Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Du borde hålla dig för god för att lansera den gamla uttjatade halmgubben: "Jag tror inte att alla är sammanslutna i en massiv konspiration". Vem tror det?


"Sakine och Dilsa har en släng av kurdisk etnocentrism, men är i det avseendet mindre jobbiga än vänsterkurder som Nujen"... jaha och?

Mot bakgrund av att det är utomordentligt sällsynt, att en jude "[kräver] invandringsstopp" (till något annat land än Israel) - jag har faktiskt aldrig hört talats om att det inträffat... och jag misstänker att denne isf skulle bli persona non grata hos landets ledande judar - så förstår jag inte varför Paulina Neuding borde kräva det?

Sammanfattningsvis har jag aldrig sett kvartetten Teodorescu-Madon-Neuding-Demirbag Sten plus Cwejman argumentera för något annat än sådant, som är till fördel för dem själva och/eller deras egen folkgrupp alt. till fördel för dem själva och/eller invandrare UNS.

Du kan välja att tro, att detta inte beror på någon spontant nedlåtande, von oben attityd hos dem ... utan att det uteslutande beror på högstämda liberala principer, som bara s.a.s. av en ren händelse råkar vara till fördel för dem själva - och till nackdel för Sverige och (de etniska) svenskarna.

Halmgubbe? Vad är det du tror på då, om inte just det? Jag har aldrig noterat en tillstymmelse till benefit of the doubt i dina inlägg, det handlar konsekvent om att tro det sämsta om alla aktörer, oavsett om det gäller sagda liberaler, eller moderater, eller verklighetsförankrade debattörer som t.ex. Westerholm. Du hittar alltid sätt att såga allt. Nyanserar man det minsta eller anför andra tänkbara förklaringsmodeller kommer en lång, dryg, indignerad och besserwissrig replik vars andemening är "Hmpf! Hur understår du dig att inte tro det sämsta om alla och till råga på allt tro annorlunda än jag?"

Och precis det.

OK, vi säger att Neuding är ZOG-anstruken då. Bättre? Men jag läser fortfarande inte hennes ledare som uppfordrande. Jag läser den som att hon som i så många tidigare texter vill peka på hyckleri och inkonsekvens och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Detta är hennes stående pet peeve. Folk som säger en sak men tycker något annat. Folk som har dubbla måttstockar och tycker att visst hat är fint och annat är fult. Folk som röstar på en politik men sedan protesterar när den knackar på den egna dörren. Folk som vurmar för en generös invandringspolitik för att positionera sig socialt, men sedan hänfaller i white flight i skarpt läge.

Hon vill ha sagt att alla gnäller om integrationen men ingen gör något för att förbättra den utan förväntar sig att mamma staten ska sköta det genom politik. Hon har helt rätt i att alla utom de som röstade på SvP har lagt sina röster på partier som accepterar att de som fått uppehållstillstånd inte ska skickas ut igen. I konsekvensens namn bör alla utom SvP-väljare därför göra sitt för att underlätta integrationen om man månar om integrationen och sammanhållningen. Hon säger inte "det här måste ni göra". Hon säger "det här är vad ni skulle göra om ni levde som ni röstade". Jag håller med om det mesta hon säger, men vet också att allt det där aldrig kommer att hända och att texten därför är ett kvitto på att dagens asylpolitik är ohållbar. Det står varje läsare fritt att dra samma, eller en annan, slutsats.

Jaså. Det hade annars varit det enklaste i världen för Teodorescu att ansluta sig till de "rasifierade" som kräver särbehandling för invandrare eller radikalfeministerna som kräver detsamma för kvinnor. Men istället är det hon som invandrarkvinna som tar fajten mot detta, medan motståndarna ofta är oikofoba etniska svenskar som kräver motsatsen. Inte sällan är sagda kvartett de enda vettiga i rummet mot en armé av svenskar och nysvenskar med vänsteragenda.

Ja, det kan jag sannerligen välja.

Man behöver inte nyansera varför judarna vill störta det svenska folkhemmet i ett multietniskt kaos, såvida man inte är jude själv då förstås.

Jaha. Läst Ilan Sadé? Tycker Tino Sanandaji och Özz Nujen lika om invandring för att båda är kurder? Det finns personer med judisk bakgrund som är besatta av massinvandring och andra som inte är det. Det finns inget särskilt chip som opereras in i alla med en viss bakgrund så att de programmeras att ha identiska åsikter.

