Den ska tydligen ha setts av 170000 på bio. Inte så illa måste jag säga, kan det blir fler filmer från Anna Odell i framtiden? 
Citat:
Tror du hon har mer i sig av den här storleken? Hon baserar ju sina grejer på henne själv. Först hennes psykiska problem och nu det här med att hon varit mobbad.
Nu har hon fått det ur sig. Men det kanske är det som blir problemet.
Citat:
Såg filmen för några dagar sedan - jag hade höga förväntningar eftersom den blivit så prisad i alla möjliga sammanhang. Odell verkade vara en spännande (nyskapande?) konstnär.
Filmen är också snyggt förpackad och skådisarna och "Odell" är helt ok.
Men jag började ganska snart skruva mig i stolen. Ju mer filmen led ju mer bekymrad blev jag.
Här har Odell tillskrivit sina forna klasskamrater ord som sitter fast i det förflutna. Hon har givit dem repliker utan att veta hur de förändrats och kanske genomgått omvärderingar som radikalt ändrat deras sätt att vara. Odell är kvar i högstadiet (mellanstadiet) och hon vill nagla de andra till den tiden. Detta är extremt fördomsfullt och elakt gjort, på gränsen till demoni. Det är bitvis löjligt hur hon nästan förföljer de gamla "ondskefulla" kamraterna med frågan: "Hur upplevde du det?". Det spelar ingen roll vad de svarar. Odell är inte där för att fråga och få svar som kan lösa något av hennes trauman utan hon är där för att ställa till svars, för att avkräva något (vill hon ha förlåtelse? vill hon ha underkastelse?). Hon skruvar upp hetsen mot dem till nästan förbrytarstatus.
Bara det faktum att hon kommer som SISTA GÄST (surprise surprise) är suspekt utifrån den självbild hon vill förmedla om hennes status (prinsessan?). HON går inte runt och hälsar på alla - istället står hon häpen och näpen och iakttar hur alla andra närmar sig henne. Varför tar hon inga initiativ? Hennes allmänmänskliga osäkerhet (vem har inte känt den?) gör också de andra osäker (vem har inte känt den?). Hon vill samtidigt bli sedd - men VISAR hon sig? Hon verkar hoppas att de andra ska förstå och lösa hennes smärta - (så frågar jag mig iaf). Hon själv verkar (i filmen) vara hjälplös på just det planet (inget fel i det).
Jag tycker filmen är ytlig och rapsodisk och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat på ett sätt där jag känner att jag leds in i hennes smärtsamma atmosfär. De exempel som anförs anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att spikas på korset. Exemplen är inte heller acceptabla - barn kan vara elaka - någon som aldrig upplevt det?
Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Det var - för mig - sandlådenivå. Tyvärr. Det kunde bli stor humor - men den lyser med sin frånvaro helt och hållet.
Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" - och det ska väl vara den dramaturgiska höjdpunkten? - för att fånga ärkebusen - då är det istället höjdpunkten av pinsamhet. Den skådisen spelar f.ö. sin roll ruskigt bra - och Odell framstår som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. En stark scen, absolut - men inte till Odells favör.
Dessutom - i efterhand - när jag förstår att "Odell" inte är den riktiga Odell i filmens första del (hennes egna ord) - ja då blir jag riktigt besviken. Om hennes klasskamrater skulle leka tillbaka med samma mynt? "Det var inte jag - det var en annan som låtsades vara mig"...
Tills sist: när man har ett så mäktigt verktyg som FILM som kan manipulera sanningar på ett raffinerat sätt - ska man vara jävligt noga med att rannsaka sig själv först. Det tycker jag inte Odell gör tillräckligt.
Jag kan bara önska Odell lycka till med nästa projekt. Gå mer på djupet, ner till existensnerven och smärtan - visa verkligen hur du är konstituerad - och låt inte konsten ge dig alibi att manipulera med andra människors åsikter om dig.
Filmen är också snyggt förpackad och skådisarna och "Odell" är helt ok.
Men jag började ganska snart skruva mig i stolen. Ju mer filmen led ju mer bekymrad blev jag.
