Fri vilja - samlingstråd

Jag tycker att det borde ha framgått vid det här laget att jag inte förespråkar något kullkastande av praktisk organisering i linje med mänskligt psykologiskt och socialt funktionssätt. Den ordningen bör och kommer att fortbestå oavsett vad någon kommer fram till gällande fri vilja.

Av skäl jag angett ett antal gånger menar jag att fri vilja inte kan utvinnas i hur vi råkar vara konstituerade. Men vore det så att fri vilja fanns i våra funktioner så hade den egenskapen givetvis uppträtt gradvis.

Jag ställer som grundläggande krav på något för att kalla det fri vilja att detta något kan realisera ansvar för handlingar i en annan än instrumentell mening. Utan ett sådant rekvisit blir fri vilja fullkomligt innehållslöst. Du har aldrig utvecklat din inställning till detta. Vad skulle en meningsfull fri vilja vara som saknar egenskapen att kunna rendera genuint ansvar för handlingar?

Detta är den fria viljans kärna.

Dennett lämnar inte walkover på något, men du gör. Därför bemötte jag istället hans argument i en AV dessa frågor. I vilken hans uppfattning är uppenbart inkoherent. Han är i grunden lika god instrumentalist som jag, men bygger en genuint retributiv praktik på en konsekventialistisk grund vilket är dess motsats. Det vill säga rättfärdigar det (genuint och inte bara praktiskt) bakåtblickande synsättet med det framåtblickande. Har du någon lösning på dessa oförenligheter så är jag idel öra.

I vissa avseenden är jag mer enig med Dennett än jag trodde. I andra framhärdar han envist i orimliga och osympatiska ståndpunkter.

Ett exempel på det sistnämnda gäller den om moralisk (o)tur och fri vilja. Det vill säga tur eller otur med hur vi från början råkar konstitueras och sedan formas av miljön. Javisst, säger han, men när vi utvecklat våra förmågor så kan vi kompensera för sådant som oturligt nog ledde till brister. Nej, det hamnar i regress. Att ha förmågan att kompensera och så vidare är lika mycket som allt annat även det en fråga om hur vi råkar ha blivit konstituerade. Det är förmodligen just den med tur från början som råkar ha god förmåga att kompensera.

Han har ett gammalt exempel som är särskilt motbjudande och oinformerat. Livet är inget sprintlopp utan ett marathon. Skillnader i startvillkoren kommer i det långa loppet att jämnas ut, så constitutive luck är i sammanhanget irrelevant. Fallet är i själva verket det rakt motsatta, goda förutsättningar leder till självförstärkande goda spiraler och dåliga förutsättningar till självförstärkande negativa spiraler och skillnader förstärks.

Att han på sin naturalism bygger en så utmanande långtgående fri vilja verkar bero på att han menar att utan genuint moraliskt ansvar och utan möjlighet att faktiskt förtjäna straff och klander, så rasar hela den mänskliga civilisationen.

Vad är detta "genuina ansvar" som återstår när man har tagit bort alla de praktiska funktioner som ansvar fyller?
Det vill säga: om ansvar inte handlar om att människor reagerar på skäl, kritik, normer, förväntningar, beröm och klander, vad består det då ens i?

Jag tror att en stor del av oenigheten här beror på att du definierar fri vilja så starkt att den redan från början blir omöjlig att finna i en naturalistisk världsbild. Om fri vilja per definition måste innebära ett slags yttersta självskapelse som bryter kausala beroenden och samtidigt grundar genuint retributivt ansvar, då följer det nästan analytiskt att ingen sådan fri vilja existerar.

Varför ska fri vilja definieras utifrån en förmåga som ingen rimligen kan ha? Varför är det just ultimt ansvar som utgör dess kärna? En fråga jag ställt gång på gång utan tillfredsställande svar.
Den intressanta frågan är inte om någon är causa sui, utan om människor kan vara responsiva för skäl, lära av konsekvenser, förutse framtida utfall, ompröva sina motiv och reglera sitt beteende i ljuset av normer och argument. Det är dessa förmågor som gör skillnad mellan en vuxen människa, ett barn, en psykotisk person eller en termostat. Om dessa skillnader inte är relevanta för ansvarsbegreppet blir det svårt att se vad ansvar överhuvudtaget syftar på.

När det gäller moralisk tur håller jag med om hur självförstärkande sociala och psykologiska processer fungerar. Men jag tycker inte att regressinvändningen träffar så hårt som du påstår. Att förmågan att kompensera själv har orsaker visar inte att den saknar betydelse. Samma sak gäller intelligens, empati eller impulskontroll. Att dessa egenskaper ytterst har kausala förklaringar innebär inte att de upphör att vara just de egenskaper som förklarar varför vissa personer kan ta till sig kritik, ändra sitt beteende och fungera som ansvariga agenter.

Världen är orättvis. Människor har olika förutsättningar. Men det följer inte att ingen är ansvarig.

Jag tycker också att du läser in mer retributivism hos Dennett än vad som egentligen finns där. Hans projekt är inte att rädda föreställningen att människor förtjänar straff i någon metafysisk mening. Snarare försöker han visa att våra praktiker kring ansvar, beröm och klander kan vara legitima därför att de påverkar resonemangsvarelser som kan reagera på sådana praktiker. Det är i första hand en teori om vilka slags varelser vi är, inte om kosmiskt förtjänade belöningar och straff.

Om man däremot kräver att ansvar måste vara oberoende av konstitution, uppväxt, gener och miljö, då blir problemet inte bara att fri vilja försvinner. Då blir det svårt att se hur någon form av ansvar alls skulle kunna existera, eftersom varje egenskap som skulle kunna grunda ansvar också måste vara en del av personens konstitution.