Nyckelordet är tacksamhet.

Det jag kräver av Adam, Alice, Sakine, Paula och Dilsa i deras texter är det ordet - och ett synliggörande av svensk etnicitet som ett fullvärdigt subjekt i mångkulturen. Inte bara som stumma scenarbetare i kulisserna som gör det möjligt för deras etniciteter att förverkliga sina självbejakande drömmar i strålkastarskenet.

Det kan låta patetiskt att ställa ultimatum och är väl det också - men det är känslomässigt, sentimentalt, hjärtnupet tvingande. Det är en teatral gest som kan uppfattas som svag och vädjande, men som har en uppfordrande underton för framtiden.

Vi vet ju att de vet. De vet alla precis vad det är att tillhöra en gemenskap bortom medborgarskapets, att ha ett sammanhang, en tradition, en trygghet och kontinuitet som sträcker sig bakåt och framåt i tiden, över individen från den föregående generationen till den efterföljande.

Vi vet att de vet vad det är de unnar sig själva och därmed vad som missunnas oss när vår grupp "problematiseras" och dekonstrueras. Vi vet genom deras tystnad att de inte återgäldar skyddsinstinkt och omsorg med samma mynt, fastän tacksamhetsskulden är odiskutabel.

Sanktionen för denna underlåtenhetssynd? Hur möta den kyliga själviskheten från dem som har plattformen och insikten men saknar skyddsinstinkten och välviljan?

Tja, till att börja med känner jag mer sympati med den blinda, vanvettigt rotlösa ilskan hos rasifierade som Athena och stenkastarna i förorterna. På ett sätt är de liksom svenska folket också globalismens olycksbarn, som vilsna söker en tillhörighet. Och deras opinionsbildande funktion är - även om den fungerar genom omvänd psykologi - värdefullare än den lågmälda marginalanteckningen på svd.se.

Den oempatiskt klättrande liberalen som profiterar på det nya hemlandets olycka visar sig däremot som en sann ovän, oavsett verserat tonfall.

Men tacksamhet är ett farligt koncept - det kan uppfattas som att väcka den björn som sover, även om det är moraliskt rätt. Å andra sidan kan även den spelade tacksamheten vara opportun om nalle ändå håller på att vakna av stöket i idet.

Tacksamhetsvinkeln är svårsåld, i synnerhet då det enl MV-källa är en väldigt spridd myt bland invällare att FN bekostar hela kalaset medan Sverige inte lägger ett öre, och att bristen på lyx på asylboendena är en konsekvens av att vi har snikat och behållit mellanskillnaden från FN-pengaregnet. Madon och kompani vet bättre, dock.

Jag tycker det är ganska talande att de flesta liberala debattörer, med icke-svensk bakgrund, har osvenskheten som en överbryggande gemenskap. Till exempel i 'De Obekväma' som gick på svt när Alice besöker Cwejman och de myser ihop i soffan med ett glas vin och pasta. Alice säger något i stil med, "vi har ju ungefär samma bakgrund du och jag". Vilket är ganska talande för hur de uppfattar sig själva i förhållande till nationen Sverige och svenskarna. Hade de brunnit för något form av rättvisa hade de ju inte haft några problem med att låta Sverige bestå i sin ursprungliga form med en etnisk homogen majoritet. Men istället ska det lättas på arbetsmarknadslagar för att "öppna upp samhället" osv. Varför, varför!? De vill ha kaos och osäkerhet eftersom det är det de känner inombords och kan inte - ogina jävlar som de är - låta oss svenskar behålla vårt stabila urhem.

Sade är väl ganska perifer? Han fick vara med i Danmarks röst.

Vad hjälper tacksamhet för den som blir bestulen?

Det som dessa invandrare ska göra är att be om ursäkt. Be om förlåtelse, på knä, för att de fortsätter att skriva skit i sina tidningar, för att de fortsätter att hålla i gång en abnorm förvandling av svenskarnas arvsrätt, de stödjer en regelrätt stöld av svenskarnas land och framtid. De är alla medbrottslingar till detta, och de vet precis vad de gör.

