Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag har under en längre tid följt den här tråden och jag har aldrig lagt märke till några solklara tendenser till fascism. Ville Cyrano specificera mer exakt vad det är som utlöser hyperbolen här ovan vore det väldigt välkommet.

För egen del tycker jag att nivån här hålls på en riktigt hög, konstruktiv och, faktiskt jäkligt trevlig nivå. Det är en debatt som är välbehövlig och viktig - att det sen stundtals kan härskna till är ju inte konstigare än att det är västvärldens i särklass mest homogena och samhällsdestruktiva medieklimat som kommenteras och med tanke hur geniunt negativt vi alla påverkas av galenskapen på ett personligt plan vore det hur konstigt som helst om ingen skulle visa prov på lite känslor då och då. Annat vore liksom om att man skulle böna och be sydamerikanen att inte smäda sina ord när han blir ställd framför inkvisationen anklagad för brott mot Gud med rullande huvud som följd.

Nivån här inne är oväntat hög, anser jag.

Både Fredrik Reinfeldt och Anna Maria Corazza Bildt har attackerat Storbritanniens premiärminister David Cameron. Det var under ett världsekonomiskt möte i Davos där Cameron höll ett seminarium med frågestånd. Carozza Bildt var tydligen upprörd över Englands nya restriktioner för att stoppa anstormningen av arbetslösa Östeuropéer (läs här romer). Hon frågade hur man kan vara för globalisering men ändå hindra detta med lagar. Cameron svarade att

”– Rätten att röra sig fritt i Europa är en rätt att röra sig för att arbeta, inte för att utnyttja andra länders sociala bidrag. Därför tänker jag inte be om ursäkt för att vi skärper reglerna.

Han redogjorde för vad som hänt 2004 när en rad nya länder kom med i EU. 1,5 miljoner av dem reste till Storbritannien för att söka jobb.
– Finns det någon som tror att det var tanken när man införde reglerna om fri rörlighet? undrade han retoriskt.”

Carozza Bildt verkade inte förstå detta, utan upprepade samma sak efter mötet. Bildt fortsatte sin vana trogen att ge en fullständigt falsk bild av invandringen här i Sverige.

”Han framhåller i stället att tillskottet av befolkning utifrån har varit till nytta för Sverige, särskilt som det till stor del rör sig om personer i yrkesaktiv ålder. Även om det tar tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden, så har invandringen i längden lönat sig”

Nu har dock utländsk media flera gånger skildrat förhållandena i Sverige. Man vet hur det ligger till och det är nu inte som Bildt ljuger om. Camoron och övriga i sällskapet kunde nog genomskåda såväl Reinfeldt som Corazza Bildt tämligen lätt. Den förste som exempel på just varför England inte bör lyssna på andra eu-företrädare, den senare måste de väl ändå ha uppfattat som korkad.

Bildt tror jag vi får anledning till att återkomma till närmare valen. Blev lite överraskad att han fortfarande kör in så pass mycket om massinvandringen och mångkulturens positiva effekter på samhällsekonomin när det bevisligen är fel. Även den som knappast bryr sig vet hur det ligger till med den saken. Vänstern tycker ju att vi lever i överflöd och att vi därmed kan försumma detta och hjälpa till med fri invandring, medan liberaler vill skapa en stor fattig underklass som ser som nya ”entreprenörer”. Bildts version tror jag knappast företräds av annat än han själv.

Detta är något som han omöjligen tror på själv, han är för smart för det.

Japp. Men i och med att han säger sig tro på massinvandringens välsignelse så får han carte blanche i väldigt många övriga frågor.

Nej. Bildt är inte för smart. På samma sätt som t.ex. Sean Paul Sartre lyckades kombinera intelligens och talang med politisk idioti har Bildt lyckats kombinera självgodhet och karriärlystnad med en egen, om än avgränsad, avgrund av dumhet.

Geopolitiskt är han t.ex. både erfaren och stupid. Trots att han lyckades göra sig märkvärdig när Jugoslavien kollapsade har han visat prov på att han inte har förstått konfliktens mest grundläggande parametrar.

