Fri vilja - samlingstråd

Du talar om att detta sker utan händelse (orsak?). Detta stämmer inte då allt existerar i en verklighet av orsak och verkan. Problemet är bara att orsaken är svår att se (p.g.a. kaos, tänk "fjärilseffekten"), därav illusionen av separation och kontroll. Det handlar inte om att du kommer fram till att åsikten inte är korrekt, det handlar bara om en slags fördröjning i medvetandet.

Detta är en vanligt förekommande idé inom den post-kristna västvärlden. Som jag tidigare nämnt grundar sig alltså dessa idéer i de kristna tankarna om en själ som existerar som en separat agent utanför naturen. Detta leder till känslor av att man är en främling, vilse i en fientlig natur. Detta är någonting som inte har med verkligheten att göra; Vi är en del av naturen. Om människan är krona så är resten av naturen klave; Om träd är krona så är resten av naturen inkl. människan klave; Allt vi ser som enskilda ting existerar endast tack vare att alla andra ting existerar, de är alltså en del av samma helhet. Ting existerar i språket, inte i naturen.

Som du själv skriver uppstår tankarna spontant, vilket gör att du besvarar din första fråga:

Som du själv insett uppstår dina tankar spontant, precis som dina hjärtslag och dina andetag. Det existerar inget separat du utanför naturen som kan eller behöver framkalla någonting. Känslan av att ständigt behöva framkalla rationella tankar och beteenden leder till en enorm stress just för att det uppstår en konflikt. Det existerar inte någon separation mellan tanken och tänkaren; Tänkaren är tanken. När tanken försöker identifiera sig själv, när tänderna försöker bita sig själva, när handen försöker greppa sig själv, då uppstår förvirring och huvudvärk.

Bestämmer du dig för att andas och för att bilda röda blodkroppar? Bestämmer du dig för att producera insulin? Nej. Bestämmer du dig för att tänka eller agera? Nej. Om ja, vem är det som bestämmer sig för att tänka? Vem är du, om inte den tanke och känsla som uppstår som helheten av din upplevelse just precis nu? Vi tänker och vi agerar, men vi behöver inte tänka och agera utifrån, det sker spontant; Naturen sker spontant, och du är en del av naturen, alltså sker du spontant.

Att inse detta på djupet är att släppa taget, att bli medveten om nuet, och att nå det tillstånd som kallas nirvana (buddhism), satori (zen), moksha (hinduism) eller upplysthet (generellt). När det illusoriska egot inser dess faktiska natur så upphör konflikten mellan egot och det som sker spontant, och egot tillåts ske spontant (som det ju redan gör), utan konflikt. Detta leder till att de fundamentala känslorna av separation, lidande och ångest upphör, men det kan också leda till en viss förvirring, då individen tvingas anpassa sig till den nya världsbilden. Man måste anpassa sig till verkligheten så som den är, snarare än hur man intalat sig själv att den är. Rättare sagt, man måste anpassa sig till att världen inte är beskaffad så som man intelat sig själv att den är, hur verkligheten faktiskt är kan vi nog inte veta. Att förstå vad allt detta är, är inte nödvändigtvis en möjlighet för oss, ungefär som att det inte är möjligt för en fjäril att förstå hur man krypterar en hårddisk.

Detta med att släppa taget är för övrigt vad reinkarnation handlar om, inom de flesta religioner som talar om ett sådant fenomen. Det handlar inte om att ens personlighet och medvetande förs över till en igelkotte eller en sten efter döden; Det handlar om egots ständiga återfödelse, om att illusionen av ett separerat jag är svår att se igenom. Anledningen till att det är så svårt att genomskåda illusionen är att det inte är någonting man kan göra med egot eller med en känsla av att agera fritt, för varje känsla av bestämd handling och tanke är ju ett sätt för egot att stärka sitt grepp om tillvaron. Därför ses det ofta som en långsam process. I Sverige och i övriga västvärlden har vi ingen utbredd kultur som berör denna process, men många genomgår den ändå. Nyfikenhet och vilja att ifrågasätta allt är vad som leder många in i processen, som till slut kulminerar i vad som ofta kallas "religiösa" upplevelser. Upplevelsen är dock ingenting som är unikt för religiösa individer, utan den går att nå genom meditation och djup självreflektion, ibland med hjälp av fasta eller psykedeliska substanser, men detta är inga nödvändigheter.

Jag känner igen mig i det du beskriver, men det är inte någonting jag upplever längre. Det du talar om är spänningen som uppstår när egot ständigt försöker hävda sig; Illusionen vill visa sig stark, och därför uppstår förvirring, och i slutändan en existentiell ångest.

Han har ju fortfarande fri vilja. Han har fått ett nekande, 3 nekande brukar man tala om i försäljningsvärlden, eftersom det första nekandet kan vara en slags inre stress eller ett medärvt beteende, ett impulssvar. Det andra nekandet kan vara en slags ovilja att förändra sitt beslut när man en gång sagt nej, man vill inte tappa ansiktet i att man impulsivt sa nej trots att det efter en stunds samtal låter intressant.

