Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Men här glömmer du något som varit uppe i tråden flera gånger. SB var på väg att skrivas ut 1992. Man hade skaffat en lägenhet åt honom. TB ville inte ut och började antyda att han kanske begått mord som han förträngt...
Efter ett tag anmäldes han till polisen och häktades etc. Så frågan är, vad sitter han inne för efter 1992?

Att SB inte suttit för rånet de mer än 20 år som följde efter "erkännandena" av Quick-morden kommer inte Tomas Olsson få några som helst problem att visa. För som sagt, innan "erkännandena" var SB färdig för utskrivning men allt detta stoppades då "erkännandena" kom. Sedan blev det ingen ytterligare diskussion om utskrivning förrän just efter resningarna och frikännandena avseende Quick-morden. Sammanträffande eller.........? Nej, såklart inte. SB satt för Quick-morden och detta är fullständigt uppenbart för alla utom några få i denna tråd. Att Säter nu måste hänvisa till SBs tidigare begångna brott innan "erkännandena" är för att Quick-morden nu är strukna (vilket är pinsamt för Säter). För att då överhuvudtaget ha någon laga grund att hänföra sig till behövs dessa tidigare brott.

Ok, en gång till. Han skrev aldrig ut 1992. Kan TO bevisa motsatsen ska han ha en medalj.

Säters enskilt största misstag i den här härvan var att tro att SB eventuellt var mogen för en utskrivning i början av 90-talet. Den uppfattningen ändrade man tämligen omgående och tog in honom igen. Sedan dess har han alltså suttit där för rånet.

Och varför tror du att Säter "tämligen omgående" ändrade uppfattning? Tror du att det var för att

a) Säter fick omgående svåra obehagskänslor då de i samband med diskussion om utskrivning tog och läste igenom papprena om rånet igen och insåg sitt enorma misstag - uppenbarligen en avancerad rånare som skulle råna igen, eller

b) patienten erkände ca 30 mord?

Så vad är då problemet? Om en annan läkare på Säter undersökt SB och kommit fram till att en utskrivningsprövning skulle kunna varit aktuell, spelar det då någon roll vem som satt sin kråka på ansökan? Dessutom är det ju så, att någon utskrivning knappast varit aktuell så länge resningsprocesserna pågick så under en väldigt lång tid har ju SB vägran att delta i vård inte haft något med chefsöverläkarens ansvar för ansökningar om utskrivningsprövning att göra.

Han togs in igen innan han började erkänna mord så av dina två alternativ ligger väl a) närmast sanningen. Ett ännu troligare alternativ är dock att man insåg att han helt enkelt inte var mogen för en utskrivning.

Ok, en gång till. Han skrev aldrig ut 1992. Kan TO bevisa motsatsen ska han ha en medalj.

Säters enskilt största misstag i den här härvan var att tro att SB eventuellt var mogen för en utskrivning i början av 90-talet. Den uppfattningen ändrade man tämligen omgående och tog in honom igen. Sedan dess har han alltså suttit där för rånet.

Och vad berodde det på menar du? Läkarna hade ju en skyldighet att skriva halvårsvisa utlåtanden avseende patienten och patienten vägrade delta. Hur mycket bättre tror du intygen hade blivit om läkarna sett till att få träffa en tigande SB som satt och tittade in i väggen i 30 minuter? Detta är bara en i raden av misstag SB begått, i alla fall om det är som du säger att han är behandlingsbar. Han kanske suttit en massa år helt i onödan bara för att han vägra delta i vård och utredningar. Fast det är ju mindre troligt i.o.f.s. emedan han dessutom ljugit om att han mördat en ryslig massa människor och dömts i åtta fall för dessa lögner.

Jag kan ha missuppfattat dig men jag fattade det så som om du pratade om framtiden och i så fall hjälper det ju inte SB eftersom nuvarande CHÖL inte verkar tycka att han är tillräckligt frisk. Till skillnad mot t ex Göteborgsteamet.

