Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Det lär ju vara bättre utgångspunkt att ha varit en mobbare. Mobbning kan ju ge en del permanenta skador i form av dåligt självförtroende osv. Det är väl lite av ett trauma att utsättas för.

Bättre förutsättningar för vad?
Ja, men det ska ställas mot det trauma att att vara ett simpelt flockdjur.

Så du skulle hellre stå upp och säga "jag är en mobbare"? Hur kan en sån person leva med sig själv? De kan ju aldrig känna sig hela. De kan aldrig känna att de har rätt och är en bra person. Sådana personligheter kan aldrig riktig komma till livets kärna. Förstå musik, litteratur och högre värden än de låga drifter som driver dem.
De växer upp och tror de är tänkande, och rättrådiga. De tror de är fina själar. Men så en dag poppar det upp. Just ja . . . .jag var ju en sån.

Jag har bara upplevt att vara mobbad, men aldrig testat att mobba andra. Av vad jag ser så verkar det som om mobbare är mindre empatiska människor, men har lättare för det sociala. Jag skulle gärna pröva på hur det känns att vara ett socialt yrväder som får kickar av att trycka ner andra. Att bli mobbad är ju inte roligt. Det sätter sina spår.

Fast visst, jag skulle kanske inte vilja byta personlighet permanent med en mobbartyp. Jag tänker mig att man har större emotionellt spektra om man upplevt förtryck av något slag. Jag tänker mig att mobbare har svårare att se världen genom andras ögon, därmed svårare att ta till sig litteratur och film på ett djupare plan.

Jag var varken mobbare- eller mobbad. Eftersom att jag idrottade så hängde jag med de "populära".

Dock så ställer jag mig frågande om denna grupp verkligen är de som är "mobbare", av mina erfarenheter så är de oftast de som kommer från sämre sociala förhållande med diverse diagnoser som ADHD etc.

Hur ställer ni er andra för den tesen?

Att dessa skulle vara vassare i "sociala sammanhang" skulle jag också ganska grovt förkasta.

Själv var jag varken mobbad eller mobbare lyckligtvis.
Men har säkert som liten delagit passivt i viss utfrysning iom att jag inte gjort tillräckligt för att hjälpa de som var utanför.
Minns en tjej som bytte skola, och jag var chockad när jag hörde att det var pga. mobbing.
Trodde hon var som alla andra.

En annan fråga man kan ställa sig är,
Skulle man föredra att ens barn var mobbad eller mobbare?

För barnets bästa så lär nog mobbare vara enklast, men vem fan vill ha en osympatisk son/dotter?

Mobbning är ett jätteviktigt ämne, men Anna Odell är då verkligen inte rätt förkämpe för den kampen. Såg nyligen filmen tillsammans med andra, som haft en värre skolgång än den som visas i Odells självömkande extas till egoistisk självbejakelse. Och de var betydligt mer upprörda än vad jag var.

Hela filmen är inget annat än ett karaktärsmord av högsta grad där Odell öser galla över personer utan förmåga att försvara sig själva. Och kom inte och säg att "de skulle kunna ha ställt upp i filmen!", för vad skulle de göra? Stå där och utstå skit för vad de gjorde som snorungar? "Du pratade inte med mig! Titta Sverige, han pratade knappt med mig!" Nej. Här är det Odell som har makten och hon använder den på det osmakligaste sätt jag kan tänka mig. Den här filmen är nästan lika hemsk som hennes så kallade "konstprojekt" som gjorde henne (ö)känd.

Det kommer kanske som en överraskning för många, men efter att ha jobbat inom skolvärlden kan jag säga att barn är elaka mot varandra hela tiden, punkt. Du kan få folk att (nästan) sluta slå varandra om du anstränger dig tillräckligt, men du kan t.ex. aldrig få unga tjejer att sticka dolkar i ryggen på varandra.

Men tillbaka till den in i absurdum självcentrerade ursäkten till en film. Man kan säga att Odell är en fantastisk skådespelerska, för hon spelar verkligen galen helt mästerligt. Problemet är att hon inte direkt spelar - vänta tills vi får se henne i en annan roll så kommer ni förstå varför. Hon är sig själv. Hela filmen är henne själv, från start till slut. Samma olustiga ansiktsuttryck.

Som någon annan i tråden sa är filmen den ultimata hämnden, men jag vet ingen film inom genren hämdporr som går till sådana längder för att själv bli till den ultimata mobbaren. Som medvetet omsveper sig själv i samma skimmer av fejkad autenticitet för att undvika kritik.

Jag hade kanske kunnat se vissa meriter i filmens upplägg och det inte varit för att det är helt omöjligt att separera personen Odell från detta projekt Odell, just för att det inte går. Hon använder sin nyfunna makt till att vara en riktig bitch samtidigt som hon håller upp konstens fana för att undanslippa all kritik. Hennes uppenbarligen konstruerade "motargument" hon slänger in i filmen gör det hela bara värre, för de blottlägger tydligt hennes egna åsikter i frågan. Att hennes upplevelse är den riktiga, att hon mådde dåligt på grund av alla andra som mådde bra. "Men du ignorerade ju mig! - Ja, men det var för att jag mådde dåligt! Så det är ändå ditt fel!"

Den här filmen är inget annat än en endimensionell smörja som bör hållas långt ifrån allt vad skolor heter, för den gör tyvärr det motsatta mot vad jag antar Odell själv tror. Den legitimerar mobbarnas behandling av henne och det är absolut inte ett budskap vi vill ge till våra unga. Att våra skattepengar gick till det här är fanimig ett fall för "slöseriombudsmannen".

Känns det jobbigt?

Jag kan inte förstå att man kan hylla en person som Anna.

Jag kommer alltid hata Anna, hon är en sjuk person. Spelar ingen roll om hon blivit mobbad hela ungdomen, det blev jag också. Men hennes lilla konst projekt när hon skulle hoppa från bron fick en 17 dö.

Denna 17 åriga pojke försökte också ta självmord samtidigt, men eftersom dom var upptagna med henne hann att ta sitt liv. Vilket lyckat konstprojekt. Pojken var min vän.

Hon borde bara läggas in,Och hennes filmer är bara strunt.

Belägg för den historian? Låter som ett påhitt.
Den skulle vara förstasidesstoff om den var sann

Egentligen spelar det ingen roll om den var sann eller ej. Risken för att något sådant skulle kunna hända finns och det måste Odell varit medveten om, men helt sonika skitit i. Om någon inte dog på grund av hennes "projekt" hade hon således tur och det gör henne inte till ett dugg bättre människa.

Med det åsido vill jag gärna också höra mer om den här 17-åringen, om det går?

Ja tyckte inte den va bra den va precis som ja hade förväntat mej är hon för rädd för att hamna på psyken igen eller ä d bara ja som inte "hyllar" mobbare?

Dålig film ja det räcker ju knappt .Hur de kunnat hylla detta är ju fan ett fall för Arkiv X?