Här har Odell tillskrivit sina forna klasskamrater ord som sitter fast i det förflutna. Hon har givit dem repliker utan att veta hur de förändrats och kanske genomgått omvärderingar som radikalt ändrat deras sätt att vara. Odell är kvar i högstadiet (mellanstadiet) och hon vill nagla de andra till den tiden. Detta är extremt fördomsfullt och elakt gjort, på gränsen till demoni. Det är bitvis löjligt hur hon nästan förföljer de gamla "ondskefulla" kamraterna med frågan: "Hur upplevde du det?". Det spelar ingen roll vad de svarar. Odell är inte där för att fråga och få svar som kan lösa något av hennes trauman utan hon är där för att ställa till svars, för att avkräva något (vill hon ha förlåtelse? vill hon ha underkastelse?). Hon skruvar upp hetsen mot dem till nästan förbrytarstatus.
Bara det faktum att hon kommer som SISTA GÄST (surprise surprise) är suspekt utifrån den självbild hon vill förmedla om hennes status (prinsessan?). HON går inte runt och hälsar på alla - istället står hon häpen och näpen och iakttar hur alla andra närmar sig henne. Varför tar hon inga initiativ? Hennes allmänmänskliga osäkerhet (vem har inte känt den?) gör också de andra osäker (vem har inte känt den?). Hon vill samtidigt bli sedd - men VISAR hon sig? Hon verkar hoppas att de andra ska förstå och lösa hennes smärta - (så frågar jag mig iaf). Hon själv verkar (i filmen) vara hjälplös på just det planet (inget fel i det).
Jag tycker filmen är ytlig och rapsodisk och hennes trauma blir aldrig fördjupat eller problematiserat på ett sätt där jag känner att jag leds in i hennes smärtsamma atmosfär. De exempel som anförs anser jag inte vara så grymma att de andra förtjänar att spikas på korset. Exemplen är inte heller acceptabla - barn kan vara elaka - någon som aldrig upplevt det?
Dessutom fann jag delen där hon försöker utröna vem som skött inbjudningarna dåligt gestaltat. Det var - för mig - sandlådenivå. Tyvärr. Det kunde bli stor humor - men den lyser med sin frånvaro helt och hållet.
Och när hon leker Janne Josefsson på slutet, sittandes i bilen, rusandes ut med "livvakt" - och det ska väl vara den dramaturgiska höjdpunkten? - för att fånga ärkebusen - då är det istället höjdpunkten av pinsamhet. Den skådisen spelar f.ö. sin roll ruskigt bra - och Odell framstår som liten, småaktig och osynkad med uteblivna förlösningar. En stark scen, absolut - men inte till Odells favör.
Dessutom - i efterhand - när jag förstår att "Odell" inte är den riktiga Odell i filmens första del (hennes egna ord) - ja då blir jag riktigt besviken. Om hennes klasskamrater skulle leka tillbaka med samma mynt? "Det var inte jag - det var en annan som låtsades vara mig"...
Tills sist: när man har ett så mäktigt verktyg som FILM som kan manipulera sanningar på ett raffinerat sätt - ska man vara jävligt noga med att rannsaka sig själv först. Det tycker jag inte Odell gör tillräckligt.
Jag kan bara önska Odell lycka till med nästa projekt. Gå mer på djupet, ner till existensnerven och smärtan - visa verkligen hur du är konstituerad - och låt inte konsten ge dig alibi att manipulera med andra människors åsikter om dig.
Utmärkt sågning!
Originell film, och sånt gillas alltid.
Blir bara så osäker på om huvudkaraktären (Anna Odell) medvetet eller omedvetet ska ogillas?
Det är nämligen ganska svårt att hålla med om vad hon sysslar med. Och jag kommer på mig själv med att ställa mig på de andras sida..inte alla, men de flesta. Det kanske är meningen?
Kan tänka mig att hon har haft svårigheter med den sociala biten större delen av sitt liv.
Lite aspergers över henne. Hon uppfattades säkert som udda när hon var yngre. Det gör att andra barn drar sig undan lite. Det uppfattade Anna i sin tur som mobbing. Jag vet inte..
Hygglig film i alla fall. Betyg 6 av 10
Blir bara så osäker på om huvudkaraktären (Anna Odell) medvetet eller omedvetet ska ogillas?
Det är nämligen ganska svårt att hålla med om vad hon sysslar med. Och jag kommer på mig själv med att ställa mig på de andras sida..inte alla, men de flesta. Det kanske är meningen?
Kan tänka mig att hon har haft svårigheter med den sociala biten större delen av sitt liv.
Lite aspergers över henne. Hon uppfattades säkert som udda när hon var yngre. Det gör att andra barn drar sig undan lite. Det uppfattade Anna i sin tur som mobbing. Jag vet inte..
Hygglig film i alla fall. Betyg 6 av 10
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