Bildt beskrev synen på konflikten att olika 'folk' står mot varandra som "medeltida", underförstått verkloghetsfrånvänd/befängd/irrelevant. (ska försöka leta upp intervjuklippet på youtube, för den som inte lagt på minnet hur han brukade uttrycka sig om Jugoslavien på 90-talet)

Hans floskeldravel om EU som det enda som kan hindra oss [ norrmän, svenskar, spanjorer m.fl. ?] att slå ihjäl varandra i ett nytt krig tycker jag bevisar att han är en troende liberal kreationist.

+1 på detta. Bildt kommer undan med mycket för att man tror att egentligen är han mer intelligent och genomskådande än vad som framgår av retoriken (dvs att han egentligen hålls i strama tyglar). Så är nog trots allt inte fallet. För mig är han bara en Napoleons häst, med maktambitioner. Och se vad har han uträttat, praktiskt? Det är väl känt att han inte gjorde ett vittet i Jugosalvien utom att utöva sin favoritsysselsättning dvs bränna fossilt bränsle (bil eller flyg).

Du kan mycket väl ha rätt... men det är också möjligt, att Bildt kombinerar självgodhet och karriärlystnad ff.a. med looking after number one - i Sverige överlever inte karriären utan en trosbekännelse till moderaternas massinvandringsevangelium.

Frågan om den person det gäller är genuint korkad? - eller hycklande? ... är ett återkommande spörsmål i Sverige, som man tyvärr ofta ställs inför.

-----

Ett annat exempel

Maria Abrahamsson var (vad jag kan minnas) en tämligen omdömesgill ledarskribent på Svenska Dagbladet. Som riksdagsledamot verkar hon ha genomgått en slags metamorfos.

I sin blogg framför hon idag, att det är "självklart" att uppmuntra gränsöverskridande tiggeri - utan hänsyn till, att det innebär ett kraftfullt incitament för allt fler tiggare att bege sig till Sverige.


http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2014/01/22/tank-tank-tank-anstrang-dig-tank-snalla-kom-pa-nagot/

Anser Maria Abrahamsson verkligen (ansvarslöst och korkat), att Sverige bör vara en magnet för gränsöverskridande tiggeri?

Eller... intar hon (hycklande) denna ansvarslösa hållning i syfte att anpassa sitt varumärke till Wolodarskis (och övriga svenska s.k. journalisters) gemensamma kampanjer för att förvandla Sverige till tiggarnas nya hemland?

?

Fast påståendet att det inte existerar några objektiva sanningar och allt endast är berättelser har varit ledande inom svensk pseudovetenskap bland akademiker verksamma utanför naturvetenskapen sedan 1990-talet. Denna ologiska form av solipsism är problematisk redan p.g.a. att den rimligtvis gör den politiska aktivismen och de trosdogmer som likväl anfäktas hos dess anhängare obegripliga. Ja, i grund och botten är den svårförenlig med själva grundpåståendet att det inte finns någon objektiv vetenskap (är inte det bara en "berättelse" bland alla andra och varför skulle den vara mer nyttig och kräva uppfödandet av "forskare" om det inte finns något objektiv fysisk omvärld att utforska?). Min erfarenhet är att de svenska bluffmakarna och de vetenskapsfientliga ideologerna på bland annat svenska högskolor och universitet inte brukar följa denna dogm i någon alltför hög grad i sina arbeten, men påståendet om att det "egentligen" inte finns någon vetenskaplig verksamhet och att allt är "ideologi" används desto oftare när dessa (i Sverige tämligen sällan) anklagas för att syssla med pseudovetenskap och ideologiproduktion istället för vetenskaplig forskning. Om möjligt, så har man de senaste åren i svenska offentlighet snarare backat lite från de slagord och odefinierade påståenden som bygger på denna absoluta form av anti-intellektuell verksamhet, eftersom folk har allt mer börjat även offentligt driva med saker som att de väl inte får uttala sig då de är "vita män", samt folk i högre grad argumenterar emot - åtminstone på nätet - dessa dogmer, samt i grund och botten tål inte dessa teorier och trossystem att de dras fram i ljuset inför medborgarna som grund för argumentation, eftersom det knappast krävs någon djupare form av kunskap för att omedelbart inse att de är stolliga.

