Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Ganska tam och intetsägandes inlägg kan man ju tycka, men smaken är olika.

Slutklämmen är bra minus den lilla brasklappen som han nödvändigtvis måste lägga in.

" Sedan dess har många vetenskapliga föreningar formulerat riktlinjer i dessa frågor. USA:s Psychiatric *Association skriver att *psykiatern inte utan helt säkra bevis ska *uttala sig om verkligheten bakom *”återvunna” minnen, och måste undvika förutfattade meningar om vad som orsakat patientens problem. American Psychological Association anger att övertygande pseudominnen av övergrepp lätt kan produceras, att de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman, men också att glömda minnen av övergrepp kan återkomma efter lång tid och att minnesförlust kan förekomma efter svår stress och känslomässigt trauma."

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/magnus-kihlbom-onodigt-att-forvranga-psykoterapin/

Jag tror inte på det sista, att man kan glömma minnen av övergrepp, att komma ihåg det som skadar en är ett sätt att lära sig för framtiden.

Magnus Kihlbom debatterar på ett ohederligt sätt. Först passar han på att distansera sig från MN, hennes adepter och dessa läror. Sen dra han igång med allmänt snack om minnen, glömska, förvrängning av minnen och allmänt förskönande av vardagen. Inget av detta har att föra med vad Quick-affären och teorier om bortträngda minnen handlar om.

Kihlbom vet att Josefssons bok är en enorm bredsida åt den flumvetenskap som han företräder, och gör nu sitt bästa för att minimera skadan genom att misstänkliggöra Josefsson. Han skriver avslutningsvis:

"American Psychological Association anger att övertygande pseudominnen av övergrepp lätt kan produceras, att de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman, men också att glömda minnen av övergrepp kan återkomma efter lång tid och att minnesförlust kan förekomma efter svår stress och känslomässigt trauma."

Finns det någon källa på det här. Något som inte handlar om att man ofta glömmer bort minuterna innan om man till exempel råkar ut för en svår bilolycka. Hur man vet att det är äkta? Ifall man glömmer bort upprepade trauman? Och ifall det är någon terapeut som varit med om att plocka farm minnena igen, eller om de återkommit spontant? Osv! De i Kihlboms profession tendera ofta att strunta i de här kvantitativa mätningarna.

Problemet för Kihlbom (som är "framstående psykoanalytiker"), är ju att majoriteten av psykoanalysens irrvägar till inte oansenliga delar bygger på att bortträngda minnen existerar, så som troende psykoanalytiker måste man lixom klamra sig kvar vid detta. Termen bortträngning (av minnen) användes ju från början just för att beskriva en tänkt psykologisk skyddsmekanism som blockerar bort traumatiska minnen från det medvetna. Kihlbom försöker nu få det till att låta som att bortträngning egentligen är likställt med att glömma bort vardagliga saker, eller att plötsligt komma ihåg ett minne av någonting banalt man varit med om.

Vad gäller bortträngning av traumatiska minnen, som är det som Dan Josefsson skrivit om, så finns det väl typ 1 fall som visserligen går att ifrågasätta på ganska goda grunder, men som ändå lyfts fram som ett bevis på att bortträngning av traumatiska minnen faktiskt existerar. Loftus et. al. å andra sidan har ju gjort massor med studier som med väldigt god konfidens visar det motsatta bl a har det studerats ett stort antal personer som man vet med varit med om olika verifierbara traumatiska upplevelser (krig, olyckor, rån, osv), och man har inte kunnat hitta några hållbara bevis för bortträngning, tvärt om fan man att många av personerna led av att minnena var oerhört påträngande och svåra att inte tänka på.

Däremot finns det massivt med studier som visar att det är oerhört lätt (tom mycket svårt att undvika) att genom terapi som ska hjälpa till att minnas dessa bortträngda minnen, istället suggerera in minnen av händelser som aldrig inträffat hos försökspersoner.

Ett av problemen med psykoanalys är som jag ser det att det är en bunt teorier som antingen är omöjliga att verifiera eller så är dom mer eller mindre motbevisade, dvs psykoanalysen är icke evidensbaserad och de vetenskapligt belagda evidens man har talar emot den. Dock måste man i sammanhanget även nämna att psykoanalysen som den ser ut idag inte är en homogen, väldefinierad psykoterapeftisk metod utan det har under åren skapats hur många varianter som helst av den (antagligen för att grundteorierna visat sig inte stämma så speciellt bra med verkligheten).

Precis, om nu det skulle finnas bortträngda minnen av något fasansfullt som drabbat en person så borde fler rånoffer, personer som hamnat i krig och annat elände verkligen tjäna på att hjärnan trängde bort det otrevliga de upplevt, istället lever de i ett trauma där händelserna upprepar sig i oändlighet.

Jag anser att allt prat om bortträngda minnen är oseriöst flum som dessutom bara verkar finnas hos personer av kvinnligt kön.

