Sveriges riksbunkrar och det som har koppling till dessa

Vad gäller årtal så byggdes flertalet anläggningar redan under 30-40 tal för att sedan "omorganiseras" i div nya organisationer som uppkom under denna period, det är inte förrän efter mitten på 60-talet som den organisation som i stort skulle gälla fram till år 2000 skapas.
Så att en bit mark köptes in redan 39 kan tex betyda att det redan fanns en annan anläggning där som sedan byggdes om.
Och vad gäller den civila ledningen så var den fram till någon gång på slutet av 80-talet (87 enligt uppgifter nu senast) inte samgrupperad i endast en anläggning, och den var inte heller helt lagd i bergrum.

"HKV mm (nedanstående är av sekretesskäl begränsat)
Det militära högkvarteret grupperades med ingående delar, centralt geografiskt i Sverige. I samma område grupperades jämväl de högsta civila ledningsorganen. Såväl militär som civil ledning kunde inte i sin helhet grupperas i berganläggningar i detta centrala ledningsplatsområde.
Precis som vid Milo fanns särskilda förband för betjäning av berganläggning ur kommendantur- och sambandssynvinkel samt enheter för betjäning av yttre sambandsanordningar (annex).
Av naturliga skäl är resursbehoven större vid HKV än vid Milo. Jämväl organiserades, i likhet med vid Milo, särskilda förband med rörliga sambandsresurser för anordnande av sambandslösningar över ytan såsom yttre ledningsplatser eller reparationer och förstärkningar i nät. Också, i likhet med Milo, fanns särskilda förband såsom:
* Militärpolisförband
* Polissäkerhetsförband
* Jägarförband
* Underhållsförband
* HV-förband
* NBC-förband
I likhet med Milo fanns – givetvis – möjligheten att utnyttja resurser hos någon DUC."

Citerat från: Högre Regional Ledning och Militärområdesförband, Författare: Christian Jansson


Vilket typ av samband kunde tänkas behövas från ett civilt RB?
Uppkoppling mot FTN och Televerkets nät, ja självklart, men hur var det med Stab-stab nätet?
Eller mot LOPRA eller Fjärskriftnätet? Dessa 3 var definitivt i samband med HKV men troligtvis inte ett RB Civ.

En typ av kommunikation som jag tror var specifik för den civila riksbunkern var behovet att kommunicera med svenska beskickningar i våra grannländer.

De stora annexen och mottagaranläggningarna i området tror jag var delade resurser som kunde användas från såväl de militära som de civila anläggningarna.

Jag tror också, eller är ganska övertygad om att det var så. Det fanns även en eller flera HC (Huvudcentral) för samband någonstans i zonen. Bla för fjärrskriftsnätet

Och vad gäller den nu plomberade anläggningen Lillsjön, dvs LOPRA:s huvudcentral i krig kan jag väl nu officiellt berätta att den ingick i Zonen/HKV komplexet och driftades av tillsynsmän från KBS/SFV.

Trevligt information! Bra jobbat som alltid guderi!

Och med tanke på det som vi diskuterat alldeles nyss så kan jag tänka mig att Lillsjöns mottagarantennpark hade ett brett användningsområde vad gällde Zonens kommunikation.

TACK, guderi! det var alltså civilister från Byggnadsstyrelsen, och dess efterföljare Statens Fastighetsverk, som skötte driften av LOPRA? Varför?

Ja det stämmer. Man ska inte dra för stora slutsatser efter vilken myndighet som hade det fredstida ansvaret över en specifik anläggning. LOPRA var en del i HKV:s nät av sambandsutpunkter.

Ett klipp från bloggen "Sandarnegubben" från 2009 http://sandarnegubben.blogspot.com/2009_06_01_archive.html:

Det var i början av 60-talet. Min chef vid radiolänksektionens nätplaneringsdetalj hette Bertil Nilsson och från underhållsfolket i Arboga kom en rapport om att ett radiolänkhopp fungerade dåligt. Uteffekterna från antennerna i radiolänkhoppet var de vanliga, men ändå blev insignalerna för låga. Det var inte vilket stråk som helst, det var ett mycket viktigt stråk. Det var anslutningen av högkvarterets dåvarande krigsuppehållsplats till radiolänknätet som inte fungerade. Man ansåg sig ha konstaterat att inget utrustningsfel förelåg och underhållsteknikerna kunde inte göra mer.
Jag fick i uppdrag att åka dit och undersöka saken. Enligt rutin skrev jag om besökstillstånd och lämnade det till vår sekreterare f.v.b. till försvarsstaben via flygstaben. Jag visste att det ibland kunde vara lite trögt att få saker åtgärdade på vår expedition. Två veckor innan besöket
frågade jag därför om min begäran om besökstillstånd gått iväg och det hade den inte. Jag såg alltså till att detta skedde omgående. Dagen kom, jag hämtade ut en tjänstebil från flygstabens bilcentral.
Rutinmässigt kontrollerade jag i början av färden bilens bromsar. Inte helt sällan var det trafikfarliga bilar som lämnades ut. En eller ett par mil från högkvartersanläggningen stannade jag rutinmässigt på en undanskymd plats och bytte bilens militära registreringsskyltar mot de civila jag fått med från bilcentralen. Därpå körde jag upp till berganläggningen. Jag hade inte besökt den tidigare men visste exakt var den fanns, eftersom jag deltagit i planeringen av dess anslutning till radiolänknätet.
Utanför ingången stod en civil skåpbil och jag ringde på klockan vid dörren men inget hände. Jag ringde igen och igen. Plötsligt öppnades dörren och tillsynsmannen i anläggningen kom ut i sällskap med skåpbilens chaufför. Tillsynsmannen, en typisk avsutten militär i stövlar och ridbyxor, och den andre hade i händerna nya ca 5 liters färgpytsar och verkade helt överraskade för att inte säga skuldmedvetna av att jag stod där.
Jag förklarade att jag ville skriva in mig i besöksliggaren, därför att jag skulle undersöka varför en av anläggningens anslutningar inte fungerade tillfredsställande. Tillsyningsmannen hämtade liggaren, men förklarade att besöket inte anmälts till honom. ”Det spelar ingen roll”, sa jag, ”jag behöver inte komma in i anläggningen, utan bara besöka hjässan, där vi har vår antenn. Men jag bör ju ändå skriva in mig i besöksliggaren.” Det gjorde jag och visade mitt ID-kort från Flygförvaltningen.
Därpå frågade jag efter vägen upp till bergets hjässa och skåpbilens förare erbjöd sig att visa mig var stigen mot hjässan började, om vi gemensamt åkte därifrån. Till saken hör att anläggningen inte var inhägnad, att inga skyltar om fotoförbud eller annat förbud förekom runt anläggningen. Det var alltså fritt fram för t.ex. bärplockare att vistas i antennskogen på anläggningens hjässa. Förmodligen som ett led i att inte på något sätt annonsera anläggningen och dess betydelse. Jag anvisades alltså stigen och traskade upp på berget.
Vår parabolantenn satt ensam i en 8 m hög triangelmast just där berget började slutta i antennriktningen. Den hade samma höjd som omgivande skog, men ingen skog framför, som kunde dämpa signalen. Jag hade misstänkt att skogen växt snabbare än beräknat och därför behövde avverkas eller toppas. Felet var i alla fall lätt att se. Ca 10 meter framför parabolen fanns en nyuppsatt mast med en s.k. kvastantenn i toppen. Den antennen befann sig exakt mitt i vår antennlob och bedömdes som en typisk arméinstallation.
Vid den här tiden betraktade vi arméns planerare som rena klantskallar och till det hade vi anledning. Jag hade t.ex. tidigare planerat en radiolänkanslutning av en anläggning i högkvartersområdet, där det redan fanns en skog av olika antenner. För att undvika störningar från dessa utrustningar tog jag naturligtvis reda på vilka de var och fann mitt i det hela en rundradiostation för krig på mellanvåg och med mycket hög uteffekt. Min bedömning var att om man startade rundradiosändaren, så skulle man sannolikt slå ut allt annat radiosamband vid anläggningen. Det fanns en armérepresentant på
platsen och jag meddelade honom min slutsats. Vi konstaterade att något prov med all utrustning igång inte utförts. Ändå lyckades jag den gången placera vår antenn så att den skulle klara störningarna från rundradiostationen.
Nå, åter till ursprungsberättelsen: Jag åkte med motsatt byte av registreringsplåtar som på ditvägen hem igen. Efter en tid kom en skrivelse till Flygförvaltningen via Flygstaben som var undertecknad av dåvarande generalmajoren Carl-Eric Almgren, nyligen, och efter rekordkarriär, utnämnd till chef Försvarsstaben. Där stod att ingenjören Bertil Lehman enligt tillsynsman utan tillstånd besökt anläggning X, på nedväg från anläggningens hjässa blivit tagen av tillsynsmannen och då sagt sig vara ute i tjänsteärende, samt att han efter identifiering fått skriva in sig i besöksliggaren.

vbar detta unikt för LOPRA eller driftades fler anläggningar av Byggnadsstyrelsen? Som utomstående skulle man gissa att det var FortV som hade en stor underhållsorganisation.

Det där är en riktigt härligt berättelse, och jag vill minnas att den har varit föremål för diskussion i tråden tidigare.

Vad jag vet är det ännu ingen som med säkerhet identifierat exakt vilket bergrum Sandarnegubben var på besök vid. Jag är någorlunda säker på att hans besök inte skedde vid det som tråden kallar RB60 mil, då detta bergrum inte var färdigbyggt så pass tidigt under 60-talet.

Möjligen var det vid något av de berg som var aktuella under den så kallade "trestabstiden". Men även där finns valmöjligheter

Det fanns fler anläggningar, jag skulle tro att mycket är beroende på hur organisationerna såg ut historiskt sett, Fortifikationsförvaltningen låg länge under varje enskilt Milo och KBS var centraliserad , därmed blev de högre ledningsplatserna så som HKV och de civila anläggningarna centralt styrda och inte direkt knutna till något speciellt Milo. Sedan var ju även Byggnadsstyrelsen försvarsgrens neutral.

Det är ganska intressant att berättelsen postas igen när vi diskuterar Lillsjön, jag anser personligen att just denna anläggning är en av de som verkligen stämmer bra in på beskrivningen av Sandargubben