Det är ingen slump att svensk samhällsforskning idag i stort sett helt saknar betydelse för den internationella samhällsforskningen, denna utveckling har vi sett tidigare ifråga om samhällsforskning även i andra länder där forskningen är lagd under politisk detaljstyrning, med det tekniskt och vetenskapligt avancerade Sovjetunionen som ett bra exempel. Skillnaden kommer att dessutom bli allt större med tiden om den politiska styrningen inte lättar i Sverige, för till skillnad från Sovjettiden, så sker det en närmast vetenskaplig revolution inom kunskapen om människan som individ, gruppmedlem och art tack vare accelererande kunskaper inom neurologi, genetik, mikrobiologi, biologi, evolutionsbiologi, etologi, experimentell beteendevetenskap och inte minst ifråga om tekniken att bearbeta stora mängder av allt mer tillgänglig statistik kring människor över hela jorden. Precis som medicinsk vetenskap trängde undan äldre kvacksalveri, modern forskning har trängt undan Freuds pseudovetenskapliga teorier, så är jag övertygad om att vetenskaplig forskning även kommer att tränga undan den pseudovetenskapliga samhällsteorierna baserade på feminism, marxism, postmarxism, kunskapsrelativism och andra politiska ideologier/trossystem. En liten ljusglimt är att även mer naturvetenskapliga svenska forskare som befinner sig utanför den svenska politiska samhällsforskningen har tillfört kunskap till denna utveckling.

Det är inte utifrån den nuvarande svenska "samhällsforskningen" som den framtida och framgångsrika samhällsforskningen kommer att skapas. T.o.m. i USA kan vissa forskningsgrupper och institutioner drabbas av bakslag (t.ex. minskade anslag, minskad personal) när icke-PK forskningsresultat uppmärksammas i offentligheten p.g.a. att politiska aktivister och massmedia angriper den som hädelse (i regel i samband med forskningsresultat om genetiska eller beteendemässiga skillnader mellan olika grupper av människor). Men samtidigt har det föga inverkan på de vetenskapligt orienterade forskarna, eftersom dessa utgår ifrån helt andra kriterier vid sina bedömningar av forskningsresultat. Dessutom bör man minnas att Östasien har i många avseenden resurserna och grunderna för att fortsätta med forskning kring människor och samhället, även om den politiska makten skulle lyckas att stoppa viss forskning i Västvärlden. Jag vet inte vilka andra politiska hämskor som kinesiska forskare kommer att drabbas av p.g.a. politisk styrning från kommunistpartiet, men hittills är det uppenbart att partiet i allra högsta grad är t.o.m. positiva till forskning som i Väst anses extremt icke-PK (möjligtvis bör man kanske istället oroa sig för om den politiska styrningen istället kommer att ge upphov till ovetenskapliga teorier som är icke-PK i Väst, vilket givetvis är lika möjligt som ovetenskapliga teorier som är PK i Väst).

Kort sagt, så är jag för tillfället försiktigt optimistisk när det gäller utvecklingen av kunskap och forskning kring människan och samhället, så länge ingenting helt oväntat och omvälvande sker, för jag tror i grund och botten på den inneboende styrka som finns i påståenden och förklaringar vars sanningshalt kan bevisas, samt deras ställning gentemot påståenden och modeller som inte enbart saknar empirisk grund, utan dessutom är logiskt ohållbara och (speciellt i Sverige) helt enkelt...tja, mentalt efterblivna. Jag är knappast den enda mer begåvade personen som har tagit del av samhällsvetenskaper vid svenska universitet, häpnats över den totala idiotin och frånvaron av de mest grundläggande kunskaper och förmåga till kritiskt tänkande. Detta resulterar givetvis i sin tur till att mer begåvade människor skyr svensk samhällsforskning och går över till naturvetenskapen eller något helt annat.

