Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Det är du inte ensam om. Jag har själv varit missbrukat på allt från svamp till morfin. Varit inlagd på öppenvården, allvarliga psykoser, LPT, rättegångar samt häktad som du. Ett mirakel att man ens fungerar som människa idag. Sen så bidrar ADD till ångest och i vissa fall depression i grund och botten i sig. Så det är inte konstigt att man börjar missbruka.

Jag är själv under utredning, än så länge så kan dom konstatera att jag är ADD. Men jag är säker på att jag har en del andra "personlighetsstörningar" också. Vilket lär visa sig med tiden.

Har märkt att valium underlättar en hel del. Dock är det inte för alla. Vissa utvecklar tolerans.

Har varit kriminell hela mitt liv och efter ett längre straff ( 3.6 år ) så har jag börjat må riktigt konstigt ute i sammhället, känner mig som en utomjording ibland även fast jag varit ute nu i 6 månader. Det är tur att jag har min flickvän, det hjälper som fan att ha henne. Men man funderar mycket över hur man är, sina känslor osv. Att småsaker kan vara jobbigare än att råna en butik.
Om jag skulle snatta t.ex så är jag ju tvärnojjig för att det är så pinsamt. Men under ett rån mot en matbutik med masken på kan jag göra precis vad som helst.

Har man antisocial personlighetsstörning och diverse, så är man nästan dömd att misslyckas från början. Speciellt om man kommer från en annorlunda miljö. Det betyder dock inte att det är omöjligt att göra ändringar. Allt går ut på vad man vill göra i livet.

Vad jag skulle säga om vad du beskriver är att du blir överstimulerad av alla intryck, där ute i det sociala. Inte konstigt när man har varit avskärmad från verkligheten så länge. Det är nog det som skapar all mental stress. Där fungerar väl din flickvän som ett ankare, skulle jag tro. Men med träning så släpper det och börjar gå automatiskt utan att man behöver tänka.

Kan säga av egen erfarenhet att om du använder cannabis eller dylikt, att det inte gör saken lättare att bearbeta intrycken.

God dag gott folk.
Läste en mycket intressant artikel om psykopater och tänkte höra vad ni kunniga inom ämnet/ psykopater vet om saken. Stämmer det som sägs i artikeln att psykopater inte saknar empati, utan snarare kan "stänga av den"?

Är tacksam för svar!

Fann den väldigt intressant jag också. Jag skulle säga att det stämmer som det står i artikeln. Att de kan spegla av empatin. Dvs. "av och på" När tillfälle behövs. Det vill säga att det behöver inte innebära att de känner exakt samma känsla. Utan att de bara förmedlar den. Alltså speglar av.

Vilket har sitt ursprung som vissa kallar "pokerface", "mask" eller att de använder olika "persona".

Att tids nog slutar man ensam om man inte sköter korten rätt, om jag ska vara ärlig så tror jag psykopater är dom som lättast får vänner och lättast bryter med denne, man inser att man inte riktigt hör hemma i samhället, självinstinkten uppenbarar sig och leder till isolering <- vilket inte stämmer överens om vad man är född till, vilket kan leda till en slags ångest tills man hittar nya sätt att trigga igång sig själv.

Nu är jag väldigt skeptiskt till hur vanlig detta är egentligen, men dessa saker kan leda till ångest.

Det är något jag har gått och tänkt och funderat på i åratal. Varför psykopati beskrivs som "ytliga relationer" "shallow relationships" Dvs. ihåliga förhållanden. Men jag kommer aldrig fram till något exakt svar på vad det innebär. Det driver mig till vansinne.

Som du säger så har jag ofantligt lätt att skapa kontakter, nätverka. Men att etablera något längre med någon människa, verkar vara helt omöjligt. Man har flugit runt från allt till krögare, kriminella, mc medlemmar. Men allt verkar ha sin ändpunkt tillslut. Jag får aldrig svaret varför. Utan lämnas undrandes hela tiden.

Vad är det som lyser igenom som gör att människorna successivt försvinner?

Det känns som om att man aldrig får svaret eftersom man ändå aldrig kommer att förstå det ändå.