I fallet du beskriver har fortfarande personen fri vilja att fortsätta diskutera, trots ett nekande svar.
Fri vilja har han/hon också att stjäla pengarna, eller att fundera på det även om det skulle vara klanderligt så människan har ju fortfarande fri vilja, inom vissa ramar då den andra personens fria vilja gällande sin egen ekonomi givetvis är större, än den som frågar om tjänstens.

Andra exempel på detta skulle vara t.ex. om jag vill låna din bil. Jag har en fri vilja, så jag kan fråga om jag får låna den och förmodligen får jag också det om jag har körkort och du själv inte behöver den, om du själv däremot ska till jobbet kan jag inte förvänta mig att min vilja går före din vilja, gällande dina ting.

Däremot skulle man kunna säga att en god fri vilja nästan alltid går före en fri vilja av ondo, jag vill låna en cykel, min vän hade tänkt låna samma cykel och stjäla den. Förmodligen blir det jag som får låna cykeln, eftersom min inre vilja är av godo, medans den andra personens vilja är av ondo. Inte i alla exempel men förmodligen oftast.

Nej mitt bevis håller.

Vad du pratar om är en del felaktigheter; från din sida.

Jag tolkar ditt inlägg som att du personligen; alltid får din vilja igenom.

Eller ett slags system; där någon styr ditt och andra personers handlande.

Om nu personen säger nej tre gånger så håller inte ditt resonemang.

Hur vet du att det är du som får låna cykeln? Din vän får inte sin vilja igenom då.

Att allt som sker endast är resultaten utav tidigare händelser är något som jag nu förstår, något kan inte komma ur inget. Det finns dock vissa fall där jag inte är helt övertygad. När en ras som t.ex människor uppnått en hög nivå utav intelligens så bör regeln inte alltid gälla. Min kropp och intelligens är resultatet utav den tidigare nämnda regeln men när en hjärna har en sån förmåga som vår egna så bör våra tankar inte alltid dikteras utav den regeln. När man besitter förmågan att analysera, kritisera och filosofera så bör hjärnan även besitta förmågan att agera självständigt ifrån resten av naturen. Framför förmodligen inte det jag vill ha sagt på ett tydligt sätt och jag har säkert helt fel men det jag försöker få fram är att när något är tillräckligt smart så bör den eller det kunna agera utifrån sig själv utan tidigare anledning eller orsak.

Du skrev att mitt exempel på när mitt undermedvetna bestämt sig för något och när jag sedan gör det motsatta med motstånd från både kroppen och psyket var en konflikt mellan det undermedvetna och egot. Egot bör förlora i sådana situationer om jag förstått dig rätt, hur kommer det sig att det mitt undermedvetna först bestämt inte skedde? Det var först efter mitt 'ego' tänkt över det som jag agerat annorlunda.

Bör och bör. Det finns ingenting som tyder på att så skulle vara fallet. Det vi kallar analytisk förmåga och mänsklig intelligens är resultat av komplexa strukturer i hjärnan. Lyckas vi till exempel konstruera en artificiell intelligens med mänsklig eller övermänsklig intelligens så finns det ingen om helst anledning att tro att maskinen i fråga har givit upphov till en varelse med någon slags förmåga att agera fullkomligt oberoende av tidigare orsaker. Det skulle kräva att varelsen upphöra att existera, för så länge den existerar är den i kontakt med resten av naturen. Vad betyder det för övrigt, att agera oberoende av tidigare orsaker? Hur beskriver man ett sådant ting eller en sådan varelse utan fastna i paradoxer eller ett fortsatt oändligt hav av frågor?

Problemet verkar vara det dualistiska tankesättet som delvis grundar sig i språket vi använder oss av. Ett subjekt agerar på ett objekt; Subjekt och objekt är skilda ting. Men kom ihåg att detta är språkliga idéer, det är sätt för oss att abstrahera verkligheten. Abstraktioner är abstraktioner, och inte den faktiska verkligheten.

Jag kan ha nämnt det tidigare, men oavsett hur komplexa vi är, så är subjekt och objekt inte två fundamentalt skilda båtar i det hav vi kallar naturen. Subjekt och objekt är två vågor i havet, komplexa vågor, visst, men ändå vågor. Och hur kan en våg vibrera utan orsak och utan ett vibrerande fält eller medium (t.ex. vatten)? Det skulle i sådant fall vara en abstrakt våg, och abstrakta vågor är som abstrakta matematiska trianglar, de existerar bara som tankar.

Ett annat sätt att se på det är att tänka sig ett mynt. Ett mynt har två olika sidor. Sidorna är olika, men de är aspekter av en och samma sak. Du kan inte slipa bort den ena sidan av myntet utan att samtidigt slipa bort hela myntet. På samma sätt är alla ting och individer olika sidor av det mynt vi kallar naturen.