Om vi följer din tankelinje är det således rånet (det klantigt utförda som SB omedelbart blev gripen för) och det handlande SB uppvisade vid rånet som de senaste 20 åren varit Säters primära oro samt det Säter velat behandla. De där åtta bestialiska morden med inslag av kannibalism m m har Säter egentligen inte på allvar vägt in under åren då de ställt diagnoser och gjort bedömningar om farlighet/ återfallsrisk i samband med förlängning av vård? Här tror jag nog man kan gräva fram gammalt underlag om de förlängningar av vård som gjorts sedan 90-talet. Gissningsvis är morden och SBs "handlande" i samband med dessa det som varit i fokus, inte beteendet vid rånet.

Hursomhelst, att en mycket gammal dom för rån, med påföljden rättspsykiatrisk vård, existerar är vi ense om. Utan den skulle laga grund helt saknas ens för bedömning huruvida rättspsykiatrisk vård nu ska fortgå eller avslutas. Fanns ingen sådan dom skulle SB omedelbart ha släppts efter frikännandena. Formellt har denna råndom hela tiden funnits som en del av den samlade brottslighet SB suttit intagen för. Men reellt sett är det Quick-morden SB suttit för de senaste 20 åren. Det är på grundval av dessa hans farlighet och återfallsrisk bedömts, inte rånet.

Tillägg: Endast på senare tid, efter resningar och frikännanden avseende Quick-morden, har de gamla brotten åter hamnat i fokus vid förlängningar av vården. Detta av förklarliga skäl.

Jag hoppas och tror att du inte menar detta. Jag kan hålla med om att det ev. var ett misstag eftersom han uppenbarligen inte själv ville lämna stället och istället började hitta på saker för att få stanna men större misstag har de väl ändå gjort! Har du missat hela psykoanalysbiten eller menar du att det har varit en fullt normal behandling av en psykiskt sjuk person.

Om Säter hade skött sig, hade de skickat honom någon annanstans, så kunde de ha fått bra utlåtande tidigare, kunnat få igång behandling och terapi, och SB hade kunnat vara ute för länge sedan. Och sparat oss skattepengar.

...
Vad menar du med tidigare? När tror du att han skulle ha uppfattats som mogen för utskrivning tidigast? Innan den sista domen upphävdes tolkar jag dig som. Vad grundar du det på? Det kan inte vara många som tror att han skulle ha kunnat vara ute för länge sedan.

Problemet för Kihlbom (som är "framstående psykoanalytiker"), är ju att majoriteten av psykoanalysens irrvägar till inte oansenliga delar bygger på att bortträngda minnen existerar, så som troende psykoanalytiker måste man lixom klamra sig kvar vid detta. Termen bortträngning (av minnen) användes ju från början just för att beskriva en tänkt psykologisk skyddsmekanism som blockerar bort traumatiska minnen från det medvetna. Kihlbom försöker nu få det till att låta som att bortträngning egentligen är likställt med att glömma bort vardagliga saker, eller att plötsligt komma ihåg ett minne av någonting banalt man varit med om.

Vad gäller bortträngning av traumatiska minnen, som är det som Dan Josefsson skrivit om, så finns det väl typ 1 fall som visserligen går att ifrågasätta på ganska goda grunder, men som ändå lyfts fram som ett bevis på att bortträngning av traumatiska minnen faktiskt existerar. Loftus et. al. å andra sidan har ju gjort massor med studier som med väldigt god konfidens visar det motsatta bl a har det studerats ett stort antal personer som man vet med varit med om olika verifierbara traumatiska upplevelser (krig, olyckor, rån, osv), och man har inte kunnat hitta några hållbara bevis för bortträngning, tvärt om fan man att många av personerna led av att minnena var oerhört påträngande och svåra att inte tänka på.

Däremot finns det massivt med studier som visar att det är oerhört lätt (tom mycket svårt att undvika) att genom terapi som ska hjälpa till att minnas dessa bortträngda minnen, istället suggerera in minnen av händelser som aldrig inträffat hos försökspersoner.

Ett av problemen med psykoanalys är som jag ser det att det är en bunt teorier som antingen är omöjliga att verifiera eller så är dom mer eller mindre motbevisade, dvs psykoanalysen är icke evidensbaserad och de vetenskapligt belagda evidens man har talar emot den. Dock måste man i sammanhanget även nämna att psykoanalysen som den ser ut idag inte är en homogen, väldefinierad psykoterapeftisk metod utan det har under åren skapats hur många varianter som helst av den (antagligen för att grundteorierna visat sig inte stämma så speciellt bra med verkligheten).