Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Vissa filmers recensioner blir ett slags snöboll, häng med eller dra! Kanske en förklaring till att vissa mediokra filmer blir tokhyllade.
Delen där Anna minsann ska hålla rätt och räfsar ting med sina gamla mobbare är briljant, men den andra hälften är inte lika intressant och t o m intetsägande.

Annorlunda film, konstmässig. Innan jag såg filmen hade jag farhågor om att filmen skulle bli en ny typisk film åttondeklassare får se, eller gestalta en svag person som skulle skapa en myt om att mobbning nödvändigtvis leder till ett livslångt fördärv.

Blir egentligen mer intresserad av vem personen Anna Odell är i verkliga livet än filmen i sig. Vem är hon när hon inte uppträder i film med sin psykotiska blick? Naturen ger och tar... Odell verkar ha fått mer av en konstnärlig, kreativ ådra på bekostnad av andra essentiella normer om hur man för sig i samhället.

Filmen blir extra rolig om man vet vem Anna Odell är sedan tidigare, känner till hennes uppmärksammade "konstprojekt" vid en bro och framför allt att det nämns i filmen!

Första delen av filmen är klart bäst regisserad, uppkäftigt och på. Skulle vilja veta varför Anna Odell gjorde denna film, blir inte klok på det och får inte heller fram några hypoteser.

Jag hade mycket höga förväntningar på denna film efter mottagandet den fått. Efteråt känns det bra. Det var inte vad jag väntade mig, men ändå positivt. Visst, det finns saker som hade kunnat göras "bättre enligt mig". Men samtidigt, ser jag på det som ett konstprojekt, så är det väldigt lyckat. Det väcker debatt. Det fick mig på individnivå att fundera över min skoltid, över vem jag var när jag gick i skolan och varför det var så. Sedan kan givetvis vinklingen av de verkliga personerna bakom skådespelarna diskuteras.

Såg den för lite mer än en vecka sedan, och herregud vilken bra film. Man är som såld redan från första början. Nog den bästa svenska film som kommit ut de senaste åren.

Såg filmen för några dagar sedan - jag hade höga förväntningar eftersom den blivit så prisad i alla möjliga sammanhang. Odell verkade vara en spännande (nyskapande?) konstnär.
Filmen är också snyggt förpackad och skådisarna och "Odell" är helt ok.
Men jag började ganska snart skruva mig i stolen. Ju mer filmen led ju mer bekymrad blev jag.
Här har Odell tillskrivit sina forna klasskamrater ord som sitter fast i det förflutna. Hon har givit dem repliker utan att veta hur de förändrats och kanske genomgått omvärderingar som radikalt ändrat deras sätt att vara. Odell är kvar i högstadiet (mellanstadiet) och hon vill nagla de andra till den tiden. Detta är extremt fördomsfullt och elakt gjort, på gränsen till demoni. Det är bitvis löjligt hur hon nästan förföljer de gamla "ondskefulla" kamraterna med frågan: "Hur upplevde du det?". Det spelar ingen roll vad de svarar. Odell är inte där för att fråga och få svar som kan lösa något av hennes trauman utan hon är där för att ställa till svars, för att avkräva något (vill hon ha förlåtelse? vill hon ha underkastelse?). Hon skruvar upp hetsen mot dem till nästan förbrytarstatus.
Bara det faktum att hon kommer som SISTA GÄST (surprise surprise) är suspekt utifrån den självbild hon vill förmedla om hennes status (prinsessan?). HON går inte runt och hälsar på alla - istället står hon häpen och näpen och iakttar hur alla andra närmar sig henne. Varför tar hon inga initiativ? Hennes allmänmänskliga osäkerhet (vem har inte känt den?) gör också de andra osäker (vem har inte känt den?). Hon vill samtidigt bli sedd - men VISAR hon sig? Hon verkar hoppas att de andra ska förstå och lösa hennes smärta - (så frågar jag mig iaf). Hon själv verkar (i filmen) vara hjälplös på just det planet (inget fel i det).
Jag tycker filmen är ytlig och rapsodisk och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat på ett sätt där jag känner att jag leds in i hennes smärtsamma atmosfär. De exempel som anförs anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att spikas på korset. Exemplen är inte heller acceptabla - barn kan vara elaka - någon som aldrig upplevt det?
Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Det var - för mig - sandlådenivå. Tyvärr. Det kunde bli stor humor - men den lyser med sin frånvaro helt och hållet.
Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" - och det ska väl vara den dramaturgiska höjdpunkten? - för att fånga ärkebusen - då är det istället höjdpunkten av pinsamhet. Den skådisen spelar f.ö. sin roll ruskigt bra - och Odell framstår som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. En stark scen, absolut - men inte till Odells favör.
Dessutom - i efterhand - när jag förstår att "Odell" inte är den riktiga Odell i filmens första del (hennes egna ord) - ja då blir jag riktigt besviken. Om hennes klasskamrater skulle leka tillbaka med samma mynt? "Det var inte jag - det var en annan som låtsades vara mig"...
Tills sist: när man har ett så mäktigt verktyg som FILM som kan manipulera sanningar på ett raffinerat sätt - ska man vara jävligt noga med att rannsaka sig själv först. Det tycker jag inte Odell gör tillräckligt.
Jag kan bara önska Odell lycka till med nästa projekt. Gå mer på djupet, ner till existensnerven och smärtan - visa verkligen hur du är konstituerad - och låt inte konsten ge dig alibi att manipulera med andra människors åsikter om dig.