Jag har inte mycket att lägga till de bra svar som redan kommit om hur Kihlbom blandar olika saker. Det väsentliga är om det finns (och fanns) vetenskapliga skäl att tro att man kan glömma och sedan minnas att man begått mord eller – för att göra en snällare tolkning av vad man trodde Quick glömt – glömma och sedan minnas en enorm mängd detaljer om dessa mord. Jag tycker fortfarande att Norellskolans tro på återgestaltning av barndomsövergrepp är en obetydlig bisak i förhållande till det, en mycket bisarr bisak visserligen, men ändå en bisak.

AB 2014-01-03

"År 2006 fick dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz i uppdrag att granska om polis och åklagare hade begått några fel i de utredningar som ledde till att Thomas Quick dömdes för åtta mord. Han kom fram till att inga misstag gjorts och reagerade heller inte på Sven Å Christiansons under*sökning. Så sent som förra månaden skrev han om undersökningen i en debattartikel i bland annat Barometern.
”Inför rättegången om två av morden gjordes ett vetenskapligt test. Bergwall kände till i genomsnitt tio gånger fler sådana detaljer om morden som inte hade nämnts i tidningar än de tio personer som ingick i en kontrollgrupp”, skriver Lambertz." Att Lambertz fortfarande hänvisar till undersökningen är en av anledningarna till att Leif GW Persson nu känt sig tvungen att berätta om samtalet med Sven Å Christianson. Han tog också upp ämnet i en tidningskrönika häromdagen."

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18113908.ab

Det är ju typ samma trix som Lambertz körde med när han drog igång cirkusen på DN-debatt 2012-08-20 med sina 5 punkter.

"Jag granskade fakta. För att bara använda säker information utgick jag från att Bergwall hade läst allt som fanns att läsa i tidningarna, och att utredarna lärt honom allt i övrigt som de visste. Det visar sig att det då ändå finns utomordentligt övertygande bevis om Bergwalls skuld till de två mord som jag koncentrerat mig på. Ett par skisser han gjort är häpnadsväckande. Det bör vara intressant för den sanningssökande att ta del av dem."

Har GL redan här blivit påmind om S-Å Christianssons "undersökning" och dragit egna växlar på den? Mejlkorrespondensen vid den tidpunkten visar att GL hade noll koll och inte själv hade den insikt han påstår i debatten.

http://www.dn.se/debatt/forhastade-slutsatser-i-fallet-thomas-quick/

Det är Eva Siversson.

http://evasiversson.vpsite.se/

Det där får du ju ta med Christianson och Kwast. Vad jag menar - och Kihlbom påvisar - är att Josefsson med sitt stora genomslag som bieffekt skapar en del missuppfattningar. Vilken är jävligt onödigt. Kihlbom blandar inte ihop något alls.


Håller inte med. Norellskolans fixering vid bortträngda minnen av sexuella övergrepp i tidig ålder, vikten av att "hitta" dessa osv, samt nästa steg; att man borttränger minnen av sina egna dåd som vuxen, det är en viktig pusselbit i Bergwall-affären. Det var bra (av Josefsson!) att den kom upp i ljuset.

Av vad som kommit fram hittills verkar det som att utredningssidan (Kwast m fl) drivit på vårdsidan (Ståhle och psykiatrerna) mer än tvärtom, om man ska göra en banaliserad jämförelse.

Kihlbom försöker sig på att hålla flera bollar i luften, och med tanke på svårighetsgraden lyckas han rätt bra.

Han påstår alltså att det finnas bortträngda minnen i en eller annan form, men är nog med att inte utveckla den helt centrala punkten eller ge några referenser. Samtidigt som han passar på att ge Loftus en känga. Jag förstår det eftersom hon visat att terapisituationen är ideal för att både avsiktligt och oavsiktligt plantera falska minnen.

För hur har Kihlbom tänkt sig att i en terapisituation identifiera ett äkta bortträngt minne? Men det orkar han förstås inte gå in på.

Tack för den! Vad var det som fick Josefsson att inte hänga ut henne?

Det fanns ju ett sätt att inse för de som hade ansvar för TQ att förstå att "minnena" inte var sanna., Att lyssna på hans syskon men istället erbjöd man dem samma slags "terapi".

Vad skulle det vara för missuppfattningar?


Hela psykoanalysen är helt fixerad vid barndomen på ett eller annat sätt. Det är ett arv från Freud. Det är bekvämt för analytikern på många sätt, eftersom man hanterar idéer som i huvudsak är obevisbara.

Samtidigt vet vi att trauman mycket väl kan ha sin grund i händelser i vuxen ålder. Det har hänt att t.ex. överlevande från nazisters förintelseläger lagt sig på terapisoffan för att försöka hantera sina minnen. Men att terapeuten varit helt ointresserad och velat höra mer om relationen till mamman, förutom att sista gången han såg henne var i sorteringskön i Auschwitz.