Citat:
Jo denna modell kan hända kommer delvis till rätta med vissa konflikter mellan Bibeln och den traditionella kyrkliga 3-enigh.läran. En hel del problem återstår dock. Hursomhelst så kan jag tydligt
se här på din inledning att du har lite svårt att ta den traditionella kyrkliga 3-enigh.läran. Du säger att Fadern är är orsaken till andens och Sonens födelse. Du menar även att Fadern är Sonens Gud.
Jag är själv långt inne på samma spår, har visserligen en lite annan uppfattning om anden, men det kan sparas till ett senare tillfälle. Den synen på 3-enigh.läran som du presenterar här är inte riktigt i harmoni med kyrkans trosbekännelse. Jag anser att du i mångt och mycket har en poäng här, även om jag själv ej godtar 3-enigh. läran alls. Så i kyrkans mening är du en kättare, såsom jag själv är det. Men lite får man ta...
Men uppenbart är att du under dina studier har kommit till samma slutsats som jag: att Fadern är källan till Sonens existens, eftersom bibeln säger det rakt ut.
Håller även med om att Sonen är av Gudomlig natur, även om han ej är Guden, den Allsmäktige så är han dock en gud, om än underställd Fadern. Som du själv påpekar så kallar Sonen sin Fader "Den ende sanne Guden", vilket visar att Sonen erkänner Faderns överordnade ställning. Om du fortsätter att "reformera" 3-enigh.tanken vidare så märker du att du måste rensa och ändra detta i långa banor innan alla konflikter mellan denna bekännelse och och Bibeln är undanröjda.
se här på din inledning att du har lite svårt att ta den traditionella kyrkliga 3-enigh.läran. Du säger att Fadern är är orsaken till andens och Sonens födelse. Du menar även att Fadern är Sonens Gud.
Jag är själv långt inne på samma spår, har visserligen en lite annan uppfattning om anden, men det kan sparas till ett senare tillfälle. Den synen på 3-enigh.läran som du presenterar här är inte riktigt i harmoni med kyrkans trosbekännelse. Jag anser att du i mångt och mycket har en poäng här, även om jag själv ej godtar 3-enigh. läran alls. Så i kyrkans mening är du en kättare, såsom jag själv är det. Men lite får man ta...
Men uppenbart är att du under dina studier har kommit till samma slutsats som jag: att Fadern är källan till Sonens existens, eftersom bibeln säger det rakt ut.
Håller även med om att Sonen är av Gudomlig natur, även om han ej är Guden, den Allsmäktige så är han dock en gud, om än underställd Fadern. Som du själv påpekar så kallar Sonen sin Fader "Den ende sanne Guden", vilket visar att Sonen erkänner Faderns överordnade ställning. Om du fortsätter att "reformera" 3-enigh.tanken vidare så märker du att du måste rensa och ändra detta i långa banor innan alla konflikter mellan denna bekännelse och och Bibeln är undanröjda.
Jag förstår helt klart dina problem, jag ligger för tillfället närmast socinianismen och/eller arianismen - precis som ni JV gör - beroende på hur mycket man vill skilja dessa positioner åt. Men jag tycker ändå att man kan förklara treenigheten på det vis som jag gjort i "modellen" i TS utan att detta på något vis bryter mot den bibliska förkunnelsen - har du något emot modellen så kan du gärna förklara vad det är (efter den terminologi som erbjuds, eller om du hittar på en egen).
Kan du inte förklara felet med den "modellen" som ges i TS så är jag rädd att du skriver i fel tråd, då denna tråd har som syfte att visa ifall treenighetslära, så som denna återges i TS, är kompatibel med Bibeln eller inte.
Citat:
Varför anstränger du dig att överhuvudtaget försöka applicera denna ursprungligen hedniska idén till den kristna tron?Haha, vad som är poesi och inte ligger nog i betraktarens öga 
Men, jag hittade någon som skrev nästan precis det jag just försökte skriva, fast på ett mycket bättre sätt! Ur Byzantine Theology av John Meyendorff:
The Latin West adopted a different approach to Trinitarian theology, and the contrast has been well expressed by Theodore de Régnon: "Latin philosophy considers the nature in itself first and proceeds to the agent; Greek philosophy considers the agent first and passes through it to find the nature. The Latins think of personality as a mode of nature; the Greeks think of nature as the content of the person." Practically speaking, the difference of emphasis means that in both the lex orandi and the lex credendi of Byzantine Christianity the Trinity remains a primary and concrete experience; the unity of God’s nature was an article of faith coupled always with an insistence on the absolute unknowability of the divine essence. In the West, however, especially since the time of Augustine, the unity of the divine being served as the starting point of Trinitarian theology.
Vidare:
...personalistic emphasis appears in the Greek Fathers’ insistence on the "monarchy" of the Father. Contrary to the concept which prevails in the post-Augustinian West and in Latin Scholasticism, Greek theology attributes the origin of hypostatic ‘‘subsistence" to the hypostasis of the Father — not to the common essence. The Father is the "cause" (aitia) and the "principle" (archē) of the divine nature, which is in the Son and in the Spirit. What is even more striking is the fact that this "monarchy" of the Father is constantly used by the Cappadocian Fathers against those who accuse them of "tritheism": "God is one," writes Basil, "because the Father is one." And the same thought is found in Gregory of Nazianzus: "God is the common nature of the three, but the Father is their union [henōsis]"... By accepting Nicaea, the Cappadocian Fathers eliminated the ontological subordinationism of Origen and Arius, but they preserved indeed together with their understanding of hypostatic life, a Biblical and Orthodox subordinationism, maintaining the personal identity of the Father as the ultimate origin of all divine being and action: "The three [are] one God when contemplated together; each [is] God because [they are] consubstantial; the three [are] one God because of the monarchy [of the Father].
