Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Det som fick mig att alltmer börja luta åt att Bergwall faktiskt var oskyldig var paradoxalt nog den intervju jag gjorde med åklagaren i målet, Christer van der Kwast. Han sa något i stil med att, du kan ju tänka dig vilken uppförsbacke jag hade när jag kom med fall där vi inte hade något lik och ett erkännande från en person som var inlåst på ett mentalsjukhus. Ja, det kunde jag tänka mig. Därtill kan läggas – och utan teknisk bevisning.

Utan att ha hunnit läsa färdigt hela boken vill jag uppmana alla att läsa den. Det handlar om vad som låg bakom en av Sveriges största rättsskandaler och inte minst, vad som kan hända bakom stängslen och murarna på den hårdaste mest slutna formen av mentalsjukhus vi har i landet – där människor är inlåsta på obestämd obegränsad tid. Vad som kan hända när ett antal psykologer och psykiatriker får för sig att man kan frambringa "förträngda minnen". Och där de är så säkra på sina teser att när Bergwalls mentalt friska syskon påvisar klara fakta som visar på motsatsen till vad Bergwall berättar om sin barndom, så förklarar man det med att dessa syskon har trängt bort dessa hemska minnen. Och därmed kan Bergwall dömas.
Tanken att själv befinna sig i en domstol eller som dömd på en rättspsykiatrisk klinik, avseende något brott, där flera ögonvittnen samstämmigt klart och tydligt påvisar att det som läggs fram är en omöjlighet – men där deras vittnesmål förklaras med att de har bortträngda minnen – den tanken är mer än skrämmande.