnar nu tråden som aktiv deltagare men kommer att följa den för att se om ni kommer fram till något spännande.

Nej. Jag förstår inte hur du kan göra den tolkningen.

Jag diskuterar tal- och skriftspråk här och dessa utgörs av ord med tillhörande underliggande begrepp. Och visst skapar ett rikt ordförråd en klarhet och insikt, om detta råder det ingen tvivel om - ju rikare ens ordförråd är ju mer kan man se utav dess rikedom. Nu ser jag inte ord som verktyg utan som skapelser hanterade av ens mentala händer som berikar ens världsuppfattning. Och ju fler av dom du har ju tydligare blir ditt sinne.

Vem som helst som kan urskilja språklig inveckling.

Men det har ingenting med att göra med det att använda uttrycket "klar" då man menar att soppan är "färdig".

Jag har aldrig påstått att det uppnås genom separation - men till skillnad från ett upplösningstillstånd så bibehålls den kanal med vilket själsligt utbyte kan uppnås vid separation.

Hela ens världsuppfattning utgörs av ordens begrepp - det är genom ordet "tavla" du begriper att det hänger ett par tavlor i korridoren du passerar igenom när du omedvetet och medvetet identifierar dem i din världsåskådning och medvetenhet då du lokaliserar dig i verkligheten. Vad har då ett realistiskt samtal eller en diskussion om hur språket är rättvisande eller inte i förhållande till verkligheten med kärleken till visdom och filosofi att göra?

Givetvis kan man diskutera hur språket är funtat i ett språkforum - allt annat vore idioti. Och vad som är rättvisande avgör du själv genom att se inåt med hjälp av din insiktsförmåga för att begripa hur du själv begriper de begrepp med vilka du begriper din omvärld på såväl ett omedvetet som medvetet "plan" och hur dessa begrepp i verkligheten är utformade.

mvh
Mattias

Om man vill kommunicera med andra gäller det att använda ord som de förstår. Det finns inget självändamål i att excellera med ord som inte träffar målet.



Vad menar du med "språklig inveckling"? I min värld är "språklig inveckling" att använda sig av ord som man egentligen inte förstår eller som mottagaren inte förstår. Det går inte att prata sig ur en situation om den man talar till inte förstår innebörden.



Inget av dessa ord är entydiga begrepp. En soppa kan vara klar genom att inte vara grumlig. I startramsan "klara, färdiga, gå" finns en definition på skillnaden. Klara (förbered dig), färdiga (stridsberedd), gå (starta). Ingredienserna finns och vi är klara för att påbörja soppkoket, ingredienserna är nedlagda och temperaturen är rätt varvid soppkoket är färdigt för för tillagning och slutligen är soppan tillagad och redo för inmundigande.



Att göra en tavla är något helt annat än konst på väggarna.



De flesta samtal använder språket som ett verktyg och är inte inriktat på att göra några andra bedömningar. Ett filosofiskt samtal handlar däremot om föreställningar, bedömningar och analyser, inte sällan av metakaraktär.


Visst, men språkfilosofi gör sig bättre i ett filosofiskt forum.

Det jag menar med specialiserade ord är ord som inte kan tolkas utifrån de ingående leden i olika (sammansatta) ord. Stundvis har orden helt tappat kontakten med innebörden i dessa. Det finns en uppsjö av sammansatta ord med specialiserade betydelser. Två enkla exempel: skrivbord (ej nödvändigt att det är ett bord på vilket man brukar ägna sig åt skrivande), ordförande (ej den som för ordet utan snarast fördelar ordet eller har sista ordet. Det går kanske att invända här att man menar att denne för vidare ordet till andra), man kan vidare fråga sig om demokrati också tappat innebörden med de ingående orden m.m. Ofta är det vitalt att lägga till indirekt eller representativ demokrati snarare än endast demokrati. Det här var ord jag kom på just nu.

Det hela kan tyckas vara trivialt men jag hävdar att man rent principiellt borde få vägledning om innebörden av betydelsen av (det sammansatta) ordet genom dess ingående led eller morfem (både för att undvika språkmissbruk och för att hålla begreppen levande). Om inte, så kallas ordet ”specialiserat”. Jag upplever generellt specialiserade betydelser som ”döda begrepp”. Men eftersom språket oftast mer syftar till att vara funktionellt (ändamålsenligt) är det inget jag går runt och opponerar mig mot dagligen.


Detta vet jag inte. Men det kan stämma, det du skriver. Dock kan ju ett ord med olika stavning uttalas lika.


Jaha, då förstår jag varför du inte vill använda ordet analys utan snarare ordet separation.

Okej. Jag har inte gjort anspråk på att skriva någon lättuggad expressen-artikel utan mycket riktigt kräver texten och innebörden lite mer av läsaren. Huruvida detta är "ironiskt" vet jag inte, men jag kan instämma i att tråden mer är av språkfilosofisk karaktär då den till stor del berör begreppsbildning. Språket är dock väldigt inblandat i denna process. Om en moderator väljer att flytta huvudinlägget till filosofi är det mig rätt så egalt. Men som sagt, alla är välkomna, som har goda avsikter.