Samtidigt som jag ser mot framtiden med tillförsikt ifråga om kunskapsutvecklingen om människan och dennes samhälle, så gäller inte samma sak för Sverige. Trots allt har den mentala efterblivenhet och intellektuella isolering som allt mer särpräglar svenskarna från de flesta andra folk i mer avancerade industriländer redan varit häpnadsväckande under t.ex. svensk 1980- och 90-tal. Denna politiskt pådrivna fördumningsprocess har med tiden knappast gjort svensken i gemen mer kunnig och förmögen till rationellt och vetenskapligt tänkande. Rimligtvis måste det tidigare ha funnits mer potential för att ifrågasätta ren humbug och uppenbar propaganda inom påstådd samhällsforskning, när svenska samhällsforskare inte som idag var genomgående inkompetenta och värdelösa, alternativt politiska politruker som ljuger i svenska regimens intressen. Vi ser idag resultatet av exakt samma kunskaps- och vetenskapsfientliga politik i den svenska skolan, där inhemska undersökningar till internationella som TIMMS har dokumenterat den ständiga kunskapstappet bland svenska studenter sedan början av 1990-talet. PISA-undersökningarna har varje gång visat hur svenska elevers kunskapsnivå och förmåga till vetenskapligt tänkande har sjunkit till den absoluta botten i jämförelse med eleverna i alla jämförbara industriländer. Är det någon som verkligen tror att dessa nya generationer, som i ännu högre grad än tidigare generationer av svenskar, kännetecknas av stora kunskapsluckor och oförmåga att kritiskt värdera påståenden, statistik och forskning, kommer att lyckas bättre med att sätta stopp för den svenska statsideologiska fördumningsprocessen än tidigare generationer av svenskar?

Fortsättning:

Åtminstone är jag själv väldigt tvivlande till att Sverige kommer att fortsätta hålla samma ekonomiska ställning som man hade för 50 år sedan, när jag ser generellt att det inte går för medborgare och kunniga personer att offentligt debattera och ifrågasätta stora delar av den mer misslyckade politik och dess konsekvenser som den närmast enpartistatsaktiga svenska staten driver. Situationen med att medborgare och civilsamhället inte tillåts öppet diskutera och kritisera regimen och dess politik, att man inte tillåter forskning som kanske leder till resultat som motsäger den politiska linje som regimen driver, kombinerat med regimmedlemmar och anhängare som ibland visar små tecken på att vara fullt medvetna om att situationen är ohållbar och att det krävs drastiska förändringar, men är bakbundna av att ha politiskt målat in sig i ett hörn och en reträtt innebär erkännande av att ha haft fel, vilket skulle ytterligare försvaga legitimiteten i mångas ögon för det odemokratiska och hegemoniska maktställning man har skapat åt sig i samhället, förefaller ha kännetecknat Sovjetunionen under 1980-talet innan dess slutliga kollaps. I mina ögon förefaller även dagens Sverige ha många av dessa drag. Den svenska asylpolitiken, som inga andra länder anser vara vettig (för att nu inte se den som dåraktig), kombinerat med vilka framtidsutsikterna är för att kunna vara ett högteknologiskt konkurrenskraftig land när befolkningen inte längre äger samma kunskaper som i andra industriella länder och landet inte ens lyckas locka till sig några kunskapsmässigt framstående utifrån, samtidigt som den ena grundläggande delen av infrastrukturen i ett modernt och högteknologiskt land fungerar allt sämre eller upphör att fungerar nästan helt, ger mig knappast värst mycket anledning till att tro på en framtida svensk Renässans. Redan den enkla kombinationen av att billigare hyresrätter försvinner, bostadsbubblan och att svenska hushållen i stor utsträckning har både lån upp till öronen och små ekonomiska marginaler, får mig att undra om inte den negativa utveckling jag har börjat förutse under kommande årtionden kommer att istället bli både snabbare och våldsammare än jag har tidigare hade föreställt mig. I vilket fall lär ekonomiska förändringar mot det sämre inte leda till bättre forskning och kunskapsöverföring.