Hur gammal är du? Jag har grundliga teorier i vad som händer och varför, den mesta delen kommer ifrån tonåren dock.

Det är något som lockar andra, man har oerhört lätt att klicka med nya människor. Det kan flyta på en stund, ja ett bra tag om man så säger så sedan så händer något, ett kort tjafs, och det är omöjligt att släppa, då drar man strået längre om du själv inte skall vara vän med någon så skall ingen annan heller vara det, man triggar sina andra bekanta som är gemensam vän med den som man tillfälligt har en dispyt med, att bryta kontakten är ett måste för alla inblandade, annars finns ingen ro.

I 9 fall av 10, så slutar det med att alla bryter med dig, man har splittrat gemenskapen som fanns, och man förlorade inte bara en "vän" på köpet utan alla andra som tillhörde samma skara.

Du vet känslan när du stör dig på något, ingenting betyder något utom det, och sedan känner du att dina vänner "sviker" dig för dom inte är på din sida, man kan inte ha det på det sättet egentligen, och man kan avverka fruktansvärt många människor under en relativt kort tidsperiod.

Tills man börjar om igen, och så händer det igen

Jag är 20 år. Det var en intressant teori. Det kanske skiljer sig mellan individ till individ. Hur problemet urartar sig. Men det återkopplas ändå till samma kärna.

Jag själv funderar på om att man är oaktivt hänsynslös mot andras känslor. Känslospelet. Det man inte kan se. Eftersom man använder en del av hjärnan, som kallas "cold cognition". De flesta använder den andra delen av hjärnan "warm cognition". Utom just psykopater då. Vilket bidrar till att majoriteten av människor förväntar sig ett visst gensvar. Men eftersom man inte besitter den sympatin och empatin som de andra har. Så blir det ett annorlunda samspel. Vilket uppenbarar sig efter ett tag. Där det spricker.

Så lösningen är kanske att hitta folk som är likasinnade. Som fungerar som en själv eller åtminstone accepterar hur man fungerar som människa.

Kanske blir lättare när man blir äldre. Det var min input på det hela.

Jag tror starkt på iden med att lika barn leka bäst är den rätta för att bibehålla en viss form av bekantskap, ett syfte och en gemenskap, dessa personer är undermedvetet bundna till en, alla har accepterat sin plats och det krävs ingen modifering för att förbättra relationen till dom inblandade.

Känslan att styra en annan människa till att agera som en själv, och denne kämpar emot triggar en, när man vet att det är omöjligt så bryts det av sig själv typ, man delar helt enkelt inte samma åsikter och ingen form av vänskap kan existera.

Två psykopater som samspelar tror jag är extremt ovanligt, om inte dom är exakt identiskt lika angående tankesätt och en noggrann fördelning och klara instruktioner om vad som gäller, men det hade säkerligen varit en ändlös diskussion som slutat med en hel del ilska och hat för att ingen hade accepterat sin plats.

Passiva människor passar av en konstig anledning, det blir som + och -, den svage dras till den starke osv.. Däremot likasinnade utan någon form av vänskap, bara en bekantskap kan trigga en rejält, viktiga personer i ens närhet, någon man kan jämföra sig själv med utan att tracka personen är givande, och extremt nyttigt skulle jag tro.

En annan del är ju att när fasaden upptäckts av andra så bryts vänskapen automatiskt och rinner ut ur sanden även om ingenting har skett, något utbytte och man får inte ut något av att vara kvar.

En avslappnad attityd och att man bryter emot sina egna normer OM man kan leva med det, skulle nog fungera om man är ute efter långvarig vänskap.

Jag instämmer med att lika barn leka bäst. Själv så kommer jag bäst överens med ADHD typerna. Väldigt många med ADHD och Asperger runt mig också. Speciellt i skolan. Dock så är de lika benägna att söka ny spänning, som en själv.

Psykopater som samarbetar är ovanligt, det kan jag också hålla med om. Väl därför det skjuts så mycket i den undre världen.

Kanske jag är lite väl paranoid med föreställningen om att evigt vara ensam.