En viss Chris Floyd skriver delvis bra om den turbulenta situationen i Ukraina - men han missar liksom i princip alla andra vänsterradikala eller vänsterliberala skribenter mycket av det väsentliga. Och det finns för lite av hårdhudad empiri och förståelse för det ukrainska folkets historiska och vardagliga erfarenheter under dysfunktionella samhällssystem som det sovjetkommunistiska och det oligarkkorrupta.
Framför allt har dessa "vänster"-människor inga som helst realistiska, konstruktiva lösningsförsök på tillståndet i ett land som Ukraina, eller för den delen i resten av världen. Om vi håller oss till Ukraina är kommunismen naturligtvis en förbrukad kraft, lierad med oligarksystemet och Janukovitj som den varit, förutom att den sedan 1917 har en ohygglig historisk skuld gentemot ukrainarna. Och de "multikulturellt socialliberala" eller "antirasistiskt socialdemokratiska" eller "demokratiskt socialistiska" lösningar som många av dessa västerländska "progressiva" drömmer om förblir endast rosaskimrande drömmar, ännu mer i Ukraina än i västliga länder. Sådant är bara tankefoster, önskedrömmar, inga verkliga lösningar om man vill försöka komma till rätta med folkförstörande "elitist neo-liberalism":
http://www.counterpunch.org/2014/03/04/ukraine-omidyar-and-the-neo-liberal-agenda/
Citat:
Again we see the blind stupidity of arrogance, of entitlement, as the “Washington consensus” of elitist neo-liberalism continues its blundering away around the world.
Floyd har i stort sett rätt i sin kritik av neokonservativ och nyliberal aggression, men han underskattar på ett felaktigt och historielöst sätt den neosovjetiska aggressionens faror. Han har en uppfordrande retorik, och jag önskar att många fler verkligen skulle inse hur samtliga regimer i samtliga större nationer är på det sätt han beskriver:
Citat:
But why are we here? Greed. Greed and the lust for dominance. Let’s not say “power,” for that word carries positive connotations, and can also include an element of responsibility. But the oligarchs and ideologues, the militarists and ministers involved in this episode of Great Gamesmanship don’t want power in any broader, deeper sense. What they want is dominance, to lord it over others — physically, financially, psychologically. Among those at the top in this situation, on every side, there is not the slightest regard for the common good of their fellow human beings — not even for those with whom they share some association by the accident of history or geography: language, nationality, ethnicity. The lust for loot and dominance outweighs all the rest, regardless of the heavy piety oozing from the rhetoric on all sides.
Och slutsatsen kan väl sägas vara melankolisk, men det är fullt möjligt att den även är realistisk:
Citat:
Whatever happens, it seems certain that oligarchs — Western, Ukrainian, European or Russian, will continue to exercise dominance — although some who backed the losing side too prominently may be cast down. Then again, most oligarchs, in every nation, are usually expert at playing both sides, or changing sides as necessary.
Det är bara att hoppas att de som vill se en radikal förändring i Ukraina i någon mån lyckas med sitt uppsåt. Att söka allians med Washington/New York eller Moskva och att betrakta oligarksvinens stulna tillgångar som en gudagiven gåva till oligarkerna, som aldrig får berövas dem, är i alla fall fel väg att gå. Oligarkerna borde, när den politiska möjligheten till det finns, ställas inför rätta, dömas och avrättas, och deras tillgångar exproprieras av staten.