Men, jag hittade någon som skrev nästan precis det jag just försökte skriva, fast på ett mycket bättre sätt! Ur Byzantine Theology av John Meyendorff:
The Latin West adopted a different approach to Trinitarian theology, and the contrast has been well expressed by Theodore de Régnon: "Latin philosophy considers the nature in itself first and proceeds to the agent; Greek philosophy considers the agent first and passes through it to find the nature. The Latins think of personality as a mode of nature; the Greeks think of nature as the content of the person." Practically speaking, the difference of emphasis means that in both the lex orandi and the lex credendi of Byzantine Christianity the Trinity remains a primary and concrete experience; the unity of God’s nature was an article of faith coupled always with an insistence on the absolute unknowability of the divine essence. In the West, however, especially since the time of Augustine, the unity of the divine being served as the starting point of Trinitarian theology.
Vidare:
...personalistic emphasis appears in the Greek Fathers’ insistence on the "monarchy" of the Father. Contrary to the concept which prevails in the post-Augustinian West and in Latin Scholasticism, Greek theology attributes the origin of hypostatic ‘‘subsistence" to the hypostasis of the Father — not to the common essence. The Father is the "cause" (aitia) and the "principle" (archē) of the divine nature, which is in the Son and in the Spirit. What is even more striking is the fact that this "monarchy" of the Father is constantly used by the Cappadocian Fathers against those who accuse them of "tritheism": "God is one," writes Basil, "because the Father is one." And the same thought is found in Gregory of Nazianzus: "God is the common nature of the three, but the Father is their union [henōsis]"... By accepting Nicaea, the Cappadocian Fathers eliminated the ontological subordinationism of Origen and Arius, but they preserved indeed together with their understanding of hypostatic life, a Biblical and Orthodox subordinationism, maintaining the personal identity of the Father as the ultimate origin of all divine being and action: "The three [are] one God when contemplated together; each [is] God because [they are] consubstantial; the three [are] one God because of the monarchy [of the Father].
Jag kan dock se att du är en tänkare och har insett de uppenbara konflikterna mellan denna lära och Bibeln, kompatibilitetsproblem m.a.o. Som att försöka slå in en 4-kantig plugg i ett runt hål. Att göra det kan inte ge bevis för någonting. (möjligen att man är mycket stark).
Är övertygad att du själv har gjort just samma upptäckt. Men jag undrar bara: varför försöka rädda 3-enigh-läran överhuvudtaget?
Jag har ett förslag, pröva denna modell (som ett tanke-experiment):
1. Fadern är den Allsmäktige Guden, jämte honom finns det inte andra Gudar (med stort G).
2. Jesus är hans "Enfödde Son", är gudomlig till sin natur, en gud men ej jämlik med Fadern.
3. Helig ande som även kallas "Guds ande" är Faderns verksamma kraft (och därmed lika evig som Fadern) som Fadern använder för att genomföra sin vilja. Fadern har gett även Jesus möjlighet att använda denna kraft.
4. Fadern och Sonen verkar i enighet, i tanke, handling, och uppsåt.
Testa detta grundligt och förutsättningslöst, och berätta vad du tycker...
__________________
Senast redigerad av Megalit 2014-05-26 kl. 07:41.
Senast redigerad av Megalit 2014-05-26 kl. 07:41.
Citat:
Jo, jag ser att du har koll på vad saker och ting kallas Det skulle nog snarare kallas polylatri (medan monolatri är tillbedjan av en Gud). Polyteism är tron på flera gudar.
Fast tillber du en Gud men tror på flera är du en polyteist som utövar monolatri. Dvs du tror på flera gudar men anser att enbart en av dem är värdig att tillbe.
Fast tillber du en Gud men tror på flera är du en polyteist som utövar monolatri. Dvs du tror på flera gudar men anser att enbart en av dem är värdig att tillbe.
Min tanke beträffande Jesus är att han är av gudomlig natur. Därför i vissa översättningar översätts t.ex. Joh. 1: 1 :" ... Ordet var hos Gud och Ordet var en gud". eller: "... och gudomlig var Ordet". Även andra varianter som går ut på samma sak finns i olika översättningar."
Sedan finns det exempel i Bibeln där även människor kallades gudar utan att man för den sakens skull skulle tillbe dem.
Du minns säkert det som berättas i Joh. 10: 33 - 36 då judarna ville stena honom:" ...´Inte setnar vi dig för en förträfflig gärning, utan för hädelse, ja, därför att du, fastän du är en människa gör dig till en gud´. Jesus svarade dem: ´Är det inte skrivet i er lag:"Ni är gudar"? Om han kallade dem´gudar´, emot vilka Gud ord kom, och Skriften kan i alla fall inte göras till intet, säger ni nu till mig, som Fadern helgade och skickade till världen:´Du hädar´, därför att jag sade: Jag är Guds Son?".
Det framgår här att Jesus var inte ute efter att bli tillbedd, trots att hans fiender ville vrida och vända det hela så att det skulle se ut så. Därför kan man säga att det är tillbörligt att ge ära och älska Jesus för det han är, att erkänna hans roll i Faderns frälsningsplan, men inte tillbe honom. Det är endast Fadern som ska tillbes.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera