Skvaller om Berny Pålsson?

Det är inte alltid lätt att erkänna sina fel och samtidigt minnas sina positiva sidor. Det är inte alltid enkelt att erkänna sina misstag och stå med värdighet kvar och försöka göra bättre. Jag kommer aldrig någonsin vara skyldig er anonyma människor som kräver svar och respons något alls. Inte då, inte nu eller sen. Jag har en människa att be om förlåtelse till. Om du läser detta så hoppas jag att jag kan ge dig någon lindring men jag förväntar mig inte det. Jag förstorade och förvred min berättelse om kaospojken så den passade mig. Jag gjorde en tragisk händelse till något som passade i en berättelse om mitt liv. Jag gjorde anspråk som jag inte hade rättighet till.
​
​Jag var ung och jag var kär, det var första stora kärleken, en man som jag redan när han levde önskade var mer än det han var för mig. Jag var vettlöst jävla kär, han var den han var och alla blev väl berörda på olika sätt men ingen stod nog oberörd. När jag fick beskedet skrek jag rakt ut nej nej nej men jag var så jävla dum att jag inte insåg att andra gick igenom något av en helt annan dimension än förälskade berny. Människor som hade ont, som drabbades. En människa var död, borta. Verklighet. Idag vet jag mer om sådant här och jag har förlorat den man som jag älskade. Ju mer jag tänker på Nicklas desto mer inser jag vad jag gjorde mot dig och mot hans minne den gången. ​Jag är idag ledsen för det jag gjort. Jag ville bara säga det och min önskan är att det ger något till alla som berörs men jag gör det för att Kärleken är lagen. Men under viljan. Min vilja spelar ingen roll om den är kärlekslös.

Tänk att det ska ta cirka fjorton år innan man hör det man säger sig lyssna till?