Väldigt bra film, men jag hade lite svårt att definiera vilken typ av film det var när del 2 kom. Var det en dokumentär, mockumentär eller en film i stil med "I huvudet på John Malkovich"?
För del 2 hade fortfarande det filmiska filtret över sig och inte det mer gråa och realistiska som dokumentärer har.

Bra manus, inte alls så teatraliskt som de flesta svenska filmerna är. Här var det ett gött och naturligt flow i dialogerna.

Var anslagstavlan med klassfotona de riktiga personerna i klassen? Liksom namnen, var det de riktiga namnen eller var det uppdiktade?

Var inte så mycket ångest som jag hade velat ha, men berörde gjorde den. När hon träffade den som varit värst i slutet av del 2 kan jag tycka att skådespelaren som var Annas moraliska stöd inte hade behövt stå precis bredvid, det störde jag mig lite på. Men vet inte heller om hon var rädd över hur hennes baneman skulle uppträtt.

Klasskompisen som verkade mest förstående i del 2 var ju jävligt creepy när han träffade skådisen som spelade honom. Trodde nästan det skulle bli handgemäng där men icke. Han kan inte var så förstående egentligen.

Känns som att det här kan bli vårt Oscarsbidrag nästa år. Jänkarna har svårt för att hantera mobbing i Staterna och det här skulle nog kunna komma långt om Serner inte vill skicka Monica Z.

Så mycket frågor, Anna Odell bör snarligen skriva en biografi, jag vill veta mer!

Eftersom de flesta av skådespelarna använde sina riktiga namn i filmen så borde de vars uppdiktade.

Varför ska det vara påhitt? Det har skrivits om det i media, hon blev även åtalad för detta. Dock tror jag det tystades ner väldigt mycket. Jag har försökt googlat fram det men hittar inget, men tror garanterat att era föräldrar vet om denna händelse, (Alltså, eftersom inte många unga har stor koll på just henne därför).

Hemskt men sant. Kände killen genom våra mammor.

Det är antagligen påhitt eftersom jag aldrig hört om det tidigare, dvs att Anna Odells beteende skulle ha ett direkt samband med en viss persons död. Vaddå "era föräldrar"? Varför skulle mina föräldrar veta något om denna händelse? Jag är i samma ålder som Odell. Varför skulle min 70-åriga föräldrar veta något om det?

Varför utgår du från att filmens syfte skulle vara att framställa dessa scenerier "till Odells favör"?
Du har aldrig övervägt möjligheten att de blandade känslor du känner inför Odell och hennes "småaktighet" kanske är något som hon vill framhäva med sitt verk?

Alltför många som skriver om den här filmen verkar tro att så fort sanningen avviker från "Odell är sympatisk" och det visar sig att hon är jobbig osv , så tror man att detta är omedvetet. Jag tror snarare det är medvetet. Filmen vill problematisera Odells roll som konstnär, och de friheter hon tar sig som konstnär/regissör gentemot verkligheten och sina klasskamrater.

Jorå, en jäkla bra film var det, bästa svenska filmen sedan Play.

Usel tyvärr, riktig pretentiös dynga. Sån här film gör mig


Finns ingen som helst humor, spänning, eller nerv i filmen. Grå och trist som alla s.k skådespelare i filmen.