Dessa människor saknar fundamentala egenskaper som empati, förståelse, heder och respekt. Och jag drar mig inte för att hävda att de alla innerst inne drivs av klanmentalitet och förakt för svenskarna. Det kan inte vara på något annat sätt. Deras förrädiska ord och handlingar avslöjar deras natur.

Varje kurd är inte identisk i syfte eller ens intressegemenskap. Vad de däremot alla har är insikten om vad det innebär att kallas bergsturk.

Om du har en jamsig och gråtmild svenne som Staffan Heimerson som drömmer om en värld där inga blonda, blåögda barn finns, eftersom det måste vara ett kvitto på toleransens seger - ja, då är det kanske fråga om aningslöshet. Etnicitet och nationalism är ju förutsättningen för etnisk rensning och nazism, eller hur?

Men om du har en turkisk kurd eller polsk jude som fick en fristad i det sällsynt homogena och fredliga Sverige just för att deras etnicitet förföljdes i Turkiet respektive Polen - hur är det då moraliskt försvarbart att tyst åse eller medverka till att svenskarna utsätts för samma förnekelse?

Dessa grupper har ett moraliskt ansvar och ett etniskt alibi att påtala mångkulturexperimentets orimliga konsekvenser för värdbefolkningen.

För att ta ett konkret exempel som varit uppe tidigare: Adam Cwejman hade i den här tråden inga problem att tillstå att det faktiskt finns etniska svenskar. Vad han däremot menade var att han själv inte ville etnifiera politiken, att det inte "intresserade" honom.

Men - varför sedan göra ett utspel om att det finns miljöer i Sverige där judar och muslimer inte kan "leva utan att trakasseras eller förlöjligas"? Varför är mångkulturens friktion då plötsligt intressant att etnifiera?

Hade det inte varit klädsamt att i samma andetag påpeka att etniska svenskar också råkar illa ut i dagens Sverige, just för att de är etniska svenskar?

Är det inte helt jävla förkastligt att inte göra det?

Jag har inte påstått att Sadé är representativ. Poängen var mer att inte alla med judisk bakgrund nödvändigtvis behöver vara med på tikkun olam-tåget ('laga världen' genom att fösa alla folkslag samman, vilket är en tolkning som vissa gjort).

Självklart finns det en gemenskap i utanförskapet med inslag av avundsjuka och skadeglädje gentemot majoriteten. Samma återfinns i HBTQ-kretsar. De upplever sig utanför och vill därför förstöra för alla som är innanför. Men å andra sidan är det knappast Teodorescu och Cwejman som drivit fram utvecklingen, de var knappt födda när Westerberg och Leissner härjade för att krossa monokulturen och bana väg för kaoset med machete. Att Madon/Teodorescu/Cwejman tackar och tar emot är förståeligt, därför har jag på ett sätt lättare att hantera dem än de etniskt svenska kaospionjärerna inom 80-talets FP, 90-talets MUF osv. Där finns inte så många andra förklaringar att tillgå än, tja, liberal dogmatism och/eller självspäkning.

Ja, tacksamhet saknas. Liksom erkännande eller hänsyn. Deras självklara, anspråksfulla, nedlåtande von oben attityd är prövande (för att uttrycka sig milt).

A propos björnen som sover... Vet du (eller någon annan) om Kipling verkligen har skrivit dikten som handlar om, when the saxons began to hate ... eller om det kanske är en senare (samtida?) dikt skriven i Kiplings stil? Jag kan inte hitta den på nagra sajter med en sammanställning av hans dikter - men det är möjligt att jag missat något.

THE WRATH OF THE AWAKENED SAXON

by Rudyard Kipling

It was not part of their blood,
It came to them very late,
With long arrears to make good,
When the Saxon began to hate.

They were not easily moved,
They were icy -- willing to wait
Till every count should be proved,
Ere the Saxon began to hate.

Their voices were even and low.
Their eyes were level and straight.
There was neither sign nor show
When the Saxon began to hate.

It was not preached to the crowd.
It was not taught by the state.
No man spoke it aloud
When the Saxon began to hate.

It was not suddently bred.
It will not swiftly abate.
Through the chilled years ahead,
When Time shall count from the date
That the Saxon began to hate.

Sök på the "The Beginnings" eller "A Diversity of Creatures" (samling) så kommer det nog upp något.