Till skillnad från många som anser att så fort folket har "vaknat" ifråga om t.ex. det destruktiva med Sveriges asylpolitik, så kommer allt att bli bra, så ser jag själv inget som uppenbart talar för det. För det första har den svenska regimen sedan Efterkrigstiden både anammat finansieringen av troende grupper för att både göra dem lojala och samtidigt skapa en bild av att man reagerar på missnöjesyttringar från "folket", i lika hög grad som man sedan har upphört med det. Jag är personligen övertygad om att i den mån diverse feminister och kulturmarxister upphör att legitimera den svenska regimens maktställning och t.o.m. kanske snarare bli en belastning, i den mån kommer de att utfasas från statlig finansiering. Den negativa utveckling vi i har sett i Sverige både ekonomiskt och inte minst intellektuellt de senaste halva århundradet har inget med kulturmarxister, eller andra troende svenska regimen har anlitat, att göra. Jag vill påstå att den har orsakats av regimen själv och de konsekvenser som den statsapparat man har skapat för att säkerhetsställa makten har haft på landets utveckling. Personligen ser jag ingen lösning på de problem Sverige har haft med styrningen än att införa demokratiska och rättsstatliga reformer, som får ett slut på den enorma desinformationsproduktionen och informationskontrollen, som möjliggör för befolkningen att faktiskt påverka den politik som drivs (vilket t.ex. inte har varit fallet med den svenska asylpolitiken) och som garanterar en medborgerlig rätt att öppet diskutera och kritisera förd politik utan att drabbas av repressalier.

Samtidigt löser inte ovanstående i sig den samhällsförstörelse som har bedrivits i årtionden. Skulle alla resurser och fungerande lösningar sättas in omedelbart för att t.ex. vända kunskapsutvecklingen i den svenska skolan, så skulle det likväl ta årtionden att komma tillbaka till normalnivå. Fungerande lärarhögskolor, med kompetenta utbildare, och kunniga studenter kommer inte att växa upp ur jorden som svampar. Fungerande skolor med kompetent styrning kommer inte heller att göra det, precis som ett väl fungerande Skolverk med kompetent personal. Frågan är om svenskarna ens längre är förmögna att ta in empirisk kunskap om de förändringar som krävs, istället för att tjata om klasstorlekar, datorer och annat som inte har någon avgörande inverkan? Samma gäller givetvis för andra delar av samhället, som skapandet av en fungerande infrastruktur, ett fungerande polis- och rättsväsende, ett fungerande nationellt försvar, en fungerande nationell insatskapacitet vid omfattande katastrofer o.s.v. Visst måste alla nuvarande politruker och delar av regimen väck för att det ska finnas en möjlighet för att återskapa det, men deras försvinnande i sig kommer inte att skapa det.

För trots allt, att en liten fattig randstat till större civilisationer lyckas producera några framgångsrika personer inom vetenskap och teknik under intellektuell korrespondens med de större civilisationerna, samt dessutom av utomstående händelser blir väldigt rik en kort stund, för att sedan ekonomiskt och intellektuellt förfalla till en föga kunskapsproducerande och fattig avkrok utanför större ekonomiska centra och avancerade samhällen, skulle väl knappast vara värst överraskande sett i historiskt perspektiv? Speciellt när även de större närliggande civilisationerna har stora problem och förlorar mark till förmån för andra civilisationer?

Redan under min uppväxt förundrades jag alltid över denna fundamentalistiska tro hos många svenskar på att (så länge man inte ifrågasatte och underkastade sig villigt den nya regimen som hade sammansmält med staten) det egentligen inte krävs något arbete och planering för att lyckas bevara den ekonomi och levnadsstandard som man igår hade lyckats tillskansra sig. Möjligtvis fick den lite av en knäck i och med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, men likväl tycker jag mig fortfarande se denna inställning hos många svenskar t.ex. ifråga om asylpolitiken (t.ex. "Sverige är rikt och har råd", ungefär som om asylpolitiken - eller någon annan politik - aldrig skulle kunna på lång sikt ändra på detta faktum). Jag kunde inte låta bli att jämföra det med den närmast helt motsatta inställningen som japanerna uppvisade när de för första gången kom i kontakt med den nya teknologi som de nyligen industrialiserade europeiska makterna använde för att lägga under sig resten av jorden. Utan omsvep skickades japaner ut i Väst för att tillskansra sig dessa nya kunskaper, vilket på kort tid gjorde att Japan krossade en europeisk stormakt i ett sjöslag, byggde själva upp en militär kapacitet för att kunna ta för sig av naturtillgångar i andra länder och som sedan under Efterkrigstiden användes för att konkurrera ut Västländer inom många teknikområden. T.o.m. när jag har sett styrande inom svenska myndigheter, inklusive för högskolor och universitet, i en TV-intervju ställas frågan om de med tanke på sina misslyckanden inom ett område har på något sätt tagit del av vad andra länder har gjort för att lyckas med samma sak, så är svaret alltid ett förutsägbart "nej".