Den huvudsakliga frågan som måste ställas är alltså: "Vad är det som agerar?", eller "Vem är det som agerar?". Försök helt enkelt att finna en tänkare som tänker tankarna. Att börja tala om övernaturliga själar besvarar ingenting, och följer vi frågan tillräckligt långt så märker vi att det inte finns någon där. Inget ting, ingen entitet som är separerad från resten av naturen. Ingen våg skild från havet. Ingen tänkare som tänker. Vi finner spontana tankar och ett spontant beteende, som båda uppstår precis lika spontant och naturligt som våra hjärtslag. Jag upprepar mig, men repetition är förståelsens klister.

Känslan av separation som det dualistiska tankesättet ger upphov till är en stor bov, då den får oss att känna oss överlägsna och speciella. Den får oss att dela in oss i grupper med starka vi-och-dom-idéer. När två individer anser sig vara fundamentalt separerade från varandra, utanför naturen, då är det svårare att se ens egen inverkan på den andra individens liv och sätt. Att förstå att vi alla är aspekter av en och samma natur är grunden för genuina känslor av empati och samhörighet.

Till att börja med måste vi se egot och det undermedvetna som en och samma process. Hjärnan är så komplex, så låt oss av pedagogiska skäl förenkla det hela: Tänk dig en radio. Radions antenn är dess sinnesorgan, och till skillnad från de mänskliga sinnesorganen snappar antennen bara upp den elektromagnetiska strålningen vi kallar "radiovågor". Radion bearbetar den elektromagnetiska strålningen i sin omgivning, och omvandlar strålningen till musik. Musiken motsvarar en mänsklig tanke eller handling.

Från det att den elektromagnetiska strålningen når antennen tills musiken kommer ut, så har någonting hänt. Om vi vill så kan vi säga att radion har behandlat strålningen på flera olika sätt, i en rad olika interna processer, men hur vi än vänder och vrider på det så hänger alla dessa processer ihop med varandra. Vill vi göra det enkelt för oss så säger vi alltså att radion omvandlar radiovågor till musik. På samma sätt omvandlar människan sensoriska data till information, tankar, känslor och beteenden. Hur? Ingen aning; Jag kan inte beskriva de interna processerna i hjärnan. Däremot kan vi med säkerhet säga att "det undermedvetna" och "egot" är aspekter av en och samma process, eller två processer i en kedja av processer. Det är alltså inte så att "det undermedvetna" är ett subjekt som agerar på "egot" som ett skilt objekt. Kom ihåg att fundamentalt separata subjekt och objekt endast existerar i språket, inte i naturen.

Kontemplativ taoism, och Zen, är två tankesätt som behandlar verkligheten ur ett icke-dualistiskt perspektiv. Om du vill fortsätta söka information på egen hand, det vill säga.

Man har fri vilja när man insett att man har det. Med fri vilja betyder inte att man får allt man vill ha utan möjligheten att få allt man vill ha(det gäller bara att arbeta sig fram).

Det finns givetvis dem som inte har fri vilja, som dem som drivs utav tvångstankar eller andra psykologiska/neurologiska sjukdomar som påverkar kroppens rörelse, talet, hjärnan osv.
Vissa utav dessa är medfödda och man kan inget göra åt dem.
Men även dessa personer har ju fri vilja "annars" så att säga.

Sen när det kommer till dem allra hopplösaste situationer som om du bor i ett fattigt land och det är krig.
Även där har du fri vilja, du kan stanna kvar/fly/gömma dig/kämpa för en framtid i landet/kriget/situationen du är i.

Det går på så sätt att "bevisa" fri vilja på olika punkter.

Nej. Du måste skilja mellan att välja och att vilja. Man kan välja vad man vill, men inte välja vad man ska vilja.

Med vilja kommer olika val. För att uppnå din vilja måste du välja >.>

Man har ALLTID flera val för att göra det man vill.

Man kan se Viljan som en balansvåg och valen som olika vikter. Det som väger tyngst är det som kommer dominera.
Att människan operera utanför 'orsak och verkan', kausalitetskedjan, är någonting som du måste bevisa ifall du hävdar att fri vilja existerar.

Detta beror på i vilken typ av "fri vilja" vi talar om. Den universella fria viljan existerar inte, allt är förutsägbart utifrån en(utan dem olika) naturvetenskapligt synpunkt.
Vi kommer således veta vad som händer om vi gör si eller så. Utav erfarenhet, men det ger oss även möjligheten att göra på ett annat sätt. Den enas ofri vilja ger den andre olika val därav fri vilja.

Tills vi har ett beslut, inom oss omedvetet eller medvetet finns en fri vilja. Men bestämmer man sig för att göra ditt eller datt(känslomässigt eller moraliskt) så har man gått en väg som kan vara förutbestämd beroende på vilka val man gör så är inget förutbestämt.