Summering: Kort sagt tror jag att de värsta lögnerna, kulturmarxistiska stolligheterna och åsiktshegemonin kring svensk asylpolitik kommer att minska inom svensk ljugmedia. Trots allt har ju samma skett ifråga om den svenska statliga censuren av spelfilm, den svenska narkotikapolitiken, den svenska genuspolitiken (med sexköpslagar m.m.) och en massa annat misslyckat. Det bör samtidigt noteras att dessa tidigare nedtrappningar av svenska myndigheters och svensk ljugmedias kampanjande för regimens politik och förföljandet av oliktänkande har i nästan samtliga fall inte haft någon som helst inverkan på den förda politiken, som har fortsatt med exakt samma myndighetsutövning och lagstiftning som tidigare (med små undantag som t.ex. den statliga filmcensuren). I många fall har den förda politiken i stället omgärdats av total tystnad. Förvisso kommer detta inte fungera ifråga om asylpolitiken, men några retrospektiva framställningar över alla galenskaper och lögner som har levererats, konsekvenserna av förföljandet av oliktänkande, samt inte minst vilka och vems beslut som låg bakom alla händelser, lär inte produceras heller. Något verkligt "mediekrig" mellan t.ex. politisk regimpropaganda och verkligt ifrågasättande och granskande kritiker lär inte uppstå i regimmedia så länge den fortsätter att vara regimmedia. Offentliga debatten i svensk regimmedia kommer att fortsätta att cirkulera kring pseudodiskussioner, trivialiteter och i bästa fall detaljer, inget mer.

Nej, det verkliga "mediekriget" förs mellan regimmedia och andra statligt finansierade instanser å ena sidan, samt medborgarna på Flashback forum och andra ställen på nätet å andra sidan.

Ber om ursäkt för de långa inläggen, jag ska nu gå iväg och göra något vettigt istället.

Dom har köpt Jean-François Lyotard's idéer om "Narratives" rakt av.
I denna värld finns ingen sanning, enbart berättelser.

Det tragikomiska är att denna, Lyotard's berättelse, nu har blivit en "sanning".

Frågan blir: Vem är Marie Abrahamsson?

Varför skulle Marie vara så mycket annorlunda än till exempel Linda Skugge? Eller alla andra duktiga tyckare och "starka" kvinnor som har slagit sig fram och skapat sig ett utrymme. Skugge fick erfara att hon bara är önskvärd om hon skriver inom sin nisch. Abrahamsson var nog lika mycket begränsad som journalist.

Journalister beskylls ofta för att vara opportunister då de aldrig kritiserar regimen, trots sin höga svansföring och kallar sig för tredje statsmakten, men det som särskiljer Marie från Linda är väl att den förstnämnda såg vartåt det barkade med arbetstillfällen som journalist. Hon blev politiker istället, vilket inte skiljer sig så mycket från det hon sysslade med innan.

Alltså; Marie Abrahamsson är bara en lite smartare opportunist än sina journalistkollegor.

Början på ett etik-krig om mångkulturen, som möjligen får effekter även för mediakriget?


Läkarförbundet: ”Kräv samtycke för religiös omskärelse”

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lakarforbundet-krav-samtycke-for-religios-omskarelse_8929562.svd

Är Ullenhag riktigt frisk, kan man ju därefter fråga sig. Slagläge för SD, om de har ballarna.